Det var hvarje israelits hopp (Luk. 3: 15), att Gud skulle upphöja deras nation under Messias, och när Jesus kom till dem, var det såsom deras konung för att upprätta det länge utlofvade Guds rike på jorden.

John the Baptist,
the Forerunner
of Jesus

     Riket var icke blott det ämne, med hvilket Herren begynte sitt offentliga lärande, utan det var verkligen hufvudämnet i allt hans predikande (Luk. 8: 1;  4: 43;  19: 11); andra ämnen berördes blott och bart i sammanhang med eller såsom förklaring af detta ena ämne. 

     Flertalet af hans liknelser voro antigen belysningar af riket ur olika synpunkter och från olika sidor, eller också afsågo de att framhålla hel invigning åt Gud såsom nödvändig för att få del i riket och att rätta den [page 292] judiska missuppfattningen, att de voro säkra om riket, emedan de voro Abrahams naturliga barn och därför själfskrifna arfvingar till löftena.

Jesus healing,
a foretaste
of his kingdom
on earth

Walking
to Emmaus

»Jag öfverlåter ett rike åt eder, såsom min Fader har öfverlåtit det åt mig, på det I mån äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och sitta på troner och döma (regera) Israels tolf släkter.»  (Luk. 22: 29, 30.)

Och åter: »Frukta icke, du lilla hjord; ty det är eder Faders göda behag att gifva eder riket.»  (Luk. 12: 32.) 

     Och då den, de erkande som konung, blef korsfäst i stället för att krönas och upphöjas på tronen, blefvo lärjungarna svårt besvikna.  Såsom två af dem sade till den förmente främlingen på vägen till Emmaus efter hans uppståndelse, hade de »hoppats, att han var den, som skulle förlossa Israel» -- befria dem från det romerska oket och göra Israel till Guds rike i makt och härlighet. 

     Men de blefvo bittert besvikna genom de föregående dagarnas förändringar.  Jesus öppnade då deras förstånds öga genom att bevisa för dem ur skrifterna, att hans offer allra först var nödvändigt, innan riket kunde upprättas. – Luk. 24: 21, 25—27.

     Ett sådant rike kunde hafva bragt välsignelser, hvilka, om än aldrig så stora, endast kunnat vara tillfälliga, enär hela mänskligheten stod under dödsdomen.  För att hans tikes välsignelser skulle blifva eviga och fullkomliga, måste släktet först återlösas från döden och sålunda lagligen befrias från den fördömelse, som kom öfver alla i Adam.

»Herre, skall du i denna tid återupprätta riket åt Israel?»

     Hans svar, ehuru icke alldeles tydligt, motsade icke deras hopp.  Han sade:

»Det tillkommer icke eder att veta tider eller stunder, dem Fadern har fastställt genom sin egen makt.» -- Apg. 1: 6, 7.

     Och många af Herren Jesu liknelser och gåtfulla ord afsågo att med tiden rätta dessa missuppfattningar.  Men han framhöll alltid tanken på ett rike, en regering, som skulle upprättas på jorden och vara rådande bland människor.  Och han icke endast väckte hos dem hoppet om del i riket utan lärde dem ock att bedja om dess upprättande:

»Tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden.»

Jesus taught that his kingdom was not of this world and would not be established until after his suffering and death.
But zealot Jews rebelled against Rome, endeavoring to set up their kingdom prematurely.

     Rom, med sina välinöfvade krigare, dugliga fältherrar och ofantliga resurser, var världens herre och blef för hvar dag allt mäktigare.  Men hvem var då denne nasarén?  Och hvilka voro dessa fiskare utan penningar eller inflytande och med så  ringa tillslutning bland folket?  Hvilka voro dessa, [page 294] att de skulle tala om att upprätta det länge utlofvade rike, som skulle blifva det största och mäktigaste, jorden någonsin känt?

The Masada     The last outpost of Jewish rebellion in 73 A.D., is the famous location where 960 Jewish zealots chose to take their own lives rather than submit to a life of Roman slavery.

Yet it would be everywhere present
and powerful.

The spiritual kingdom
is being set up first
and will be
for a time
unrecognized.

     Herrens svar skulle hafva gifvit dem en ny tanke, om de ej varit intagna af fördomar mot honom och förblindade af sin egen förmenta visdom.  Han svarade, att hans rike aldrig skulle komma att visa sig på det sätt, de väntade. 

