|
|
TITELN på denna del af »Studier i Skriften»
-- »Den gudomliga tidsåldersplanen»
-- antyder ett framåtgående i den gudomliga anordningen, förutkänd för
vår Gud och väl ordnad. Vi tro, att endast från denna sympunkt och från
ingen annan kunna den gudomliga uppenbarelsens sanningar ses i sin fulla
skönhet och harmoni.
Den tidrymd, under hvilken synden varit tillåten, har varit en mörk natt får mänskligheten, en natt, com aldrig skall kunna förgätas; men den rättfärdighetens och Guds ynnests härliga dag, som skall införas af Messias, hvilken såsom rättfärdighetens sol skall uppgå och skina fullt och klart inuti och öfver all, bringande läkedom och välsignelse, kommer att mer än uppväga den fasansfulla natt af gråt, pust, värk, sjukdom och nöd, i hvilken den suckande skapelsen så länge befunnit sig. »Om aftonen gästar gråt, men om morgonen kommer jubel.» -- Ps. 30: 6.
|
What is the world |
Hela skapelsen hoppas, bidar och trängtar i sin
suckan och vanda likasom af instinkt efter dagen,
som den kallar den gyllene åldern, och dock famla människorna i morder
(Es. 50: 10), emedan de ej [page 10] känna den store Jehovas nådefulla
afsikter. Men deras djärfvaste
föreställningar om en dylik tidsålder motsvara långt ifrån
verkligheten, sådan den kommer att gestalta sig.
Den store Skaparen håller på att tillreda ett »gästabud med feta rätter» (Es. 25: 6), som kommer att slå hans skapade varelser med hapnad och vida öfverträffa allt, hvad de med skäl kunna bedja eller vänta. Och for sina undrande varelser, som skåda längden och bredden, höjden och djupet af Guds karlek, som öfvergår all förväntan, förklarar han:
|
|
Vi skola i detta arbet – och, som vi hoppas, med framgång – söka för den intresserade och fördomsfrie läsaren framlägga Guds plan sådan den hänför sig till och förklarar hans handlingssätt i det förflutna, närvarande och det tillkommande, på ett mera harmoniskt, skönt och förnuftsenligt satt, än den vanligen uppfattas.
Dock förnekas på det bestämdaste, att detta är
resultatet af någon utomordentlig snillrikhet eller förmåga hos författaren. Det är ljustet från rättfärdighetens sol, som i
morgongryningen till denna tusenåriga dag uppenbarar dessa ting såsom »närvarande
sanning», för hvilken tiden nu är kommen att inses och behjärtas af de
uppriktiga – de renhäjartade. |
|
Tvifvel hör till ordningen for dagen; själfva grundvalen för sann religion och grundvalen for sanningen sättes ofta i fråga, till och med af de uppriktiga. Vi hafva sökt att tillräckligt blotta den grundval, på hvilken all tro bör byggas – Guds ord – för att ingifva, till och med den icke troende, tillit till dess vittnesbörd. Och vi hafva sökt göra detta på ett sätt, som vädjar till och kan antagas af förnuftet såsom en [page11] grundval.
Sedan hafva vi sökt att på denna grundval bygga
skriftens läror på ett sådant satt, att så vidt möjligt ar rent mänskligt
omdöme må pröfva fyrkanterna och vinklarna enligt de strängaste regler
för rättvis, hvilka det kan tillämpa. |
A plan consistent
with Gods character and |
Vi hysa den tron, att bibeln utgor uppenbarelsen af en foljkriktig och harmonisk plan, hvilken, då den inses, måste tala for sig själf infor hvarje helgadt medvetande, och det är i hopp om att bistå skriftforskaren genom att rikta hans uppmärksamhet på tankar, som harmoniera med hvarandra och med det inspirerade ordet, som detta arbete utgifvits. De, som erkänna den heliga skrift såsom uppenbarelsen af Guds plan – och det är till sådana vi särskildt vända oss – skola helt visst instämma med oss, att om den är af Gud ingifven, måste dess läror, såsom ett helt betraktade, uppenbara en harmonisk samt med sig själf och med sin gudomlige upphofsmans karaktär ofverensstämmande plan. Vårt syfte som sanningssokare bor vara attvinna
en klar uppfattning af Guds uppenbarade plan i dess fullständiga,
harmoniska helhet, och såsom Guds barn hafva vi orsak att vänta, att detta
skall blifva oss mojligt, enär det är utlofvadt, att sanningens ande skall
leda oss in uti all sanning. – John. 16: 13. |
1. Investigate all |
Såsom forskare efter sanning hafva vi att välja mellan två metoder. Den ena år att granska bland alla de åsikter, som framkastats af kyrkans olika sekter, och att taga från hvar och en de element, som vi möjligen torde kunna anse for sanning, -- ett åndlöst arbete. En svårighet, som komme att möta vid denna metod, blefve, att om vårt omdöme vore skeft eller våra förutfattade meningar lutade åt något visst håll – och med hvem år icke detta fallet? – skulle dess olågenhjeter komma att lågga hinder i vågen for ett riktigt urval, så att vi kanske valde villfarelsen och förkastade sanningen. Om vi följde denna metod, skulle vi åter förlora mycket, ty sanningen går framåt – [page 12]växer i klarhet, tills dagen nått sin höjd, för dem, som rannsaka därefter och vandra i dess ljus, då däremot de olika sekternas trosbekännelser blefvo for århundraden tillbaka en gång for alla fastställda och hafva sedan dess stått pa samma punkt. Och en hvar af dem måste innehålla en stor del
af villfarelse, eftersom hvar och en i olika afseenden motsäger de öfriga.
