Den Fördolda Hemligheten

»Den Hemlighet, Som Från Tidsåldrarnas Och Släkternas Begynnelse Har Varit Fördold,  Men Som Nu Blifvitg Uppenbarad För Hans Heliga.»  
Kol. 1: 26.

– Det första löftet endast en svag strimma af ljus. 
– Löftet till Abraham. 
– Hoppet utdraget på tiden. 
– Hemligheten börjar uppdages vid pingsten. 
– Hvad hemligheten är. 
– Hvarför den så länge var fordold. 
– Ännu fortfarande en helighet, för världen. 
– Skall i sinom tid blifva uppenbarad för alia. 
– Nar hemligheten skall hafva nått ett slut.

Cast out of Eden

     Om vi kasta blicken tillbaka på den tid, då lifvet och paradisets sällhet förverkades af våra första föräldrar, se vi dem under syndens rättvisa straffdom fulla af bekymmer och vedermöda och utan en skymt af hopp, annat än hvad de kunde hämta af den dunkla framställningen, att kvinnans säd skulle söndertrampa ormens hufvud. 

    Ehuru i ljuset af senare tilldragelser detta betyder mycket för oss, så var det för dem blott en svag och osäker ljusstrimma.  Närmare två tusen år gingo utan något tecken till uppfyllelse.

Abraham and Isaac

     Tiden ilade, af Kanaans utlofvade land [page 82] var han ännu icke i besittning, de hade ännu inga bröstarfvingar, och Abraham och Sara höllo på att blifva gamla.  Abraham tyckte, att han måste hjälpa Gud att uppfylla sitt löfte, och Ismael föddes.  Men hans biträde var ej af nöden, ty i sinom tid föddes Isak, hoppets och löftets barn. 

     Då tycktes det, som om dem, som skulle styra och välsigna folken, hade kommit.  Men nej: år gingo, och efter allt att döma hade Guds löfte slagit fel, ty Isak dog, och hans arfvinge, Jakob likaså.  Men några få höllo sig ännu ståndaktigt fast vid löftet, och Gud gillade och stadfästade deras tro,  ty det 

»förbund han slot med Abraham», var betryggadt genom »hans ed till Isak», och han hade fastställt det »för Jakob till en stadga, för Israel till ett evigt förbund». – 1 Krön. 16: 15—17.

Slavery

    Men hoppet gick nära nog i kvaf, och löftet blef så godt som glömdt, då egyptierna, sedan de fått dem i sitt våld, höllo dem en lång tid i slafveri.

Moses

    Denne store befriare dog, innan de intågade i Kanaans land, men såsom Guds språkror förklarade han: 

»En profet, lik mig, skall Herren, eder Gud, åt eder uppväcka af edra bröder».  (5 Mos. 18: 15; Apg. 3: 22.) 

     Detta gaf något större insikt i Guds plan, ty det tillkännagaf ej allenast, att de såsom ett folk skulle på ett eller annat sätt ha att [page 83] göra med det blifvande styrelse- och välsignelsearbetet, utan ock att en bland dem vald man skulle leda dem till seger och till löftets uppfyllelse. 

    Därefter blef Josua, hvilket namn betyder förlossare eller frälsare, deras ledare, och under honom vunno de stora segrar och gingo verkligen in i det land, som i förbundet blifvit utlofvadt.  Nu såg det förvisso ut, som om deras rätte ledare hade kommit, och som om löftet vore på väg att nå sin fullständiga uppfyllelse.

King David

    Somliga höllo emellertid fast vid Guds löfte och väntade fortfarande efter den store förlossare, af hvilken Mose, Josua, David och Salomo endast voro förebilder.

Simeon and Jesus

The Passover

Jesus and Thomas

Jesus and Disciples
going to Emaus

    Men Israels hopp om deras blifvande konungs ära och härlighet, tändt som det var af förebilderna och profetiorna om hans storhet och mart, föranledde dem att förbise en annan grupp af förebilder och profetior, hvilka pekade på ett verk af lidande och död såsom en nödvändig återlösen för syndare, innan välsignelsen kunde komma. 

     Detta var förebildadt i påskalammet fore deras befrielse ur Egypten, i slaktandet af djuren vid gifvandet af lagförbundet (Ebr. 9: 11—20; 10: 8—18) och i de försoningsoffer, som år efter år beständigt förrättades af prästerskapet. 

    De förbisågo ock profeternas vittnesbörd, som 

»förut vittnade om Kristi lidanden och härligheten därefter».  (1 Pet. 1: 11.) 

     När Jesus kom såsom ett offer, visste de därför icke hvem han var: de kände icke den tid, i hvilken de voro sökta.  (Luk. 19: 44.)  Till och med hans närmaste anhängare voro [page 84] svårt brydda, då Jesus dog, och i vemod sade de:

»Vi hoppades, att han var den, som skulle förlossa Israel.»  (Luk. 24: 21.) 