     Det rike, han förkunnade, och i hvilket han inbjöd sina efterföljare till medarfskap, var ett osynligt rike, och de fingo ej vänta att se det.  »Han svarade dem och sade: 

Guds rike kommer icke så, att det med ögonen förnimmes (utvärtes uppenbarelse); icke heller skall man säga: se här, eller se där; ty se, Guds rike är (skall vara) midt ibland eder.»*

     Med ett ord, han visade, att då hans rike komme, skulle det blifva allestädes närvarande och allestädes mäktigt, dock ingenstädes synligt.

[*Emphatic diaglott och Rotherhams öfversättning återgifva detta »midt bland eder».  Det vore säkerligen oförenligt med hvarje uppfattning att påstå, att det rike, Jesus sade vore på väg att upprättas, skulle vara invärtes i fariseernas hjärtan, hvilka han kallade skrymtare och hvitmenade grifter.  Detta rike kommer, då det är upprättadt, att vara »midt ibland» alla klasser, styrande och dömande alla.]

     Förmånen att blifva arfvinge i denna andliga sida af riket var det enda erbjudande, som då gjordes, och detta har varit det enda hoppet för vår kallelse ofvanefter under hela evangelieåldern, som då begynte.  Därför afsåg Jesus uteslutande denna sida.  (Luk. 16: 16.)  Detta kommer att ses klarare i den mån, vi gå vidare.

"There was a man of the Pharisees, named Nicodemus, a ruler of the Jews: The same came to Jesus by night, and said unto him, ‘Rabbi, we know that thou art from God: for no man can do these miracles that thou doest, except God be with him.’" John  3:1,2

Jesus healing

     Samtalet mellan Herren och Nikodemus (Joh. 3), ehuru blott delvis upptecknadt, gifver oss litet mera inblick i Guds rikes karaktär.  Tydligen äro samtalets hufvudpunkter meddelade, för att vi med lätthet skola kunna sluta oss till dess gång i sin helhet, och vi kunna med skäl omskrifva det sålunda:

Nikodemus. -- 

»Rabbi, vi veta, att du har kommit från Gud såsom lärare; ty ingen kan göra dessa tecken, som du gör, utan att Gud är med honom.»  Dock synes det mig, att några af dina framställningar äro mycket själfmotsägande, och jag kommer för att bedja om en förklaring. 

Till exempel, du och dina lärjungar gå omkring och förkunna:  »Himmelriket är nära»; men du har hvarken armé, rikedom eller inflytande, och af det yttre att döma är detta påstående osant.

Häri synes du bedraga folket.  Fariseerna i allmänhet betrakta dig som en bedragare, men jag är vis om att det måste finnas någon sanning i hvad du lär, ty »ingen kan göra dessa tecken, som du gör, utan att Gud är med honom». 

Ändamålet med mitt besök ät att fråga: Af hvad art är det rike, som du förkunnar, och hvarifrån kommer det?  När och huru skall det upprättas?

Din begäran om att få full förståelse rörande himmelriket kan icke nu uppfyllas till den tillfredsställelse; icke därför att jag icke har full kunskap därom, utan därför att du i ditt närvarande tillstånd icke kunde förstå eller värdera det, om jag skulle till fullo förklara det. »Utan att en varder aflad* ofvanifrån, kan han icke se (grek. eidon, ** lära känna, förnimma) Guds rike.»  (Diaglott.)

How can a man
be begotten
when he is old?

Repentance
is not the
new birth.

Spiritual begettal precedes
spiritual birth.

[* Det grekiska ordet gennaô och dess härledningar, hvilket är återgifvet än med afla och än med föda innefattar i själfva verket båda begreppen och bör öfversättas med antigen det ena eller det andra af dessa ord allt efter sammanhanget.  De två begreppen afla och föda ligga alltid i ordet, så att då det ena nämnes, det andra alltid underförstås, enär födelse är den naturliga följden af aflandet, och aflande naturligen måste föregå födelsen.  Då den aktiva agenten är ett maskulinum,bör det öfversättas afla, då den är ett femininum, föda.  Således bör i 1 Joh. 2: 29; 3:9; 4: 7; 5: 1, 18 gennaô återgifvas med afla, emedan Gud (maskulinum) är den aktiva agenten.

      Stundom beror dock öfversättningen af handlingens natur, vare sig den aktiva agenten är maskulin eller feminin.  Sålunda bör ordet, då det förekommer tillsammans med ek, hvilket betyder ur eller af, öfversättas med föda.  Till exempel i Joh. 3: 5 och 6 bör gennaô återgifvas med föda, hvilket antydes genom ordet ek -- »af vatten», »af kött», »af ande».

