En Gudomlig Uppenbarelse
BIBELN SÅSOM EN GUDOMLIG UPPENBARELSE, BETRAKTAD I FÖRNUFTETS LJUS
|
A reasonable, thinking mind |
BIBELN är civilisationens och frihetens fackla.
Dess goda inflytande i samhället har erkänts af de största
statsmän, om ock dessa oftast hafva sett den genom de olika färgade
glasen af stridiga religionsbekännelser, hvilka, fastän de stå på
bibelns sida, sorgligt vränga dess läror. Den ärevördiga gamla boken har oafsiktligt blifvit ställd i en grufligt falsk dager af dess egna vänner. Många af dessa skulle vara villiga att offra lifvet för densamma. Och dock tillfoga de den större väsentlig skada än dess fiender genom att åberopa sig på den såsom stöd for deras så länge med vördnad betraktade missuppfattningar af dess sanning, hvilka de på traditionens väg erhållit is arf från sina fäder. O, att de ville vakna upp, se efter på nytt, hvad som står skrifvet i bibeln, och bringa dess fiender på skam genom att frånrycka dem deras vapen!
|
The Bible has been miraculously preserved
|
Enär naturens ljus leder oss att vänta en
fullare uppenbarelse af Gud, än den naturen själf lämnar, bör en förnuftig,
tänkande människa vara beredd att granska anspråken af hvad som helst,
som föregifver sig vara en gudomlig uppenbarelse, och som företer ett förnuftigt
yttre bevis for sannfärdigheten af sådana [page 40] anspråk. Bibeln påstår sig vara en sadan uppenbarelse från Gud, och den kommer till oss med tillräckligt yttre bevis för den sannolika riktigheten af sina anspråk samt låter oss med skäl hoppas, att en noggrannare undersökning skall bringa i ljuset ännu fullständigare och ännu mera bindande bevis for att den verkligen är Guds ord. Bibeln är den äldsta bok, som äger tillvaro: den har uthärdat trettio seklers stormar. Människor ha på allt möjligt sätt försökt att bannlysa den från jordens yta: de hafva undangömt den, nedgräft den, gjort det till ett med dödsstraff belagdt brott att ha den i sin ägo, och de mest bittra och skoningslösa förföljelser ha rasat emot dem, som trott på densamma; men boken lefver ännu. I denna dag, medan många af dess vedersakare sofva dödens sömn och hundratals volymer, som skrifvits för att bringa den i vanrykte och tillintetgöra dess inflytandee för länge sedan äro förgätna, har bibeln banat sig väg till alla jordens folk och språk och blifvit öfversatt på öfver fyra hundra olika munarter. Att denna bok öfverlefvat så många århundraden trots sådana rent af motstycke saknande ansträngningar att bannlysa och förstöra densamma är ett faktum som åtminstone utgör ett starkt omständighetsbevis för att det stora väsen som den påstår vara dess upphofsman, äfven varit dess bevarare.
|
Dating from
100 B.C. to 100 A.D., the Dead Sea Scrolls were preserved in clay urns in the Qumran caves
until their discovery in 1948. |
Priceless
parchments of the Sinaitic Manuscript, 4th c. A.D., were preserved within the
walls of St. Catherines Monastery in the heart of Sinai. Discovered
in 1859 A.D. by Count Tischendorf, the Codex Sinaiticus contains the New Testament and
parts of the Old Testament. |
|
Det är en snanning, att bibelns sidliga
inflytande är utan undantag godt. De,
som gjort den till föremål för sörgfälligt studium, ha städse höjts
till ett bättre renare lif.
Andra religiosa och vetenskapliga arbeten ha uträttat
godt, verkat förädlande och varit till välsignelse för mänskligheten
i någon mån, men alla andra böcker tillsammantagna ha varit oförmogna
att skänka den suckande skapelsen den glädje, frid och välsignelse, som
bibeln tillfört både rik och fattig, lärd och olard. |
The
Bible points and refers to one prominent character: |
Bibeln är icke afsedd att blott läsas: den är
en bok, som bör studeras med omsorg och eftertanke, [page 41] ty Guds
tankar äro högre än våra tankar och hans vägar högre än våra vägar. Om vi vilja fatta den oändlige Gudens plan och tankar, måste
vi ägna all vår kraft åt detta maktpåliggande arbete.
De rikaste skatter af sanning ligga ej alltid på ytan.
Det genomgående draget i denna bok är, att den alltjämt pekar på och hänvisar på en enda framstående karaktär, Jesus af Nasaret, som den säger vara Guds son. Från början till slut intager hans namn, kall och verk ett framstående rum. Att en man benämnd Jesus af Nasaret, lefde och åtnjöt en viss ryktbarhet ungefär vid den af bibelns författare angifna tiden, är ett historiskt factum utanför bibeln, och det har på olika sätt blifvit till fullo bestyrkt. Att denne Jesus korsfästes, emedan han gjort sig anstötlig för judarna och deras prästestånd, är ytterligare ett af historien bekräftadt faktum, oafsedt de bevis, som lämnas af nya testamentets författare. Dessa (med undantag af Paulus och Lukas) voro personliga bekantskaper och lärjungar till Jesus af Nassaret, hvilkens läror deras skrifter framställa.
|
The pool is one of the few undisputed localities in ancient Jerusalem. Waters from the Spring Gihon flow into the Pool of Siloam through a tunnel which was engineered by King Hezekiah in 715 BCE. Hezekiah's 1750 foot tunnel can still be traversed by foot today. |
|
The
disciples
|
En boks tillvaro förutsätter någon slags
bevekelsegrund å författarens sida.
Vi fråga därför: Hvilka
bevekelsegrunder kunde ha förmått dessa man att antaga sig denne persons
sak? Han dömdes till döden och korsfästes som en missdådare af judarna; de mes religiosa bland dem samtyckte till och fordrade hans dod såsom en, hvilken ej vore vard att lefva. Och genom att åtaga sig hans sak och offentligt förkunna hans läror blottställde sig dessa män för förakt, försakelse och bitter förföljelse, satte själfva lifvet på spel och ledo till och med i några fall martyrdöden. Om vi medgifva, att Jesus, medan han lefde, var en märklig person både i sitt lif och i sin lära, hvad bevekelsegrund kunde väl dock hafva funnits for någon att antaga sig hans sak, sedan han var dod? – i all synnerhet då hans död var så neslig?