    Synbarligen hade de i sitt förtroende för honom misstagit sig på person.  De sågo icke, att deras ledares död var nödvändig såsom grundval för det nya förbundet, under hvilket välsignelserna skulle komma, och utgjorde en del af uppfyllelsen af löftets förbund. 

     Då de emellertid funno, att han hade uppstått ur grafven, begynte deras vissnade förhoppningar att åter upplifvas (1 Pet. 1: 3), och när han stod i begrepp att lämna dem, frågade de honom angående deras länge närda och ofta fördröjda hopp, sägande:

»Herre, skall du i denna tid återupprätta riket åt Israel?»

    Att deras förhoppningar på det hela taget voro riktiga, ehuru de icke skulle få veta tiden, då de komme att uppfyllas, framgår af Herrens svar: 

»Det tillkommer icke eder att veta tider eller stunder, dem Fadern har fastställt genom sin egen makt.» -- Apg. 1: 6, 7.

Pentecost

»Jag har ännu mycket att säga eder, men I kunnen icke nu bära det.  Men när han, sanningens ande kommer, skall han leda eder till hela sanningen.»

»Han skall lära eder allt och påminna eder allt hvad jag har sagt eder.»  (Joh. 16: 12, 13; 14: 26.) 

      Således kunde de icke förstå, förrän pingstvälsignelsen kom.

Preaching to the Gentiles

"A people
for his name"
--A Bride

    Emellertid vill det synas, som om de, till och med innan de fullt och klart förstodo, begagnades såsom Guds språkrör, och sannolikt är, att deras inspirerade ord klarare och [page 85] djupare uttryckte sanningen, än de själfva fullt fattade. 

     Läs t. ex. Jakobs yttrande, i hvilket han säger:

»Simon har förtäljt, huru Gud först såg till hedningarna for att bland dem taga ett folk för sitt namn (en brud).  Och härmed öfverensstämma profeternas utsagor, såsom det är skrifvet:

»’Därefter (sedan detta folk ur hednavärlden blifvit insamladt) skall jag vända tillbaka och återuppbygga Davids fallna hydda (det jordiska herraväldet ) och återuppbygga hvad däraf varit nedrifvet och åter upprätta henne’.» -- Apr. 15: 14—16.

What is the
great hidden mystery of God?

"Christ" means "Anointed"

     Jakob började läsa i Guds försyn, evangelii sändande genom Petrus till den förste omvände bland hedningarna och genom Paulus till hedningarna i allmänhet, att under denna ålder skulle troende judar och hedningar åtnjuta lika ynnest. 

    Han såg sedan efter i profetiorna och fann, att det så stod skrifvet, och att sedan denna evangelii ålders verk blifvit fullbordadt, först då skola löftena till det köttsliga Israel uppfyllas.  Efterhand började den stora, så länge förborgade hemligheten att förstås af några få – helgonen, Guds särskilda »vänner».

     Paulus förklarar (Kol. 1: 27), att denna hemighet, som från tidsåldrarnas och släkternas begynnelse har varit fördold, men som nu blifvit upenbarad för hans heliga, är

»Kristus i eder, härlighetens hopp.»

     Detta är den stora Guds hemlighet, som har varit fördold under alla föregående åldrar och ännu är fördold för alla utom för en särskild klass: helgonen eller de invigda troende.  Men hvad menas med »Kristus i eder»? 
    Vi hafva sett, att Jesus smordes med den heliga anden (Apg. 10: 38), och sålunda förstå vi, att han är Kristus, den Smorde, ty order Kristus betyder smord. 

     Och aposteln Johannes säger, att den smörjelse, som vi (invigda troende) hafva undfått, förblifver [page 86] i oss.  (1 Joh. 2: 27.) 

    Således äro de heliga i denna evangelii ålder en smord skara, smorda till att vara konungar och präster för Gud (2 Kor. 1: 21; 1 Pet. 2: 9), och tillsammans med Jesus, sin höfding och Herre, utgöra de Jehovas smorde – Kristus-personen (hufvud och kropp).

     Jesus är smord till att vara hufvud eller Herre öfver församlingen, hvilken är hans kropp (eller hans brud, uttryckt med en annan bild – Ef. 5: 25—30), och tillsammans utgöra de den utlofvade »säden» -- den store Förlossaren:

»Ären I nu Kristi,så ären I ju Abrahams säd och arfvingar efter löftet.» -- Gal. 3: 29.

"I am the vine, ye are the branches."
John 15:5

»lade allt under hans fötter och gaf honom till ett hufvud öfver alting åt församlingen, som är hans kropp», »på det att han i allt skulle vara den främste».  (Ef. 1: 22, 23; Kol. 1: 18.)