      **Detta grekiska ord, eidon, är återgifvet med öfvervägai Apg. 15: 6.  »Och apostlarne och de äldsta trädde tillsammans för att öfverväga (undersöka) denna sak.»  Samma ord är öfversatt med se i Rom. 11: 12.  »Så se (betank, förnim) nu här Guds godhet och stränghet»; likaså i 1 Joh. 3: 1 --»Sen till (sen, kännen, förstån), hurudan kärlke Fadern har bevisat oss.»]

Äfven mina lärjungar hafva änu ganska obstämda begrepp om karaktären af det rike, de förkunna.  Jag kan icke upplysa dem af samma orsak, som jag icke kan upplysa dig, och af samma orsak skulle de ej kunna förstå det. 

Men, Nikodemus, en egendomlighet med Guds handlingssätt är, att han fordrar lydnad [page 297] mot det ljus, man redan äger, innan mera ljus gifves; och att vid valet af dem, som skola aktas värdiga att få del i riket, fordras bevisande af tro.  De måste vara sådana, som äro villiga att steg för steg följa Guds ledning, ehuru de ofta se endast nästa steg klart.  De vandra i tron och icke i åskådning.

Nickodemus. –

Men jag förstår dig icke.  Hvad menar du?  »Huru kan en människa födas, när hon är gammal?  Icke kan hon väl åter gå in i sin moders lif och födas?» 

Eller menar du, att den omvändelse, som predikades af »Johannes döparen» och betecknades genom dop i vatten är på något sätt en symbolisk födelse? 

Jag hör, att dina lärjungar predika och döpa på samma sätt.  Är detta den nya födelsen, som är nödvändig för dem, som vilja se eller ingå i ditt rike?

Jesus. –

Vår nation är en invigd nation, ett förbundsfolk.  De blefvo alla döpta till Mose i hafvet och i skyn, då de lämnade Egypten.  Gud antog dem i Mose, deras förbunds medlare, vid Sinai, men de ha förgätit sitt förbund: somliga lefva öppet som publikaner och syndare, och många andra äro själfrättfärdiga skrymtare. 

Därför är Johannes’ och mina lärjungars predikan sinnesändring – ett återvändande till Gud och ett erkännande af det gjorda förbundet, och Johannes’ dop betecknar denna hjartats och lifvets omvändelse och förbättring och icke den nya födeelsen. 

Men om du icke erfarit mer än detta, skall du aldrig se riket.  Om du icke till den förbättring, som Johannes’ dop syumboliserade, erhåller en aflelse och födelse af anden, kan du icke se mitt rike. 

Sinnesändring skall bringa dig tillbaka till ett rättfärdiggjordt tillstånd, i hvilket tillstånd du skall blifva i stånd att genast erkänna mig som Messias, Moses antityp, och om du sålunda inviger dig till mig, skall du blifva aflad af Fadern till ett nytt lif och den gudomliga naturen, hvilken, om den utvecklas och blifver lefvande, skall tillförsäkra dig att födas såsom en my skapelse, [page 298] en andlig varelse, i den första uppståndelsen, och såsom sådan skall du icke endast se utan dela riket.

Den förändring, som skall åstadkommas genom denna nya födelse af anden, är i sanning stor, Nikodemus, ty det, som är födt af kött, är kött, och det, som är födt af anden, är ande.  Undra därför icke på hvad jag först sade, att du måste aflas ofvanifrån innan du kan förstå, känna och värdera de ting, hvarom du frågar.  »Förundra dig icke, att jag sade till dig: I måsten födas på nytt.» 

Skillnaden mellan ditt närvarande tillstånd, född som du är af kött, och deras tillstånd, som äro födda af anden, hvilka skola ingå uti eller utgöra beståndsdelar af det rike, jag predikar, är mycket stor. 

Låt mig använda en belysning, hvarigenom du kan få något begrepp om de varelser, hvilka, sedan de blifvit födda af anden, skola utgöra detta rike: 

»Vinden blåser, hvart den vill, och du hör dess röst, men du vet icke, hvarifrån den kommer och hvart den far; så är hvar och en, som är född af anden.» 

När vinden blåser hit och dit, kan du icke se den, ehuru den utöfvar inflytande rundt omkring dig.  Du vet icke, hvarifrån den kommer, eller hvart den far. 

Detta är den bästa belysning, jag kan gifva dig beträffande dem, hvilka, födda af anden i uppståndelsen, skola »ingå uti» eller utgöra det rike, jag nu predikar.  De komma alla att vara lika osynliga som vinden, och människor, icke födda af anden, skola icke veta, hvarifrån dessa komma, eller hvart de taga vägen.