Och om vi antaga, att dessa [page 42] författare uppfunno sina berättelser, och att Jesus var deras inbillade hjälte eller ideal, huru orimligt vore det icke att tänka sig, att människor vid sundt förnuft, sedan de påstått, att han var Guds son, att han hade blifvit aflad på ett öfvernaturligt sätt, ägde öfvernaturliga krafter, genom hvilka han botat spetälsak, gifvit syn till dem, som födts blinda, och horsel åt de döfva, till och med uppväckt de döda – huru högst ormligt att tänka sig, att de skulle afsluta skildringen af en sådan karaktär med den uppgiften, att en handfull af hans fiender afrättade honom såsom en högförrädare, under det å andra sidan alla hans vänner och lärjungar, bland dem författarne själfva, öfvergåfvo honom och flydde i det afgörande ögonblicket? |
What
motivated
|
Om profanhistorien i några hänseenden afviker
från dessa skriftställare, så bör detta icke ge oss anledning att
betrakta deras uppgifter såsom osanna.
De, som så säga, böra angifva och bevisa något verksamt skål för
dessa författare att göra falska påståenden. Hvilka bevekelsegrunder kunde hafva ledt dem? Kunde de rimligtvis hafva hoppats att därigenom vinna lycka, tykte, makt eller jordiska fördelar? Jesu vänners fattigdom och deras hjältes egen brist på popularitet bland Judeens store religionsmän motsäga en sådan tanke, hvarjämte det, att han dog som en missdådare, en fridstörare, och var föraktad, icke lofvade någon utskikt till afundsvärdt rykte eller jordiska fördelar för dem, som företoge sig att åter vinna fast fot för hans lära. Om de, som predikade Jesus, haft ett sådant mål i sikte, skulle de då icke i hast gifvit saken förlorad när de funno, att det ådrog dem vanära, förföljelse, fängelse, gisslan, ja till ovh med doden? Om de, som predikade Jesus, haft ett sådant mål i sikte, skulle de då icke i hast gifvit saken förlorad när de funno, att det ådrog dem vanära, förföljelse, fängelse, gisslan, ja till ovh med doden? Förnuftet säger oss tydligt, att män, som uppoffrade hem, anseende, ära och lif, som ej lefde för standens njutning, utan hvilkas hufvudsyfte var att höja sina medmänniskor, och som inskärpte sedeläror af den högsta ordning, icke endast hade en bevekelsegrund, utan att [page 43] deras bevekelsegrund måste ha varit ren och deras mål i högsta måtto sublimt. Fornuftet förklara vidare, att sådana mäns vittnesbörd, ledda som de voro af endast rena och goda bevekelsegrunder, förtjänar tio gånger så mycket förtroende och uppmärksamhet som vanliga författares. Icke heller voro dessa män religionssvärmare: de voro män vid sundt förnugt och gåfvo vid hvarje tillfälle skäl för sin tro och sitt hopp, och denna sin välgrundade öfvertygelse sveko de aldrig.
|
The
Biblical writers were honest and faithful |
Och hvad vi här hafva bemärkt kan likaledes
tilllämpas på gamla testamentets författare.
De voro i det stora hela män, utmärkta för sin trohet mot Herren,
och bibelhistorien omtalar och klandrar deras svagheter och brister lika
opartiskt, som den lofordar deras dygder och trofasthet.
Detta måste förvåna dem, som uti bibeln se en uppgjord historia,
afsedd att ingifva människor en helig fruktan och vördnad för ett
religionssystem. Det finnes
en rättframhet i bibeln, hvilken stämplar den som sanning. Om en bedragare hade för afsikt att framställa någon såsom en stor man, och i all synnerhet om man ville låta påskina, att somliga af hans skrifter voro af Gud ingifna, skulle han utan tvifvel måla en sådan persons karaktär i högsta måtto oförvitlig och adel. Att bibeln icke gjort sig skyldig till ett sådant handlingssätt, ar ett tillfredsställande bevis på att den icke blef svekfullt hopsatt i afsikt att föra bakom ljuset.
|
Examine
the |
Då vi nu alltså hafva anledning att vänta
en uppenbarelse af Gods vilja och plan, och då vi funnit, att bibeln, som
påstår sig vara denna uppenbarelse, skrefs af män, hviklas
beveikelsegrunder vi ej ha skäl att sätta i fråga utan tvärtom finna
orsak att gilla, så låtom oss undersöka karaktären af de skrifter, som
uppgifvas vara inspirerade, för att se, om deras läror motsvara den
karaktär, som vi med skäl till
skrifva Gud, och huruvida de bära inom sig själfva beviset för deras
sannfärdighet.[page 44]
|
The
writers |
Nya testamentets fem första böcker och åtskilliga i gamla testamentet äro berättelser eller historier om fakta som författarne kände till, berättelser, för hvilkas sanning deras karaktär utgör en borgen. Det är tydligt för alla, att det icke erfordrades en särskild uppenbarelse för att helt enkelt omtala sanningen rörande saker, med vilka de voro nära och fullt förtrogna. Då emellertid Gud önskade att gifva människan en uppenbarelse, utgör de faktum, att dessa berättelser om förflutna händelser äro af betydelse for denna uppenbarelse, ju skäl for att antaga, att Gud skulle så leda och ordna, att den ärliga person, han utsåg till författare, skulle komma i beröring med nödiga fakta. Trovärdigheten af dessa historiska delar af bibeln hvilar nastan helt och hållet på författarnes karaktär och bevekelsegrunder. En god människa talar icke osanning. En ren källa gifver icke bittert vatten. Och dessa skriftens samfällda vittnesbörd nedtysta hvarje misstanke, att deras forfattare skulle säga eller göra ondt, på det att godt måtte komma däraf.
|
Sannfärdigheten af vissa bibelns böcker, såsom
Konunga-, Krönike-, Domareböckerna m. fl. lider alis intet afbräck, då
vi säga, att de äro helt enkelt sanna och omsorgsfullt skötta
minnesteckningar af framstaende händelser och personer uti deras tid. De hebreiska skrifterna innehålla historia så väl som
lagen och profetiorna, och då man ihågkommer, att deras historier, släktregister
o. s. v. voro så mycket utförligare i skildringen af närmare omständigheter
på gund af väntan, att Messias skulle härstamma från Abraham i rätt
nedstingande led finner man en förklaring, hvarför vissa historiska
delar blifvit omnämnda, hvilka anses mindre passande i ljuset af detta
nittonde århundrade. Sa till exemple ansåg häfdatecknaren en osminkad berättelse om moabiter- och ammoniterfolkens ursprung och deras släktskap med Abraham sannolikt vara nödvändig for en fullständig historia om deras ursprung. [page 45](1 Mos. 19:36-38.) Likaså meddelas en mycket omständig redogörelse
om Judas barn, ty från honom härstammade David, konungen, genom hvilken
Marias, Jesu moders (Luk. 3: 23, 31 34), så väl som Josefs, hennes makes,
släktregister leder tillbaka till Tvifvelsutan var nödvändigheten att fullkomligt fastställa släktleden så mycket större, som af denna stam (1 Mos. 49: 10) skulle komma Israels förnämste konung så väl som den utlofvade Messias. Häraf ett ingående i enskildheter, som annars icke förekommer. – 1 Mos. 38.
|
|
We
find a reason |
Det torde gifvas liknande eller andra skäll för
upptecknandet i bibeln af andra historiska fakta, hvilkas nytta vi med
tiden kanske få se, och som, om det icke gälld historia utan blott en
moralisk uppsats, skulle utan skada kunna utelämnas.