Denna metod skulle leda oss in uti en labyrint af förvirring och
villervalla. |
|
Den andra metoden består i att frigora sig från all fördom och minnas, att ingen kan veta mera om Guds planer, än han har uppenbarat i sitt ord, och att detta är gifvet åt de i hjärtat saktmodiga och ödmjuka.
Och i det vi såsom sådana söka endast dess
lednign och undervisning, skola vi af dess stora urkälla ledas till
en rätt förståelse däraf, allt eftersom ttiden för dess fullare förståelse
kommer, om vi begagna oss af de olika hjälpmedel, som Gud förordnat. –
Se Ef. 4: 11-16. |
|
Till hjälp for detta slags bibelforskare är detta arbete särskildtt ämnadt. Man torde lägga märke till att det åberopar sig endast på skriften, utom i de fall då världshistorien kallas till vittne för att bevisa uppfyllelsen af skriftutsagor. Modern teologers och de s.k. kyrkofädernas vittnesbörd har lämnats utan afseende. Många af dem hafva vittnat i öfveresstämmelse Med här uttryckta tankar, men vi anse det vara en vanlig brist icke endast i vår utan ock i alla tider, att man tror på vissa läror, endast därför att andra, for hvilka man hyste förtroende, gjorde det. Detta är tydligen en ymnig orsak till villfarelse, ty många goda människor hafva trott och lart villfarelse med fullkonligt godt samvete. (Apg. 26: 9.) Sanningssökare böra tomma ut ur sina käril traditionens grumliga vatten och fylla dem vid sanningens källa – Guds ord. Och vid ingen religionsundervisning bör man fästa
någon vikt, så framt den icke leger sanningssökaren till den källan. |
|
Äfven för en blott allman och flyktig undersökning af bibeln och dess läror är detta arbete af alltför ringa [page 13] omfång; men med hänsyn till vår tids brådska ha vi sökt fatta oss sa kort, som amnenas vikt syntes medgifva.
Till den verkligt intresserade sanningsforskaren
vilja vi säga, att det tjänar till intet för honom att endast läsa
bitar här och dar eller hastigt genomögna denna bok och likväl hoppas
se styrkan och harmonien i den plan, som franställes, eller det bindande
i de anförda skriftbevisen. Vi
hafva allt igenom sökt framstalla de olika delarna af sanningen ej endast
på sådant språk utan ock i sådan ordningsföljd, som vore bäst lämpad
att meddela alla slags läsare en klar uppfattning af ämnet och planen i
dess helhet. |
Grundligt och ordnadt studium är nödvändigt for inhämtande af hvarje vetenskap, och detta gäller särskildt om den vetenskap, som utgöres af den gudomliga uppenbarelsen. Och i fråga om detta arbete är det dubbelt nödvändigt, ty det är icke blott och bart en afhandling om gudomligt uppenbarade sanningar utan en undersökning af saken från en, så vidt vi veta, helt och hållet enastående synpunkt: det skiljer sig härutinnan från hvarje annat arbete. Vi hafva ingen ursäkt att frambära, för det vi behandla flera ämnen, som vanligtvis försummas af troende kristna – bland annat Herrens ankomst och det gamla och mya testamentets profetior och symboler. Intet teologiskt system bör föreläggas eller antagas, som förbiser eller utelämnar de mest framstående dragen af skriftens lära. Vi hoppas dock, man skall inse den stora skillnaden mellan ett allvarligt, nyktert och vördnadsfullt studium af profetian och andra skriftens ämnen i ljuset af fullbordade historiska fakta i afsikt att komma till stultsatser, som helgadt sundt förnuft kan gilla, och en alltför vanlig sedvänja att spekulera öfver allting, hvilken, tillämpad på gudomlig profetia, alltfor lätt ger lösa tyglar åt orimliga teorier och tomma hugskott. De, som falla i denna farliga vana, blifva [page 14] vanligen till sist
profeter (?) i stället för idkare af profetiska studier. |
|