     Under bilden af människokroppen visar han dock på ett skont och uttrycksfullt sätt vår innerliga gemenskap.  Denna samma enhet lärde afven Jesus, sägande:

»Jag ar vinträdet, I ären grenarna.» -- Joh. 15: 5.

The top-stone is a perfect pyramid.

En Pyramid

    Vår enhet med Herren Jesus såsom lemmar i Kristus-personen den smorda skaran, åskådliggöres på ett träffande sätt genom bilden af en pyramid. 

     Den sten, som utgör spetsen, är en pyramid i och för sig.  Andra stenar kunna byggas upp under den, och om de passa in med alla de kännetecknande linjerna af toppstenen, [page 87] kommer hela massan att blifva en fullkomlig pyramid. 

   Huru skönt belyser icke detta vår ställning såsom lemmar af  »säden» -- »Kristus»-personen.  Fogade till och i fullkonlig harmoni med vårt hufvud äro vi såsom lefvande stenar fullkomliga; skilda från honom äro vi intet.

»Se, jag lägger i Sion en utvald, dyrbar hufvud-hörnsten» (eng. ofv.) --

»Och gån till honom, den lefvande stenen...och låten eder, äfven I, såsom lefvande stenar, uppbyggas till ett andligt hus, till ett heligt prästerskap, för att offra* [*Codex Sinaiticus utelämnar andliga framför offer.] offer, som äro Gud välbehagliga genom Jesus Kristus».  (1 Pet. 2: 4—6.)

     Och mycket snart, tro vi, skall föreningen mellan Jesus, »hufvudet», och »församlingen, som är hans kropp», vara fullständig.

"Humble yourselves"

»Gud står emot de högfärdiga, men de ödmjuka gifver han nåd». 

     Låtom oss därför ödmjuka oss under Guds mäktiga hand, på det han må upphöja oss i sinom tid (1 Pet 5: 5, 6), såsom han har upphöjt vårt hufvud och vår förelöpare. – Fil. 2: 8, 9.   

    Under det förebilder och liknelse, och hvad som hittills varit dunkla gåtor nu blifva själflysande och sprida sitt ljus öfver »den smala vägen», på hvilken den smorda (Kristus-) skaran är kallad att löpa efter den segerlön, som nu står afslöjad för våra blickar. 

     Detta var i sanning en aldrig förr anad hemlighet – att Guds afsikt ar att uppväcka icke allenast en förlossare utan en förlossare, som består af många lemmar.  Detta är »den höga kallelse», hvilken de invigda troende af evangelii ålder hafva förmånen att kämpa för och vinna. 

    Jesus inlat sig ej på att utveckla detta för lärjungarna, så länge de ännu voro naturliga människor, utan väntade tills de vid pingstdagen blefvo smorda – aflade til den nya naturen. 

     Af Pauli förklaring veta vi, att inga andra än »nya skapelser» nu kunna uppskatta eller förstå denna höga kallelse.  Han säger:

»Vi tala Guds hemlighetsfulla vishet, den fördolda (plan), hvilken Gud före tidens begynnelse förut har bestämt till vår härlighet, och hvilken ingen [page 89] 

»af denna världens yppersta (hufvudmän) har känt,...såsom det är skrifvet: 

»’Hvad intet öga har sett och intet öra hört och hvad i ingen människas hjärta har uppstigit, hvad Gud har beredt åt dem, som älska honom.’ 

»Men för oss har Gud uppenbarat det genom sin ande.» -- 1 Kor. 2: 6—14.

     Fullföljande den tanke, som redan blifvit antydd, att nämligen Kristus innefattar alla, som blifvit smorda med anden, säger han vidare:

»Ty I, så många, som hafven blifvit döpta till Kristus, hafven iklädt eder Kristus», och »ären I nu Kristi, så ären I (tillsammans med Jesus) ju Abrahams säd och arfvingar efter (det till Abraham figna)löftet».  (Verserna 27: 29.) 

Why was it necessary
to keep the mystery hidden?

"Behold the Man"

»Och vi mina bröder, äro, likesom Isak, löftets barn.»  (Vers 28.)

    Sålunda var Guds plan fördold i förebilder, till dess med evangelii alder Kristus-personen började utveckla sig.

     Det har varit af nöden att hålla denna hemlighet fördold, annars skulle icke så skett.  Det var nödvändigt, ty att till fullo hafva uppenbarat planen för människoslaktet skulle varit att göra den om intet. 

    Hade människor känt den, skulle de ej hafva korsfäst härlighetens Herre, icke heller församligen, som är hans kropp.  (1 Kor. 2: 8.) 