Dock kan ingen rimligtvis påstå, att bibeln nagonstädes gynnar
oanständighet. Man torde också komma ihåg, att samma saker kunna framställas på ett mer eller midre delikat sätt i hvarje språk, och att ehuru bibelöfversättarne voro alltför samvetsgranna för att utelämna något af hvad som förekom i grundtexten, lefde de likväl på en tid, som var mindre nogräknad an vår i fråga om valet af fina uttryck; detsamma kan man tänka sig rörande den äldre bibliska tiden och dess vana att uttrycka sig. Säkerligen kan icke den mest grannlaga ha något att anmärka mot något uttryck i nya testamentet rörande denna punkt.
|
|
Moses böcker och de däri kungjorda lagarna. Bibelns fem första böcker äro kända under titeln Moses fem böcker, ehuru de ingenstädes nämna honom som sin författare. Att de skrefvos af Mose eller under hans ledning, är mycket antagligt, och berättelsen om hans död och begrafning, få vi tänka oss, utgjorde ett passande tillägg af hans sekreterare. Utelämnandet af en bestämd uppgift om att dessa böcker voro författade af Mose är intet bevis emot ett sådant antagande, [page 46]ty om någon annan hade skrifvit dem i afsikt att föra bakom ljuset och begå ett bedrägeri, skulle han säkerligen, for att vinna förtroende, hafva föregifvit, att de voro skrifna af Isrqaels store ledare och statsman. (Se 5 Mos. 31: 9-27.) Om ett äro vi vissa, det var verkligen Mose, som förde det hebreiska folket ur Egypten. Han organiserade dem såsom en nation under de lagar, som äro framställda i dessa böcker, och den hebreiska nationen har i öfver tre tusen år enhälligt påstått, att dessa böcker voro en gåfva till dem af Mose, och så heliga hafva de hållit dem, att icke en punkt eller prick finge ändras, hvilket utgör en borgen för att texten är oförfalskad.
|
"He stretcheth out the north
over |
Dessa Moses skrifter utgöra den enda trovärdiga
historia, som finnes öfver den tidrymd, de omfatta. Den kinesiska historien vill låtsas begynna med skalpelsen, i det den förtäljer, huru Gud gaf sig ut på vattnet i en båt och tog en jordklimp i handen och kastade den i vattnet. Denna jordklimp, heter det, blef denna världen o. s. v. Men hela sagan är så förnuftslos, att ett barn i förståndet icke skulle låta sig narras däraf. Framställningen i första Mosebok däremot utgår från det förnuftiga antagandet, att en Gud, en skapare, en intelligent första orsak, redan förrefanns. Den rör sig icke om Gud såsom hafvande en begynnelse utan om hans verk och dess begynnelse och systematiska ordningsfulla fortskridande:
Den blot omnämner jordens ursprung utan att inlåta sig på någon närmare förklaring, och sedan vidtager berättelsen om de sex dagar (tidsskeden), under hvilka den tillredes för människan. Denna framställning bestyrkes i hufvudsak af vetenskapen, hvars ljust samlat sig i fyra tusen år; följaktligen ar det langt förnuftigare att godkänna det påståendet, att dess sagesman var gudomligt inspirerad, än att antaga, att en man ensam visste mera an hela den återstående [page 47] mänskligheten vet efter tre tusen års forskning, en forskning, som nu underlättas af moderna hjälpmedel och har pengar i millionvis till sit förfogande.
|
The
Mosaic Law was unequaled. |
Betrakta vidare det system af lagar dessa skrifter innehålla. Säkert är, att dessa lagar ej haft något motstycke förrän i detta nittonde århundradet, och det nittonde århundradets lagar hvila på de i Moses lag uppställda grundsatserna och äro på det hela affattade af män, som erkände den mosaiska lagens gudomliga ursprung.
|
Moses Teaching the People of Israel
|
Dekalogen, eller tio Guds bud, utgör ett kort sammandrag af hela lagen. Dessa tio bud innehålla förordnanden rörande gudsdyrkan och sedlighet, hvilka måste förefalla hvarje forskare i hög grad märkliga, och om de hittills varit okända och nu påträffades bland Greklands, Roms eller Babylons ruiner och reliker (nationer, som hafva uppstått och åter gått ned långt efter det dessa lagar stiftades), skulle de anses underbara, om ej öfvernaturliga. Men bekantskap med dem och deras anspråk har alstrat en viss likgiltighet, så att det verkligt storartade i dem ej ses utom af några få. Sant är, att dessa bud icke handla om Kristus, men så gåfvos de icke heller åt kirstna utan åt hebreer, icke för att lara tro på en återlösning utan för att öfvertyga människor om deras syndiga tillstånd och behof af en återlösning. Och hufvudsumman af dessa bud sammanfattades på ett beundransvärdt sätt af kristendomens store grundläggare i den order:
|
The
Israelites lived under the government
|
Den af Moses införda regeringsformen skilde sig
från alla andra både i äldre och nyare tid däruti, att den påstod sig
vara en styrelse, som utgick från Skaparen själf, och folket var
ansvarigt inför honom; deras lagar och inrättningar, civila och religiösa,
gjorde [page 48] anspråk på att härflyta från Gud och voro, såsom vi
strax skola se, i fullkomlig öfverensstämmelse med hvad förnuftet säger
oss vara Guds karaktär. Tabernaklet i midten af lägret hade i sitt »allraheligaste» rum en uppenbarelse af Jehovas närvaro såsom deras konung, och där fingo de på öfvernaturlig väg mottaga undervisning rörande den rätta förvaltningen af nationella angelägenheter. Ett prästestånd inrättades, som hadde oinskränkt tillsyn öfver tabernaklet, och endast genom prästerna erhölls tillträde till Jehova och tillstånd att meddela sig med honom.