Elisha and his Servant

Huru kan detta förhålla sig? – osynliga varelser!

Jesus. --

»Är du Israels lärare och vet icke detta?» -- att andevarelser kunna vara närvarande och dock osynliga?  Har du, som företagit dig att lära andra, aldrig läst om Elisa och hans tjänare eller om Bileams åsninna och de många ställen i skriften, hvilka belysa, att andevarelser kunna vara närvarande bland människor och dock vara osynliga? 

Du tillhör ju dessutom [page 299]fariseerna, hvilka bekänna sig tro på änglar såsom andevarelser.  Men detta belyser, hvad jag först sade dig:  Utan en varder aflad från ofvan, kan han icke se (känna, blifva bekant med eller förnuftigt begripa) Guds rike och de ting, som stå i samband därmed.

What is
spirit begettal?

Vill du ingå uti och blifva medarfvinge med mig af det rike, jag förkunnar, måste du följa ljuset, steg för steg.  Då du så gör, kommer mera ljus, och det i den mån du är beredd därför. 

Jag har predikat dessa ting, för hvilka tiden nu är inne, och hvilka du kan förstå, samt utfört underverk, och du erkänner mig vara en lärare, som är kommen från Gud, men du har icke handlat efter din tro och öppet blifvit min lärjunge och efterföljare.  Du får icke vänta, att du skall se mera, förrän du lefver upp till hvad du ser; men om du det gör, skall Gud gifva dig mera ljus och visshet för nästa steg. 

»Sannerligen, sannerligen säger jag dig:  Vi tala hvad vi veta, och hvad vi hafva sett, det vittna vi, och vårt vittnesbörd antagen I (fariseer) icke.  Tron I icke, när jag har talat till eder om jordiska ting, huru skolen I då tro, om jag talar till eder om himmelska ting?» 

Det skulle tjäna till intet att försöka tala till eder om himmelska ting, tyI skullen icke blifva öfvertygade, och mit predikande skulle endast synas eder så mycket mera dåraktigt. 

Om det jag lärt, hvilket varit af jordisk art och belysts af jordiska ting, hvilka I kunnen förstå och förstån, icke öfvertygat dig så mycket, att du öppet vill blifva min lärjunge och efterföljare, så skulle det ej blifva mera öfvertygande för dig, om jag omtalade för dig himmelska ting, om hvilka du ingenting vet, ty ingen har någonsin uppfarit i himmelen, hvarför ingen kunde bestyrka mitt vittnesbörd.  Jag allena, som nedsteg från himmelen, förstår himmelska ting.

.  »Ingen har farit upp i himmelen, utom den, som for ned från himmelen, Människosonen.»* [*Orden »som är i himmelen» (vers 13) finnas ej i de äldsta och tillförlitligaste handskrifterna.] [page 300] Kunskap om de himmelska tingen kan erhållas först efter aflande af anden, och de himmelska tingen själfva kan man först då få, när man blifvit född af anden, blifvit andevarelse.

     De voro oförberedda därför och försummade att antaga och rätta sig efter de framställda villkoren, hvarför, såsom Gud hade förutsett, förmånen att deltaga i Messias’ rike gick ifrån dem såsom ett folk.  Endast en kvarlefva af folket mottog den, och förmånen öfvergick till hedningarna för att äfven bland dem uttaga »ett folk för hans namn».  Och äfven bland dessa är det endast en kvarlefva, en »liten hjord», som uppskatta förmånen och aktas värdiga medarfskap i hans rike och härlighet.

     Församlingen är i ett visst hänseende Guds rike nu, det är sant, och ett nådens verk pågår nu i de troendes hjärtan; men att anse detta vara allt och förneka att ett verkligt framtida Guds rike skall upprättas under hela himmelen, i hvilket Guds vilja kommer att ske, såsom den sker i himmelen, det är att omintetgöra de starkaste och tydligaste [page 301] löften, som blifvit framställda af Herren, apostlarna och profeterna för vår uppmuntran och hjälp till att öfvervinna världen.

Christ's earthly kingdom will reach the whole earth.

     Vi inse skillnaden mellan de rättfärdighetens lagar, som han kommer att framtvinga, och det mörkrets rike, som nu uppehålles af inkräktaren, världens furste för närvarande.  Tron på Guds löften förflyttar oss under en annan härskares lydnad, och sålunda räkna vi oss såsom undersåtar under den nye fursten och, genom hans nåd, såsom medarfvingar med honom i det rike, som ännu åsterstår och skall upprättas i makt och stor härlighet.