Ingen sysselsattning är ädlare eller i högre grad förädlande an det vördnadsfulla studiet af Guds uppenbarade uppsåt -- »i hvilka (stycken) änglarna åstunda att skåda in». (1 Pet. 1: 12.) Det förhållandet att Gud i sin visdom skänkte oss profetior om framtiden så väl som utsagor om det närvarande och det förflutna, är redan i sig själft en förebråelse från Jehovas sida för dårskapen hos somliga af hans barn, hvilka hafva urskuldat sin okunnighet och sin försummelse af hans ords studium med att säga: »Det ar nog i Mattei femte kapitel för att saliggöra hvem som helst.» |
To acquaint |
Ej heller få vi antaga, att profetian gafs blott och bart för att tillfredsställa nyfikenhet i fråga om framtiden. Des ändamål är tydligen att göra Guds invigda barn förtrogna med sin Faders planer för att sålunda uppväcka deras intresse och sympati för dessa planer och sätta dem i stånd att betrakta både det närvarande och framtiden från Guds ståndpunkt.
Sålunda intresserade i Herrens verk kunna de tjana med anden och äfven med
förståndet, icke blott och bart som tjanare utan som varn och arfvingar.
Uppenbarandet för sådana af hvad som skall ske, motverkar
inflytandet af hvad som nu är. Ett
sorgfälligt studium kan icke annat än verka styrkande för tron och egga
till en helig vandel. |
|
Enär världen är okunnig om Guds plan för dess
befrielse från synden och dess följder och fången i den falska föreställningen,
att namnkyrkan i dess närvarande skick är det uteslutande redskapet for
detta verks utförande, är dess tillstånd i denna stund, efter det
evangelium blifvit predikadt i närmare nitton hundra år, ägnadt att
uppväcka allvarsamma tvifvel hos hvarje tänkande person, som insupit
denna missuppfattning.
Och sådana tvifvel äro icke lätt besegrade med
någonting mindre än sanningen själf. |
Is
the churchs mission |
Med ett ord, ett af de tva maste vara själfklart
för hvarje [page 15] tänkande iakttagare: antingen har kyrkan begått
ett ofantligt misstag i att taga för gifvet, att hennes kall i närvarande
tidsålder och i hennes närvarande skick har varit att omvända världen,
eller ock har Guds plan jämmerligen misslyckats.
Hvilket alternativ skola ve antaga?
Många hafva antagit och ännu många flera skola utan tvifvel
antaga det senare och så förstärka otrons leder, vare sig hemligt eller
öppet. Att hjälpa sådana,
som på dylikt sätt ärligt falla, är ett af våra syftemål. |
Härmed förete vi ett diagram, publiceradt af »Londons
missionssällskap» och sedermera i Förenta staterna af »Presbyterianska
kvinnornas missionsstyrelse». Ket
kallas »Ett tyst rop om hjälp å hednamissionens vägnar».
Det har sorgliga saker att förtälja om mörker och okunnighet om
det enda namn under himmelen, bland människor gifvet, i hvilket vi måste
blifva frälsta.
|
|
Relative Percentages |
|||||||||||||||||||||||||
|
Nearly 2/3 of the worlds population are still heathen
|
»The Watchman» (Väktaren) – en
Chicagotidskrift för »Kristliga föreningen af unga man» --
offentliggjorde samma diagram och sade i sitt utlåtande därom:
|
Detta är i sanning en sorglig bild.
Och ehuru diagrammet genom olika skuggning utmärker skillnaden
mellan hedningar, muhammedaner och judar, så äro all lika i sin
fullkomliga okunnighet om Kristus. Många
torde i början tycka, att denna uppfattning med hänsyn till proportionen
af kristna är allt för mörk och något öfverdrifven, men vi tro raka
motsatsen. Namnkristenheten framställes i den mest glänsande dager. Så, till exempel, upptagas 166 millioner som protestanter. Detta öfverstiger högt det verkliga antalet. Enligt vår tanke skulle 16 millioner närmare uttrycka antalet fullvuxna, som öppet bekänna sig till de olika kyrkosamfunden, och vi frukta för, att en million vore ett alltför högt antal för den »lilla hjorden», de »i Kristus Jesus helgade», som »icke vandra efter köttet utan efter anden». Ty man bör minnas, att en stor del af kyrkomedlemmarna består af små barn
och minderåriga, som alltid medtagas i beräkningen. Särskildt är detta fallet i de europeiska länderna.