     Icke endast Kristi död, såsom priset för människans förlossning, skulle hafva blifvit hindrad, om icke Guds rådslut hållits hemligt for världen, utan äfven församlingens trospröfning, såsom [page 90] delaktig i Kristi lidanden, skulle också därigenom blifvit förhindrad, ty

»fördenskull känner världen oss icke (såsom hans medarfvingar), emedan (för samma orsak) hon icke kände honom». – 1 Joh. 3: 1. 

"The Christ" a Mystery

     Icke endast Guds plan och den Kristus-person (hugvud och kropp), som är själfva förkroppsligandet af denna plan är en stor hemlighet för världen, utan äfven den egendomliga väg, på hvilken denna lilla hjord är kallad att vandra, utmärker dess medlemmar såsom egendomliga människor. 

     Det var en hemlighet för världen, att en så rikt utrustad person som Jesus af Nasaret skulle slösa bort sin tid och sin begåfning på sätt han gjorde, då han, om han hade ägnat sig åt statskonst, rättsvetenskap, handel eller åt den religion, som föll folket i smaken hade kunnat blifva stor och ansedd. 

    I människors tanke ödde han dåraktigt bort sitt lif, och de sade: »Han har en ond ande och är ursinnig.»  Hans lif och läror voro gåtor for dem.  De kunde icke förstå honom.

    Paulus öfvergaf en hög och inflytelserik ställning i samhället för att arbeta med sina händer och predika Kristus och den osynliga kronan för alla troende, som skulle vandra i hans fotspår.

     Dettq var så gåtlikt, att somliga sade:

»Du är förryckt Paulus; den myckna lärdomen gör dig forryckt.» 

    Och alla, som så följa i Mastarens fotspår, betraktas som dårar för Kristi skull.

     Men Guds plan skall ej alltid var insvept i himlighet: Tusenårsdagens gryning medför fullare ljus från Gud till människorna, och

»Herrens kunskap skall uppfylla hela jorden».

     Den rättfärdighetens sol, som skall uppgå med läkedom under sina vingar och skingra okunnighetens mörker, är Kristus-personen i tusenårsdagens [page 91] härlighet – icke endast hurvudet utan ocksa lemmarna i hans kropp, ty det är skrifvet, att om vi »lida med honom», skola vi ick med honom förhärligas.

»När Kristus, vårt lif, varder uppenbarad, då skolen ock I uppenbaras med honom i härlighet» och 

»då skola de rättfärdiga skina såsom solen i sin Faders rike.» -- Rom 8: 17; 2 Tim. 2: 11, 12; Kol. 3: 4; Matt. 13: 43.

     I den kommande tidsåldern, då Gud skall »utgjuta sin ande öfver allt kött», såsom han under den nuvarande tidsåldern utgjuter den öfver sina »tjänare och tjänarinnor», då skola alla i sanning förstå och uppskatta de löften, som »den lilla hjorden» nu tillägnar sig.  Och de skola fröjdas öfver försammlingens lydnad och upphöjelse, sägande:

    Och under det de löpa för de välsignelser, som då erbjudas dem, skola de draga nytta af församlingens exempel och förhärliga Gud för hennes skull.  Men denna kunskap kommer icke att föranleda en lysten afundsjuka, ty under den nya ordningen skall erhållandet af fullkomlig mänsklig natur vara fullt tillfredsställande för dem och kommer att förefalla dem mera önskvärd än en förändring af deras natur. [page 92] 

     Hvad tiden beträffar, så skall Guds hemlighet afslutas under det tidsförlopp, då den sjunde basunen (i symbolisk mening) ljuder.  (Upp. 10: 7.) 

    Detta gäller om hemligheten i båda de bemärkelser, i hvilka ordet begagnas: hemligheten, eller de hemliga sidorna af Guds plan, skall då hafva blifvit kungjord och kommer att tydligt ses och likaledes  »Guds hemlighet», församlingen, förkroppsligandet af denna plan.  Båda skola då afslutas. 

     Planen skall upphöra att vara en hemlighet, emedan intet skäl längre förefinnes, hvarför den fortfarande skulle hållas hemlig. 

    Det stora i denna hemlighet, som så länge hållits dold och legat undangömd i löften, typer och bilder, och den underbara nåd, som förlänas dem, som äro kallade till delaktighet i denna hemlighet (Ef. 3: 9), gifva oss en vink om att det verk, som följer på dess fullbordande, för hvars skull Jehova hallit människosläktet i väntan och hopp i six tusen år, måste vara ett jätteverk, ett storartadt verk, värdigt så stora förberedelser. 

     Hvad kunna vi ej vänta af välsignelser för världen, då hemlighetens förlåt är borttagen och välsignelsens skurar nedströmma! 

    Det är för detta, som hela skapelsen gemensamt suckar och våndas intill nu, väntande efter fullbordandet af denna hemlighet – efter uppenbarandet af Guds barn som äro den utlofvade »säden», i hvilken alla jordens släkter skola välsignas. – Rom 8: 19, 21, 22.