|
The
Tabernacle,
|
|
The
privileges
|
Någon torde härvidlag tanka: »Jo jo, där ha vi ändamålet med deras organisation: hos dem, liksom hos andra folk, var det prästerna, som hade harraväldet. De missbrukade folkets lättrogenhet och injagade fruktan hos dem för egen äras och vinnings skull.» Dock sakta, min vän, låtom oss icke antaga någonting förhastadt. Då, såsom här, det är så lätt att taga reda på själfva fakta för att se, huru saken verkligen förhåller sig, vore det ej förnuftigt att draga losa slutsatser med förbiseende af sakförhållanden. Allt talar ovedersägligen emot en sådan mening. Prästernas rättigheter och privilegier voro skarpt begränsade; de erhöllo alls ingen civil myndighet och saknade helt och hållet tillfälle att begagna sig af sitt ämbete för att kränka folkets rättigheter eller samvetsfrihet, och det var af Mose, en medlem af prästsläken, som dessa bestämmelser gjordes. |
A
theocratic government
|
Enar han som Guds ombud fört Israel ur den
egyptiska träldomen, hade omständigheternas kraf lagt den verkställande
makten i hjans hand och gjort af den saktmodige Mose en själfhärskare i
myndighet och makt, ehuru han med sitt milda, ödmjuka sinnelag i själfva
verket var folkets allt för hårdt anlitade tjänare, hvilkens
lifskrafter uttömdes af hans ämbetes maktpåliggande omsorger.
Under sådana omständigheter var det, som en civilstryrelse upprättades,
hvilken i själfva verket var en demokrati, ett forkvälde. För[page 49]att undvika allt missförstand vilja vi säga, att ur icke troendes synpunkt var Israels regering en demokrati, men betraktad i ljuset af sina egna anspråk var det var det en teokrati, d. v. s. en gudomlig regering, ty de af Gud genom Mose gifna lagarna tilläto inga förändringar: man fick hvarken lägga till eller taga ifrån sin lagsamling. Från denna sidan sedd var Israels regering olik hvarje annan borgerlig regering, vare sig förr eller senare.
Se också verserna 24—30 som ett exempel på äkta, sveklöst statsmannaskap och ett saktmodigt och ödmjukt sinne.) Då Mose återgaf detta, sade han:
|
This form of government was calculated
If Moses had been ambitious,
|
Sålunda visar det sig, att denna framstående
lagstiftare, långt ifrån att söka utvidga eller för framtiden betrygga
sin makt genom att öfverlämna styrelsen öfver folket åt sina direkta
anförvanter af den prästerliga stammen och därigenom bereda dem tillfälle
att begagna sin religiösa myndighet att klafbinda folkets fri- och rättigheter,
tvärtom införde bland folket en regeringsform, som var ägnad att fostra
frihetskänslan. Andra
nationers och härskares historia uppvisar intet motstycke härtill.
I hvarje särskildt fall har härskaren sökt sin egen upphojelse
och makt. Äfven i de fall, då sådana hjälpt till att bilda republiker, [page 50] har det af påföljande händelser framgått, att de gjorde det med beräkning att vinna folkets gunst och stadfästa sin egen makt. En äregirig man, behärskad af klok beräkning, skulle, om han befunnit sig i Moses omständigheter och haft till mål att stadfästa ett bedrägeri mot folket, hafva arbetat på vidare sammandragning af makten i sina egna och sin familjs händer, helst som detta skulle hafva synts vara en ganska lätt sak att åstadkomma, då ju den religiösa myndigheten redan foörefanns i denna stam och ifrågavarande nation gjorde anspråk på att styras af Gud från tabernaklet. Ej heller är det antagligt, att en man, som var mäktig att skapa sådana lagar och regera ett sådant folk, skulle vara kortsynt nog att icke se, hvarthän hans verksamhet måste leda. Så fullständigt laddes folkets styrelse i dess egna händer, att änskönt det var förbehållet, att viktigare ärenden, som ofvannämnda styresmän ej kunde afdöma, skulle hanskjutas till Mose, ägde de dock själfva att afgöra, hvilka mål som skulle gå til Mose.
|
The people
|
Ur denna synpunkt betraktadt var Israel en
republik, hvars ämbetsmän handlade enligt gudomligt förordnande.
Och fär att gära dem svarslösa, hvilka i okunnighet påstå, att
bibeln sanktionerar monarkiskt herravälde öfver folket
i stället för »en regering af folket genom folket», d. v. s.
politisk själfstyrelse, vilja vi anmärka, att denna republikanska form
af civilregering fortfor att äga bestånd i öfver fyra hundra år. Och den utbyttes sedan mot konungavälde på begäran af »de aldste», utan Herrens godkannande. Herren sade till Samuel, som för tillfället fungerade som ett slags provisorisk ordförande:
På Guds tillsägelse utvecklade Samuel för folket, huru deras fri- och rättigheter skulle blifva ringaktade och huru de genom en sådan förändring skulle blifva tjänare; men förgäfves: de hade låtit sig bedåras af den populära idén, som de kunde se förverkligad rundt omkring sig hos andra nationer. (1 Sam. 8: 6-22.) På hvem tränger sig ej den tanken, då man reflikterar ofver denna berättelse om deras åstundan efter en konung, att Mose skulle utan svårighet hafva kunnat befästa sig i spetsen för ett stort rike? |
Judges Breastplate of the High Priest which had the Urim and Thummim
|
Ehuru Israel såsom ett helt utgjorde en enda
nation, tog man dock efter Jakobs död städse hänsyn till
stamindelningen. Hvarje släkt
eller stam valde eller erkände enhälligt vissa medlemmar såsom sina
ombusdmän eller höfdingar. Denna
plägsed ägde bestånd till och med under deras långa träldom i Egypten. Dessa stammens representanter kallades höfvitsmän eller äldste, och det var till dem, som Mose öfverlämnade äran och makten af den världsliga styrelsen. Hade han däremot haft för afsikt att förlägga makten hos sig själf och sin släkt, skulle dessa män varit de sista han beklädt med ämbete och myndighet. De instruktioner, som gåfvos dem, hvilka blifvit utnämnda till civila styresmän, såsom från Gud, äro ett mönster af enkelhet och renhet. Mose förklarar inför folket i dessa domares närvaro:
Sådana svåra mål belfvo efter Moses död bragta direkt till Herren genom öfversteprästen. [page 52] Svaret var ja eller nej genom Urim och Tummim. Hvad skola vi inför dessa fakta säga om den teorien, som vill göra gällande, att dessa böcker skrefvos af skurkaktiga präster för att tillförsäkra dem inflytande och makt öfver folket? Skulle väl sådana män för ett sådant ändamål författa falska dokument, som voro ägnade att tillintetgöra just de syften, de sökte befrämja – dokument, som på ett bindande sätt bevisa, att Israels store höfding, en medlem af deras egen stam, på Guds tillsägelse uteslöt prästeståndet från världslig makt genom att lägga den makten i händerna på folket? Anser någon en sådan slutsats förnuftig? |
"Jubilee"
|
Det förtjänar vidare att beaktas, att den högsta
civilisationens lagar i detta nittonde sekel ej bättre sörja for att rik
och fattig skola vara likställda i ansvarighet inför den borgerliga
lagen. Alls ingen åtskillnad
gjordes af Moses lagar. Och hvad det anglick att värna folket mot de faror, som uppstå därigenom, att somliga blifva mycket fattiga och andra öfvermåttan rika och maktiga, så har ingen annan nationell lag någonsin blifvit antagen, som så omsorgsfullt öfvervakade denna punkt. Moses lag sörjde för en restitution eller återställelse hvart femtionde år – deras jubelår. Denna lag omöjliggjorde den fasta egendomens absoluta afhändande och förhindrade därigenom dess hopande i handerna på några få. (3 Mos. 25: 9, 13-23, 27-30.) De fingo i sanning lara sig att anse hvarandra som bröder och att handla därefter; att bistå hvarandra utan ersattning och att icke ockra den ene på den andre. – Se 2 Mos. 22: 25; 3 Mos. 25. 36, 37; 4 Mos. 26. 52-56.