I många af dessa [page 18]räknas barn som kyrkomedlemmar alltifrån
deras spädaste ålder. |
|
Is there hope |
Men juru mörk denna anblick än förefaller, så
är den dock icke den mörkaste, den fallna mänskligheten företer.
Ofvanstående träsnitt afser endast den nu lefvande generationen.
Hvilken dyster scen utbreder sig ej for våra ögon, då vi betänka,
att århundrade efter århundrade af de svunna sex tusen åren bortsopat
andra väldiga skaror, nästan alla försänkta i samma okunnighet och
synd! Från den vanliga
synpunikten betraktadt ar det i sanning en hemsk tafla. Våra dagars olika bekännelser lära, att alla dessa tusentals millioner människor, okunniga om det enda namn under himmelen, i hvilket vi måste blifva frälsta, aro på raka vägen till evig pina, och icke nog med det, utan alla dessa 116,000,000 protestanter, med undantag af de mycket få sanna kristna, äro säkra om samma öde. Intet under således, om de, hvilka hysa sådana
rysliga föreställningar om Jehovas planer och uppsåt nitalska för
missionen. Det underliga är,
att de ej blifva förryckta. Att
verkligen tro sådant och att fullt förstå dess betydelse skulle beröfva
lifvet all glädje och kasta ett sorgflor öfver hvarje ljuspuckt i vår
omgifning. |
What is
the fate of the heathen? |
För att visa, att vi icke oriktigt återgifvit
den s.k. »ortodoxa» eller allmänt antagna åsikten om hedningarnas öde,
citera vi ur skriften »Ett tyst rop om hjälp å hednamissionens vägnar»,
i hvilken diagrammet offentliggjordes.
Dess sista mening lyder: »Bringen evangelium till de ofantliga människomassorna
i främmande land – dessa tusen millioner själar, hvilka dö i förviflan,
utan Kristus, ett hundra tusen för hvarje dag.» |
Men ehuru dettta är den dystra utsikten från mänskliga
trosbekännelsers synpunkt, framställer dock skriften [page 19] en
ljusare tafla, och vårt syftemal är att framhålla detta.
Undervisade af ordet kunna vi icke tro, att Guds stora frälsningsplan
någonsin var ämnad eller någonsin kommer att blifva ett så misslyckadt
företag. Det skall blifva en lisa for de Guds barn, som plågas af
ovisshet, att få gifva akt på att profeten Esaia förutsäger just detta
sakernas tillstånd och botemedlet därför, i det han förkunnar:
|
|
»Se, mörker öfvertäcker jorden och töcken
folken, men öfver dig uppgår Herren, och hans härlighet uppenbaras öfver
dig. Och folken (hedningarna)
skola vandra i ditt ljus.»
|
I denna profetia upplyses mörkret af löftets båge: »Folken (jordens nationer i allmänhet) skola vandra i ditt ljus.» Världens oafbrutna mörker och elände och sanningens långsamma framåtskridande ha varit en gåta icke endast för församlingen, utan äfven världen själf har kant och kanner sitt tillstånd. Likt mörkret, som öfvertäckte Egyptens land, har det varit ett kännbart mörker. Till bevis därför märk anden i följande rader, tagna ur en Filadelfia-tidning. Det tvifvel och vemod, som förökats genom de olika samfundens mot hvaranda stridande läror, hade ännu icke skingrats från skrifvarens sinne genom den gudomliga sanningens strålar, direkt från Guds ord:
Härtill svara vi:
|
En sådan välsignelse är på väg till världen genom det fulla uppenbarandet af Guds uppsåt och afslöjandet af det gudomliga ordet, en välsignelse och uppen barelse, hvaraf, vi våga hoppas, detta arbete utgör en del. |
||
Lamplighter |
De, som vilja vända ryggen åt idel människopåfund
och ägna tid åt rannsakandet af den heliga skrift utan att därvid åsidosätta
förnuftet, som Gud bjuder oss att bruka (Es. 1: 18, eng. Ofv.), skola
finna, att en välsignad löftets båge sträcker sig öfver skyn. Det är dock ett misstag att förmoda, att äfven de, som sakna tro och följaktigen rättfärdighet, skulle vara i stånd att klart fatta sanningen, ty den är icke för sådana. Psalmisten säger: »Ljus (sanning) är utsådt for den rättfärdige.» (Ps. 97:11.) Åt Guds barn är en lykta beskärd, hvars ljus förjagar mycket af mörkret på deras vandringsstig. »Ditt ord ar mina fötters lykta och ett ljus på min stig.» (Ps. 119:105.) Men det är endast »de rättfärdigas stig», som är lik »ljuset af den uppgående solen, som lyser mer och mer, till dess dagen har nått sin höjd.» -- Ord. 4: 18. I verkligheten »finnes ingen rättfärdig, icke en enda». (Rom. 3: 10.) Det är de genom tron rättfärdiggjorda, som åsyftas. Endast dessa hafva förmånen att vandra på den stigen, som växer i klarhet: att se icke endast det nuvarande utvecklandet af Guds plan utan äfven tillkommande ting. |
|
Patriarchs, prophets, apostles and saints |
Ehuru det är sant, att hvarje enskild toendes
stig växer i klarhet, så gäller dock detta särskildt de rättfärdiga
(rättfärdiggjorda) såsom en klass.
Patriarker, profeter, apostlar och helgon i förfluten och närvarande
tid hafva vandrat i dess tilltagande ljus, och ljuset skall fortfarande växa
utöfver det närvarande -- »tills dagen nått sin höjd». Det är standigt samma stig, och det ständigt tilltagande [page 22] ljuset är den gudomliga urkunden, som i sinom tid sprider nytt ljust däröfver. |
|
Därför »glädjens i Herren, I rättfärdiga», och vänten uppfyllelsen af detta löfte. Många hafva så liten tro, att di icke vänta mera ljus, och på grund af sin otro och liknöjdhet tillåtas de sitta i mörker, då de kunde ha vandrat i det tillväxande ljuset. | ||
Guds ande, som gafs för att leda församlingen in uti sanningen, skall taga af hvad som står skrifvet och förkunna oss, men utöfver, hvad som står skrifvet, behöfva vi intet, ty de heliga skrifterna kunna göra oss visa till frälsning genom tro, tro på Kristus Jesus. – 2 Tim. 3: 15. |
||
"The morning cometh" |
Ehuru det ännu är sant, att »mörker öfvertäcker
jorden och töcken folken», skall dock världen icke alltid förblifva
i detta tillstånd. Det försäkras
oss, att »morgonen kommer». (Es.
21:12.) Likasom Gud låter den naturliga solen lysa öfver rättfärdiga och orättfärdiga, så skall ock rättfärdighetens sol under tusenårsdagen upplysa hela världen och »bringa i ljuset hvad i mörkret är fördoldt». (1 Kor. 4: 5.) Den skall skingra det ondas skadliga dunster och bringa lif, hälsa, frid och glädje. Blicka vi tillbaka på det förflutna, finna vi, att ljuset då lyste endast matt. Dunkla och otydliga voro löftena i flydda åldrar. De till Abraham och andra gifna löftena, hvilka typiskt föreställdes i det köttsliga Israels lag och ceremonier, voro endast skuggor och lämnade blott ett svagt begrepp om Guds underbara och nådfulla afsikter. |
|
Jewish hope
|
I den mån, vi närma oss Jesu dagar, stiger
ljuset. Det högsta, man till
dess vantat sig, var, att Gud skulle sanda en befriare för att frälsa
Israel från deras fiender och upphöja dem till jordens förnämsta folk,
i hvilken inflytelserika maktställning Gud skulle betjäna sig af dem såsom
sina redskap för att välsigna alla släkter på jorden. De erbjudande till arfskap i Guds rike, de fingo mottaga, var i de därvid [page 23] fästa villkoren någonting så olikt det, de hade väntat, och utsikterna för den klass, som höll på att utväljas, att någonsin uppnå den utlofvade storheten voro, utvärtes och mänskligt sedt, så osannolika, att alla utom ett fåtal därigenom blefvo blinda för budskapet. Och deras blindhet och fientlighet ökades helt
naturligt, då under Guds plans fortgång den fastställda tiden kom att
utsträcka budskapet och göra inbjudningen att taga del i det utlofvade
riket gällande för hvarje människa på hela jorden, som på grund af tro
kommer att räknas som barn till den toende Abraham och arfvinge till det
honom gifna löftet. |
|
Churchs hope |
Men då det evangelium, som Jesus lärde, efter
pingsthögtiden kom att rätt förstås, insåg förmsamlingen, att de for
världen ämnade välsignelserna skulle komma att blifva af en varaktig
beskaffenhet, och att för utförande af detta uppsåt riket skulle komma
att blifva ett andligt rike och bestå af rätta israeliter, en »liten
hjord», utvald bland både judar och hedningar för att upphöjas
till andlig natur och makt. Därför läsa vi, att Jesus frambar i ljuset lif och oförgänglighet (odödlighet) genom evanelium. (2 Tim. 1: 10.) Och allt sedan Jesu dagar lyser ännu mera ljus, såsom han förutsade:
|
|
Clergy developed |
Det kom dock en tid,
sedan apostlarna afsomnat, då det stora flertalet af församlingen