|
All the laws were Gods government protected
Israel |
Alla lagar offentliggjordes, hvarigenom ränksmidare
förhindrades att med framgång ingripa i folkets rättigheter. Lagarna voro utställda eller anbragta på ett sådant sätt, att hvem som ville kunder afskrifva dem; och på det att de fattigaste och olärdaste ej måtte [page 53] vara okunniga om dem, var det prästernas skyldighet att föreläsa dem för folket vid deras sjuårsfester. (5 Mos. 31: 10, 13.) Är det rimligt att antaga, att sådana lagar och bestämmelser uttänktes af illasinnade eller förslagna män, som åsyftade att med svek beröfva folket dess frihet och lycka? Ett sådant förmenande skulle strida mot förnuftet. I sin aktning för främmande personers och fienders rättigheter och intressen var den mosaiska lagen tretiotvå sekler före sin tid – om ens de mest civiliserade nationers lagar i vår tid kunna mäta sig med den i rättvisa och människovänlighet. Vi läsa: |
Laws displayed love for the stranger
|
|
Animals were not forgotten, but were protected by laws of kindness. |
Ej ens de stumma djuren voro förgätna. Grymhet mot dem så val som mot människor var strängeligen förbjuden. Man fick icke binda till munnen på oxen, medan han uttröskade säden, af det goda skälet, att arbetaren är värd sin föda. Man flick ej ens använda oxen och åsnan tillsammans vid plöjning, emedan de äro så olika i styrka och gång: det vore djurplågeri. För deras hvila var ock sörjdt. – 5 Mos. 25: 4; 22: 10; 2 Mos. 23: 12. [page 54]
|
Tithing
|
Prästeståndet torde af somliga kanske påstås hafva varit en själfvisk institution, emedan levitstammen underhölls genom tionde eller den årliga tiondedelen af hvars och ens landtmannaprodukter bland deras bröder af de öfriga stammarna. Att så framställa saken utgör ett orättvist återgifvande af det verkliga förhållandet, hvilket är alltför vanligt bland tviflare, som, möjligtvis i okunnighet, därigenom ställa i en falsk dager ett af de märkligaste bevis på att Gud hade sin hand med i organiserandet af detta system, och att det icke var ett verk af ett egennyttigt och ränkfullt prästerskap. Ja, det händer till och med ej sällan, att det oriktigt framställes af ett nutidens prästerskap, som påyrkar ett liknande system nu, i det de begagna det israelistiska systemet som ett prejudikat, utan att därvid nämna det sakernas tillstånd, hvarpå det var grundadt, eller sättet för tiondens erläggande.
|
The Priests had
|
Det var i själfva verket grundadt på den strängaste
rättvisa. Nar Israels barn
kommo i besittning af Kanaans land, hade leviterna säkert lika stor rätt
till en andel i landet som de öfriga stammarna.
På Guds uttryckliga befallning erhöllo de emellertid intet däraf
utom vissa städer eller byar till bostäder, spridda bland de olika
stammarna, hvilka de skulle tjäna i religiosa ting. Nio gånger ges detta förbud före landets delning. I stället för landet borde för visso något vederlag beredas dem, och tionden var följaktligen denna rättvisa och billiga ersättning. Och detta är icke allt: tionden, ehuru såsom vi hafva sett, en rattvis utskyld, indrefs ej som en skatt utan skulle erläggas såsom ett frivilligt bidrag. Och ingen hotelse tvingade dem att lämna dessa bidrag: allt berodde på deras samvetsgrannhet. De enda förmaningarna till folket rörande denna sak äro följande:
|
Är det, fråga vi, rimligt att antaga, att saken skulle så ha ordnats af själfviska och äregiriga präster, som därigenom gjorde sig själfva arflösa och beroende af sina bröder för sitt uppehälle? Säger oss ej förnuftet raka motsatsen? | |
No provision
Protection for widows Wage protection... Honor for
"Thou shalt rise up |
I harmoni med detta och lika oförklarlig på någon
annan grund än den framhållna – nämligen att Gud är dessa lagars
stiftare – är den omständigheten, att inga särskilda anstalter träffats
för att ära skulle bevisas prästerskapet.
Uti intet skulle bedragare visa större omsorg än att vidtaga mått
och steg, hvarigenom vördnad och respekt skulle tillförsäkras dem själfva
och de strängaste straff och förbannelser falla på dem, som visade dem
missaktning. Men något
liknande förekommer icke: ingen särskild heder eller vördnad eller
frihet från våld eller förolämpning är det sörjdt för. Allmänna lagen, som icke gjorde någon åtskillnad mellan olika klasser och icke hade något asneende till personen, var deras enda skydd. Detta är så mycket märkligare, som behandlingen af tjänare, främlingar och ålderstigna var föremål för särskild lagstiftning. Till exempel:
Allt detta, men intet särskildt om präster eller leviter eller deras tionde. |
Scientific sanitation |
Lagens sundhetsförordningar, så ytterst behöfliga
för ett torftigt och länge förtryckt folk, jämte bestämmelserna och
inskränkningarna rörande rena och orena sjur, hvilka fingo eller icke
fingo ätas, äro märkliga och skulle tillika med andra drag vara af
intresse, om utrymmet tillät deras undersökande, såsom utvisande, att
deras lag hade hunnit lika långt som om ej längre an läkarevetenskapens
senaste resultat i ämnet. Moses lag hade dessutom en typisk eller förebildande karaktär, en sak, hvars behandling vi måste uppskjuta tills längre fram; men redan denna hastiga öfverblick har lämnat öfverväldigande bevis för att denna lag, som utgör sjalfva grundstommen af den uppenbarade religionens hela system, som det återstående af bibeln vidare utvecklar, är i sanning ett underbart uppvisande af visdom och rättvisa, i synnerhet då dess datum tages i betraktande.
|
All this is evidence |
Inför förnuftets ljus måste alla medgifva, att
den icke visar något tecken af att hafva varit ett verk af förslagna
intrigmakare, utan att den till alla delar öfverensstämmer med hvad
naturen säger oss vara Guds karaktär.