begynte att försumma lampan och öfverlämna sig åt mänskilga läromästares
ledning, och dessa lärare, uppblåsta af högmod, togo titlar och ambeten
och började spela herrar öfver Guds arfvedel. Då uppstod så smånningom en särskild ståndsklass, kallad »prästerskapet», hvars medlemmar af sig själfva och andra betraktades såsom behöriga vägvisare angående tro och lefverne, oberoended af Guds [page 24] ord. Sålunda utvecklade sig med tiden det stora påfvesystemet genom en otillbörlig respekt för felbara människors läror och försummelse af den ofelbare Gudens ord. |
|
Reformation Martin Luther |
Allvarsamma ha i sinning följderna af detta
sanningens vårdslösande varit. Som
hvar man vet, blefvo både kyrkan och den civiliserade världen nästan
fullkomligt förslafvade af detta system och ledda att dyrka människors
traditioner och trosbekännelser. Ett djärft och välsignelserikt steg
mot frihet och bibeln togs is och genom den rörelse, som är känd under
namn af reformationen. Gud uppväckte frimodiga förkämpar för sitt ord, bland andra en Luther, Zwingli, Melanchton, Wycliffe, Knox me flera. Dessa riktade uppmärksamheten på det förhållandet, att påfvedömet hade lagt bibeln åsido och ersatt den med kyrkans dekreter och dogmer, och påpekade några af dess oriktiga läror och bruk samt bevisade, att dessa voro grundade på tradition och stodo i strid med sanningen och med Guds ord. Dessa reformatorer och deras anhängare kallades protestanter, emedan de protesterade emot påfvedömet och framhöllo Guds ord såsom det enda sanna rättesnöret för tro och lefverne. |
|
|
|
|
|
Många trogna själar vandrade under
reformationens dagar i ljuset, så mycket som det då lyste.
Men sedan den tiden hafva protestanterna gått föga framåt,
emedan de i stället for att vandra i ljuset gjort halt kring sina
favoritledare, villiga att se lika mycket, som de sågo, meningenting mera. De satte själfva en grans för sitt fortskridande på sanningens väg genom att med den smula sanning, de ägde, kringgärda en hel hop villfarelser, som de fört med sig från »moder»-kyrkan. For dessa trosbekännelser, som sålunda formulerades för många år sedan, hysa flertalet kristna en så godt som vidskeplig vördnad och hålla före, att det ar omöjligt att veta mera om Guds plan nu, än hvad reformatorerna visste. [page 25] Detta har varit ett dyrt misstag. Ty oafsedt att det endast varit ett fåtal stora grundsanningar, som då räddades från villfarelsens skräphög, så komma särskilda nya sidor af sanningen städse i dagen enligt Guds anordning, och dess hafva de dristna gått miste om till följd af sina bekännelseskrankor. Så till exempel var det i Noas dagar en sanning, som kräfde tro af alla, hvilka då ville vandra i ljuset, att en flod skulle komma. Adam och andra däremot hade ingenting vetat därom. Det vore icke att förkunna sanningen nu att predika en kommande flod, men det gifves andra nådeshushållningssanningar, som städse bli mogna för sin tid, och om vi vandra i lyktans ljus, skola vi få kännedom on dessa. Om vi således agde allt det ljus, som gällde för flera hundra år sedan, men ej mera, skulle vi likväl befinna oss i stort mörker. |
|
|
God's Word a Storehouse Guds ord ar ett stort förrådshus, fullt af föda för hungrande pilgrimer på den ljusa vandringsstigen. Där finnes mjölk för barn och stadig mat för de mera utvecklade (1 Pet. 2: 2; Ebr. 5: 14), och icke nog därmed. Det innehåller föda för olika tider och förhållanden;
och Jesus sade, att den trogne tjänaren skulle i ratt
tid bära fram kost åt trons husfolk -- »nytt och gammalt» ur
förrådet. (Luk. 12:42; Matt.
13: 52.) Det skulle vara omöjligt
att frambära sådana ting ur någon sekterisk bekännelse eller förrådskammare. |
|
|
Vi kunde möjligen taga fram en del gamla och
goda saker ur hvarje sådan men ingenting mytt.
Den sanning, som finnes i de olika sekternas bekännelser, är så
öfverhöljd och uppblandad med villfarelse, att dess inneboende skönhet
och verkliga värde ej kunna urskiljas.
De olika bekannelserna ligga i standig kamp och
strid med hvarandra; och som de alla påstå sig vara grundade på bibeln,
så får Guds ord bära skulden för tankeoredan och den i ögonen
fallande meningsskiljaktigheten. Detta
har gifvit upphof till det allmänna ordstäfver: »Bibeln är en gammal
fiol, på hvilken man kan spela jvilket stycke som helst.» [page 26] |
|
"...be
ready always to give an answer to every man that asketh you |
Huru slåedne uttrycker icke detta vår tids otro,
som förosakats af förvrängda framställningar af Guds ord och karaktär
från mänskilga traditioners sida jämte den stigande upplysningen, som
ej längre böjer sig i blind och vidskeplig vördnad för medmänniskors
meningar utan fordrar skäll för det hopp, som är i oss. Den trogne rannsakaren af ordet bör alltid vara i stånd att gifva skäl för sitt hopp. Guds ord allena kan göra oss visa och är myttigt till undervisning, tuktan (eller uppfostran) o. s. v., »på det att Guds människa må vara fullbordad,...skicklig» (eller snarare fullt utrustad). (1 Pet. 3: 15; 2Tim. 3: 15-17.) Endast detta visthus innehåller ett outtömligt
forråd af både mytt och gammalt – mat i rätt tid för husfolket.
Helt säkert skall ingen, som tror skriftens ord, att »de rättfärdigas
stig...växer i klarhet», vilja påstå, att den fulla dagen kom på
Luthers tid; och om icke, göra vi väl uti att akta på vår lykta såsom på
»ett ljus, som skiner i ett mörkt
rum, till dess det dagas». 2 Pet. 1: 19. |
|
Och det är icke nog med, att vi nu befinna oss på
ljusets stig; vi måste »vandra i ljuset», allt fortfarande gå
framåt; annars skall ljuset, som icke stannar, passera förbi oss och lämna
oss i mörker. Felet med många
är, att de sätta sig ned och uraktlåta att färdas vidare på ljusets
stig. Tag en konkordans och gif akt på bibelspråken under orden sitta och stå, och jämför dessa sedan med dem, som förekomma under orden vandra och löpa, och man skall finna en stor olikhet. Människor »sitta i mörkret» och bland »bespottare» och »stå på syndares väg» men »vandra i ljuset» och »löpa efter segerlönen». – Es. 42: 7; Ps. 1: 1; Ebr. 12: 1. |
||
"All
scripture |
Fulländning i kunskap tillhör icke det förflutna
utan framtiden – en mycket snar framtid, hoppas vi – och först då vi
inse detta, äro vi i stånd att värdera och vänta nya afslöjanden af vår
Faders plan. Det är sant, att vi allt fortfarande gå tillbaka till profeternas [page 27] och apostlarnas ord såsom till den källa, ur hvilken vi hämta all kunskap om det närvarande och det tillkommande; dock icke därför att de alltid förstodo Guds planner och uppsåt bättre an vi, utan emedan Gud begagnade dem såsom sina språkrör för att meddela oss och alla dem, som tillhört församlingen under hela den kristna tidsåldern, sanning rörande hans planer, så snart tiden därför är inne. Detta förhållande bevisas til fullo af apostlarna. Paulus låter oss veta, att Gud kungjort för den kristna församlingen sin viljas hemlighet efter sitt välbehag, hvilket han hade föresatt sig inom sig själf, på det att vårt förstånds ögon måtte öppnas till att se, hvad den »höga» (Fil. 3: 14, eng. öfv.) eller »himmelska kallelsen» (Ebr. 3: 1) innebär, hvilken är afsedd uteslutande för troende i den kristna tidsåldern. (Ef. 1: 9, 10, 17, 18; 3: 4-6.) Denna hemligt hade han aldrig förr uppenbarat,
ehuru han låtit skriftligen förvara den i dunkla ordalag, som icke kunde förstås,
förrän tiden var inne. Detta
gifver tydligen vid handen, att hvarken profeterna eller änglarna fattade
meningen af de profetior, som uttalades.