Den lämnar bevis på hans vishet, rättfärdighet och kärlek.
Och vidare, den uppenbarligen fromme och ädle lagstiftaren, Mose,
förnekar, att lagarna voro hans egna, och tillskrifver dem Gud.
(2 Mos. 24: 12; 5 Mos. 9: 9--11; 2 Mos. 26: 30; 3 Mos. 1:1.) Är det med blicken fäst på hans karaktär och hans befallningar till folket att icke bära falskt vittnesbörd och undvika skrymteri och lögn, är det, säga vi, rimligt att antaga, att en sådan man själf bar falskt [page57] vittnesbörd och torgförde sina egna åsikter och lagar såsom Guds? Man bör också ihågkomma, att vi begagna närvarande upplagor af bibeln, och att därför den integritet eller det oförändrade skick, för hvilket den är så bemarkt, utgör likaså ett bevis för Moses efterträdares redbarhet; ty ehuru bland dessa efterföljare funnos onda män, som sökte sitt eget och icke folkets bästa, så är det tydligt, att de icke rörde de heliga skrifterna, som äro oförfalskade allt intill denna dag.
|
"Take, my brethren, the prophets, who have spoken in the name of the Lord, for an example of suffering affliction and of patience." James 5:10 Elijah Reproves King Ahab |
Bibelns Profeter. Låt oss nu kasta en blick på karaktären af bibelns profeter och deras vittnesbörd. En ganska märklig omständighet ar, att profeterna med få undantag icke tillhörde prästklasses, och att i deras dagar deras profetior i allmanhet väckte motvilja hos det vansläktade prästerskapet, som föredrog att vända kappan efter vinden, och hos det for afguderi böjda folket. Innebörden af deras budskap från Gud till folket var i allmänhet förebråelse for synd i förening med varningar om konnande straff, bland hvilka vi då och då finna inflätade löften om framtida välsignelser, sedan de först blifvit renade från synden och återvunnit Herrens ynnest. Deras erfarenhet var till största delen långt ifrån afundsvärd: försmädelse blef deras vanliga lott, många af dem kastades i fängelse och dödades på våldsamt satt. Se 1 Kon. 18: 4, 10, 17, 18; 19: 10; Jer. 38: 6; Ebr. 11: 32--38. I somliga fall var det först åratal efter deras död, som deras sanna karaktär som Guds profeter erkändes. Men våra ord gälla de profetiska författare, hvilkas uttalanden göra anspråk på att vara en direkt ingifvelse af Jehova.
|
|
Man
bör i sammanhang härmed ihågkomma, att vid lagens utgifvande till
Israels barn intet prästerligt förmedlande ägde rum: den gafs af Gud åt
folket genom Mose.
(2 Mos. 19: 17—25; 5 Mos. 5: 1—5.)
Och [page 58] vidare: det var hvars och ens skyldighet att, då han
såg en öfverträdare af lagen, förebrå syndaren.
(3 Mos. 19: 17.) Sålunda hade alla befogenhet att lära och bestraffa, men enär de flesta voro, såsom i våra dagar, upptagna med näringsomsorger, blefvo liknöjda och ej frågade efter religion, så var det jämförelsevis få, som efterkommo denna lagens fordran att bestraffa synden och uppmana till gudaktighet, och dessa predikanter kallas »profeter» både i gamla och nya testamentet. Benämningen profet, sådan den vanligen brukas, betyder offentlig utläggare, och afguderiets offentiliga lärare kallades äfven så, t. ex. »Baals profeter», etc. Se 1 Kor. 14: 1—6; 2 Pet. 2: 1; Matt. 7: 15; 14: 5; Neh. 6: 7; 1 Kon. 18: 40; Tit. 1: 12.
|
Exhorting the Israelites |
Deborah
|
Daniel in the Den of Lions |
"For
the prophecy came not |
Bland
den stora klass, som kallades profeter, utvalde Gud vid olika tidpunkter
somliga, hvilka hans särskildt befullmäktigade att aflämna budskap, som
stundom hade afseende på för handen varande ting, vid andra tillfällen
på kommande händelser. Det är åt skrifterna af denna klass af profeter, som talade och skrefvo såsom de voro rörda af den heliga anden, som vi nu ägna uppmärksamhet. De torde med skäl kunna betecknas:
|
|
Gudomligt befullmaktigade profeter eller siare. Då man ihågkommer, att dessa profeter till det stora flertalet voro lekmän, som icke åtnjöto något underhåll af prästmannens tionde, och då därtill lägges, att de ofta bestraffade icke blott konungar och domare utan äfven präster (ehuru de icke klandrade själfva ämbetet utan dess utöfvares personliga synder), så blir det tydligt, att vi icke kunna rimligtvis anse, att dessa profeter tillhörde någon präst- eller annan liga för fabricerandet af lögn i Guds namn. I ljuset af sakförhållandena förbjuder förnuftet en sadan misstanke. Om vi således icke finna något skall att mistänka bevekelsegrunderna hos bibelns olika författare utan [page 59]finna, att anden i dess olika delar är rättfärdighet och sanning, låtom oss härnäst undersöka, huruvida det finnes något sammanhang eller föreningsband mellan Moses, de öfriga progeternas och de nytestamentliga författarnes skrifter.
|
The
link |
Om
vi finna, att samma grundtanke genomlöper lagen, profeterna och nya
testamentets skrifter, hvilka tillsammans sträcka sig öfver en tidrymd
af femton hundra år, så ar detta, taget i sammanhang med författarnes
karaktär, anledning nog för att erkänna deras anspråk – att de äro
gudomligt inspireade – särskildt om det för dem alla gemensamma hufvudämnet
är stort och ädelt och väl öfverensstämmer med hvad helgadt människoförnuft
lär beträffande Guds karaktär och egenskaper.
|
The
Bible has
The Bible contains more than The Bible was written |
Se här, hvad vi finna: en och samma plan, ande, syfte och uppsåt genomgår hela boken. Dess första sidor berätta om människans skapelse och fall, dess sista sidor förtälja om människans återupprättelse från detta fall, och dess mellanliggande sidor visa de på hvarandra följande stegen af Guds plan för fullbordandet af detta uppsåt. Harmonien och dock motsatsen mella bibelns tre första och tre sista kapitel är slående.
Ehuru skrifven af många pennor, på olika tider, undert skilda omständigheter, är bibeln icke clott en [page 60] samling af moraliska föreskrifter, visa grundsatser och trösterika ord. Den är någonting mer: den är en förfuftsenlig, filosofisk och harmonisk framställning, af orsakerna till det närvarande onda i världen, dess enda botemedel och slutresultaten från den gudomliga vishetens synpunkt, hvilken såg planens utgång för dess begynnelse, och den utvisar vägen för Guds folk samt uppehåller och styrker dem med öfvermåttan stora och dyra löften, hvilka i sinom tid konna att förverkligas.
|
There is the redemption theme... "...with his stripes we are
healed."
|
Första
Mosebokens lära, att människan blef satt på prof i ett tillstånd af
ursprunglig fullkomlighet i en representant, att han ej bestod profvet,
och att nuvarande ofullkomlighet, sjukdom och död äro resultaten, men
att Gud icke har öfvergifvit henne utan skall till sist uppratta henne
genom en återlösare, född af kvinna (1 Mos. 3: 15), fasthålles och
utvecklas ända till slutet. Nödvändigheten af en återlösares död såsom ett offer för synderna och af hans rättfärdighet såsom en öfverskylning af vår synd utvisas
Ehuru tillskrifna en blott svag uppfattning af betydelsen af somliga af sina uttalanden (1 Pet. 1: 12) nämna profeterna om syndernas läggande på en person i stället för på ett oskäligt djur, och i profetisk åskådning se de honom, som skulle återlösa och förlossa släktet, ledas »lik ett lamm, som föres bort att slaktas», att »näpsten var lagd på honom, att vi måtte få frid», och att »genom hans sår blifva vi helade». De skildrade honom sasom »föraktad och öfvergifven af människor» och förklarade, att »Herren lät allas vår missgärning drabba honom». (Es. 53: 3—7.) De omtalade, hvar denne förlossare skulle [page 61] födas (Mika 5: 2), och när han skulle dö hvarvid de försakra oss, att det icke skulle ske »för hans egen skull». (Dan 9: 26, eng. öfv.) De omnämna åtskilliga engendomligheter rörande honom
|
The ransom price... | Nya
testamentets författare uppteckna i klara och gripande men dock enkla
ordalag uppfyllelsen af alla dessa förutsägelser i Jesus af Nasaret och
visa genom logiska slutledningar, att ett sådant lösenspris, som han
erlade, var nödvändigt, hvilket redan blifvit förutsagdt i lagen och
profeterna, innin världens synder kunde utplånas. (Es. 1: 18.) De genomgå noga hela planen på ett i högsta grad logiskt och bindande sätt, hvarvid de hvarken vädja til sina åhörares fördomar eller passioner utan endast till deras upplysta förstånd, och vi finna hos dem exempel på den mest noggranna och öfvertygande bevisföring, som någonstädes förekommer rörande något ämne. Se Rom. 5: 17—19 och så vidare till det 12: te kapitlet.
|
The
blessing |
Mose
hänvisade i lagen icke allenast på ett offer utan äfven på ett
syndernas utplånande och ett folkets välsignande under denne store förlossare,
hvilkens makt och myndighet han förklarar skall vida öfverträffa hans
egen, ehuru den komme att vara »lik» den.
(5 Mos. 18: 15, 19.) Den
utlofvade förlossaren kommer att välsigna icke blott Israel utan genom
Israel »alla släkter på jorden».
(1 Mos. 12: 3; 18: 18; 22: 18; 26: 4.) Och i trots af det judiska [page 62] folkets fördomar däremot fortsätta profeterna i samma anda och förklara, att Messias också skall blifva »ett ljus till hedningarnas upplysning» (Es. 49: 6; Luk. 2: 32), att hedningarna skulle komma till honom »från jordens ändar» (Jer. 16: 19), att hans namn skall »varda stort ibland folken» (Mal. 1:11), och att »Herrens härlighet skall varda uppenbarad och allt kött skall tillsammans se den». – Ex. 40: 5. Se också Es. 42: 1—7.
|
The
selection of
a "little flock"... |
Nya Testamentets Författare Nya testamentets författare säga sig hafva en gudomlig smörjelse, som gjorde det möjligt for dem att se uppfyllelsen af profetiorna beträffande Kristi offer. Ehuru de såsom judar hyste den fördomen, att hvarje välsignelse vore inskränkt till deras eget folk (Apg. 11: 1—18), blefva de i stånd att se, att medan deras nation skulle blifva välsignad, så skulle alla jordens slakter också blifva valsignade tillsammans med och genom dem. De sågo också, att innan vare sig Israels eller världens välsignelse ägde rum, skulle »en liten hjord» utväljas bland både judar och hedningar, som, då de sattes på prof, skulle beginnas värdiga att blifva medarfvingar till den store förlossarens härlighet och ära och med honom dela äran att välsigna Israel och all folk – Rom 8: 17. |
Dessa
författare påpeka harmonien mellan denna åskådning och hvad som är
skrifvet i lagen och profeterna, och det storslagna och vidsträckta i den
plan, de framställa, finna vi mer än motsvara den allra högsta föreställning
om hvad den säger sig vara --
|
|
The Bible tells of Messiah and his kingdom...
And how death and sorrow will be wiped away |
Tanken
på Messias såsom icke blott Israels utan ock världens härskare,
hvilken förekommer i Mose böckerna, är samtliga profeternas hufvudämne.
Tanken på riket stod också främst i apostlarnas lära och
undervisning; och Jesus lärde, att vi skulle bedja: »Tillkomme ditt
rike», och lofvade dem andel däri, hvilka först skulle lida för
sanningen och så bevisa sig värdiga. [page 63] Detta hopp om det tillkommande härliga riket gaf alla de trogna mod att utstå förföljelse och lida smällek, försakelse och förlust, allt intill döden. Och i den stora allegoriska profetia, som afslutar nya testamentet, aftecknas troget det värdiga »Lammet, som är slaktadt» (Upp. 5: 12), och de värdiga »segervinnare», hvilka han skulle göra till konungar och präster i sitt rike, samt de pröfningar och svårigheter, de måste öfvervinna for att vara värdiga att dela detta rike. Sedan komma symboliska framställningar af de välsignelser, som skola tillfalla världen under detta tusenåriga rike, då Satan skall varda bunden och adamitisk död och sorg utplånas, och då alla jordens folk skola vandra i ljuset af det himmelska riket – det nya Jerusalem. |
The Bible gives the hope of the resurrection...