Petrus säger, att då de ifrigt sökte och rannsakade efter deras
betydelse, lät Gud dem första, att de i deras profetior förborgade
sanningarna ej voro ämnade for dem själfva utan för oss i den kristna
tidsaldern. Och han uppmanar församlingen
att hoppas på ännu vidare nåd (ynnest, välsignelse) i denna riktning –
ännu mera kunskap om Guds planner. – 1 Pet. 1: 10-13. |
|
Apostle Peter
|
Det är uppenbart, att ehuru Jesus lofvade, att församlingen
skulle ledas in uti all sanning, så skulle det dock blifva ett fortgående
afslöjande. Fastän församlingen
i apostlarnas dagar var fri från många af de villfarelser, som
uppsprungo under och i påfvedömet, kunna vi likval icke tänka oss, att
den unga församlingen såg så djupt eller så klart in uti Guds plan,
som det är möjligt att nu se. Det är också uppenbart, att de olika apostlarna hade olika grader af inblick i Guds [page 28]plan, ehuru all deras skrifter voro föremål för gudomlig ledning och inspiration, lika visst som profeternas ord varit det. För att belysa denna olikhet i kunskap, behöfva vi blott påminna oss det vankelmod och den ostadighet, som gjorde sig gällande hos Petrus och de öfriga apostlarna, utom Paulus då evangelium började utgå till hedningarna. (Apg. 10: 28; 11: 1-3; Gal. 2: 11-14.) Petri ovisshet stod i tydlig kontrast mot Pauli
fasta öfvertygelse, hvilken var förestafvad af profeternas ord, Guds
handlingssätt i det förflutna och de direkta uppenbarelser, han själf fått
mottaga. |
|
Apostle Paul
|
Paulus hade tydligen erhållit rikligare
uppenbarelser än någon annan apostel.
Dessa uppenbarelser ägde han icke tillstånd att kungöra för församlingen,
ej ens fullt och tyudligt för de andra apostlarna (2 Kor. 12: 4; Gal. 2:
2); likväl kunna vi i dessa syner och uppenbarelser, som gåfvos Paulus,
se en sak af värde för hela församlingen.
Ty ehuru han icke ägde tilltåtelse att omtala,
hvad han såg, eller att i detalj meddela allt, hvad hans visste om Guds
hemlighet rörande »kommande tider», så gaf dock hvad han såg
styrka, färg och meningsdjup åt hans ord, hvilka vi i ljuset af senare händelser,
uppfyllda profetior och andens ledning äro i stånd att klarare uppfatta
an den tidga församlingen. |
|
Apostle John |
Såsom en bekraftelse af detta vårt påstående
erinra vi om bibelns sista bok, Johannes’ uppenbarelse, skrifven omkring
år 96 e. Kr. Inledningsorden
angifva den såsom en särskild uppenbarelse af dittills oförstådda
ting. Detta bevisar afgjordt,
att åtminstone intill den tiden hade Guds plan ej blifvit fullt
uppenbarad. Ej heller har den
boken någonsin förrän nu varit allt, hvad dess namn innebär – ett
afhöljande, ett aftäckande. Hvad den tidiga församlingen beträffade, så var det sannolikt ingen, som förstod någon del af boken.Till och med Johannes, som såg synerna, var sannolikt okunnig om hvad såg. Han var både [page 29] profet och apostel, och
under det han som apostel förstod och larde, hvad som då var »mat i rätt
tid», så uttalade han däremot som profet saker, som i kommande tider
skulle förse husfolket med »kost». |
|
Under den kristna tidsåldern ha somliga af
helgonen sökt att förstå församlingens framtid genom att undersöka
denna symboliska bok, och tvifvelsutan ha alla, som läste och förstodo,
om också blott en del af dess sanningar, blifvit välsignade enligt oftet.
(Upp. 1: 3.)
Boken fortfor att upplåta sina skatter för sådana
och var i reformationens dagar en viktig hjälp for Luther till att inse,
att den katolska kyrkan, hvars samvetsgranne tjänare han var, i
verkligheten var den af aposteln omtalade antikrist, hvars historia vi nu
se utgöra en sto del af den profetian. |
||
Sålunda är det så småningom, som Gud upplåter sin sanning och uppenbarar sin nåds öfversvinneliga rikedom, och följaktligen kan nu mycket mera ljus väntas an vid något foregående skede i församlingens historia.
|
|
|