|
Bibeln
framhåller från början till slut en lära, som ej finnes annorstädes,
och som står i motsats mot alla de hedniska religionernas teorier, nämligen
att ett tilldommande lif för de döda kommer genom en
de dödas uppståndelse. Alla de inspirerade författarne uttryckte sin tillförsikt om en återlösare, och en förklarar, att »när morgonen gryr», då Gud skall kalla dem ur griften och de komma ut, skola de onda icke längre vara herrar på jorden, ty då
De dödas uppståndelse läres af profeterna, och det nya testamentets författare bygga därpå alla sina förhoppningar om kommande lif och välsignelse. Paulus uttrycker sig på följande sätt:
|
The Old Testament is confirmed by the New Testament writers, written 2,000 years apart, as well as by other Old Testament writers.
|
Likasom
ett ur, hvars många hjul vid första påseendet torde synas öfverflödiga,
men hvars mest sakta gående hjul äro väsentliga, så är bibeln,
sammansatt af många delar och skrifven af många pennor, ett enda fullständigt
och harmoniskt helt. Icke en enda del är öfverflödig, och ehuru somliga delar
intaga en mera verksam och framstående plats än andra, så äro alla
nyttiga och nödvändiga. Det börjar blifva modernt bland våra dagars så kallade »frisinnade tänkare» och »stora teologer» att fästa föga afseende vid eller ej låtsas om många af gamla testamentets »underverk», så vida de icke rent af förneka dem, kallande dem »käringsagor». Bland dessa äro berättelserna om Jona och den stora fisken, Noa och arken, Eva och ormen, solens stillastående på Josuas befallning och Bileams talande åsninna. Synbarligen förbise dessa vise män den omständigheten, att bibeln är så sammanfogad i sina olika delar, att om man borttager dessa underverk eller misstror dem, så är detta att förstöra eller misstro det hela. Ty om de ursprungliga berättelserna äro falska, så voro de, som upprepade dem, antigen förfalskare eller själfva bedragna, och i båda fallen vore det oss omöjligt att antaga deras vittnesbörd såsom gudomligt inspireradt. Att borttaga ur bibeln de omnämnda underverken vore att förkasta dess förnämsta författares jämte vår Herre Jesu vittnesbörd.
I själfva verket äro dessa icke större underverk än de, som utfördes af Jesus och apostlarna, såsom vattens förvandlande till vin, botandet af sjukdomar etc.; och såsom ett underverk är uppväckandet af de döda det allra underbaraste.
|
To eliminate the miracles |
|
|
|
|
|
|
Dessa
underverk, som äro någonting ovanligt för vår erfarenhet, finna sina
motstycken rundt omkring oss hvarje dag, hvilka, emedan de äro mera
vanliga, passera obemärkta. Reproduktionen
af lefvande organismer, vare sig animaliska eller vegetabliska,
öfvergår vårt begrepp såväl
som vår förmåga och är följaktligen underverk.
Vi kunna se lifsprincipens yttringar, men vi kunna hvarken förstå
eller frambringa den. Vi så två frön sida vid sida, villkoren: luft, vatten och jordmån, äro lika; de växa, vi kunna icke säga huru, ej heller kan den visaste naturforskare förklara detta under. Dessa frön utveckla organismer af motsatta tendenser; den ena kryper, den andra står upprätt; form, blomma, färg, allt är olika, ehuru villkoren voro desamma. Sådana underverk blifva någonting alldagligt, och vi upphöra att minnas dem såsom sådana, då vi lämna bakom oss barndomens undran; likväl lägga de i dagen en makt, som lika mycket öfvergår vår egen och vårt inskränkta förstånd som de få underverk, hvilka blifvit upptecknade i bibeln för särskilda ändamål och såsom prof på Allmakten och den store Skaparens förmåga att besegra hvarje hinder och fullborda all sin vilja, inbegripande vår utlofvade uppståndelse från de döda, det ondas utrotande och evig rättfärdighets slutliga herravälde.
|
Här
låta vi saken bero. Hvarje vårt
steg har underkastats förnuftets pröfning. Vi hafva funnit, att det finnes en Gud, en intelligent högste Skapare, hos [page 66] hvilken visdom, rättfärdighet, kärlek och makt existera i fullkomlig harmoni. Vi hafva funnit det med förnuftet öfverensstämmande att vänta en uppenbarelse af hans planer till hans skapade varelser, hvilka äro i stånd att uppskatta dem och vara personligen intresserade i desamma. Vi hafva funnit bibeln, som säger sig vara denna uppenbarelse, förtjäna att tagas i öfvervägande. Vi hafva i ljuset af deras egna ord gjort en undersökning beträffande dess författare och deras möjliga afsikter, vi hafva blifvit förvånade och vårt förnuft har sagt oss, att en sådan vishet i förening med en sådan bevekelsegrundernas renhet icke var ett bekslugt konstgrepp af illfundiga män för egennyttiga ändamål. Förnuftet har invändt, att det är långt mer sannolikt, att sådana rättärdiga och människovänliga tänkesätt och lagar måste vara af Gud och icke af människor, och bestämdt påstått, att de ej kunde vara ett verk af skurkaktiga präster. Vi hafva set det samstämmiga vittnesbördet rörande Jesus, hans återlösningsoffer och allas återuppståndelse och välsignande såsom slutresultatet i hans härliga tilldommande rike; och förnuftet har sagt oss, att en plan så stor och omfattande, så vida utöfver hfad vi annars haft skäl att vänta, likval byggd på sådana förnuftsenliga slutledningar, måste vara den Guds plan, vi söka. Det kan icke vara ett blott och vart påfund af människor, ty til och med som uppenbarad är den nästan för stoartad att tros af människor.
|
|
The
Bibles
|
Då
Kolumbus upptäckte Orinoco-floden, sade någon, att han hade funnit en ö.
Han svarade: »Ingen sådan flod som denna upprinner på en ö.
Denna väldiga fors måste utgöra afloppet för ett fastlands
vatten.» Så öfvertygar oss
djupet och makten och visheten och vidden af bibelns vittnesbörd, att
icke människan utan Gud Allsmäktig är den, från hvilken dess planer
och uppenbarelser utgingo. Vi hafva tagit en hastig öfverblick af skriftens på ytan liggande anspråk att [page 67] vara af gudomligt ursprung och hafva funnit dem vara förnuftiga. Efterföljande kapitel skola utveckla de olika delarna af Guds plan, och hoppas vi, att hvarje för sanningen öppet sinne i dem skall finna rikliga bevis för att bibeln är en gudomligt inspirerad uppenbarelse, och att längden och bredden och höjden och djupet af den plan, den utvecklar, härligt afspegla den gudomliga karaktär, som hittills varit blott dunkelt förstådd, men som nu ses klarare i ljuset af den gryende tusenårsdagen. |
ORDET.
|
|