     Men detta upphäfver ingalunda löftena, att Kristi rike till sist skall sträcka sig »från haf till haf och ifrån floden intill jordens ändar»  (Ps. 72: 8), att alla folk skola tjäna och lyda honom, och att för honom skola böja sig alla knän, både deras, som äro i himmelen, och deras, som äro på jorden.  (Dan. 7: 27;  Fil. 2: 10.)  Det nu pågående valet af den »lilla hjorden» snarare bestyrker dessa löften.

     Liknelsen om den unge ädlingen, som for til ett aflägset land för att öfvertaga ett rike och sedan komma tillbaka etc.  (Luk. 19: 11—15), förlägger sålunda rikets upprättande tydligen till tiden för Kristi återkomst.  Och det budskap, som Herren sände till församlingen många år efteråt, lydde:

: »Var trogen intill döden, så [page 302] skall jag gifva dig lifvets krona.»  (Upp. 2: 10.) 

     Häraf är det tydligt, att de konungar, hvilka skola regera med honom, icke komma att krönas eller att regera som konungar i detta lifvet.

     Det bör ihågkommas, att detta gäller blott om den verkliga församlingen och icke om namnförsamlingen.  Men det löftet är oss gifvet, att om vi (församlingen, riket i dess outvecklade tillstånd) lida med Kristus, skola vi ock i sinom tid, då han tager sin stora makt och regerar, förhärligas och regera med honom.

Parable of the Publican  and Sinner

"And again
I say unto you,
It is easier
for a camel
to go through the eye of a needle, than for a rich man to enter into the kingdom of God." Matthew 19:24

Herren säger: »Huru svårt är det icke för dem, som hafva ägodelar, att komma in i Guds rike.»  (Mark. 10: 23.) 

     Det är uppenbart, att han icke menar namnförsamlingen, hvilken nu regerar tillsammans med världen, ty det är de rika, man söker förmå att ingå däri.  Petrus uppmanar arfvingarna af riket till tålamod, uthållighet, dygd och tro, sägande:

»vinnläggen eder därför, mina bröder, så mycket mer att göra eder kallelse och utkorelse fast; ty om I det gören, skolen I icke någonsin falla.  Ty sålunda skall eder rikligen förlänas ingången i vår Herres och Frälsares, Jesu Kristi, eviga rike.» -- 2 Pet. 1: 10, 11.

Needles Eye Gate -- Humans could pass through easily; but large animals, such as camels, had to be unloaded and kneel to get through.

Jaffa Gate -- Located at the west side of Jerusalem, the Jaffa Gate has a "needle’s eye," a small opening used as a security entrance at night when the large gate was safely shut.

     Låt oss icke genom vår frihet i fråga om vår föda fördärfva vår broder, för hvilken Kristus dött; utan låt oss ihågkomma, att rikets förmåner både nu och i framtiden bestå af mycket större välsignelser än frihet beträffande föda, nämligen i vår frihet att göra det rätta, vår frid med Gud igenom Kristus och vår glädje öfver delaktigheten af Guds heliga ande.  Dessa rikets friheter äro (nu och alltid) så stora, att den mindre friheten angående föda må kunna för närvarande uppoffras för vår broders bästa.

Christians must be
overcomers
to sit with Jesus
in His Father's throne and reign
over the nations
of earth.

Overcoming  requires death in the Lord's service.

     För den tidiga församlingen voro löftena om rikets ära och medarfskap med Mästaren en kraftig sporre till trohet under närvarande pröfningar och förföljelser, hvilka de på förhand blifvit varskodda att vänta, och bland alla de tröstens och uppmuntrans ord, hvilka i Uppenbarelsen ställas till de sju församlingarna, lysa inga mera klart och kraftigt än just de, hvilka förklara:

»Den, som öfvervinner, honom skall jag gifva att sitta med mig på min tron, såsom ock jag har öfvervunnit och sitter med min Fader på hans tron» och »Den, som öfvervinner...skall jag gifva makt öfver hedningarna.»

     Dessa äro löften, hvilka ej rimligtvis kunna misstydas så, att de skulle mena ett nuvarande nådens verk i hjärtat, ej heller regering öfver folken i det närvarande lifvet, enär de, som vilja öfvervinna, måste göra det genom att dö i tjänsten och sålunda vinna rikets ära. – Upp. 20: 6.

Paul preached that
present suffering
would be followed
by future reigning.

     Aposteln Paulus sökte rätta denna villfarelse, ty han visste, att sådana tankar skulle skadligt inverka på församlingen genom att fostra högmod och leda bort från uppoffring.  Han säger till dem med ironi: »I ären redan mätta, I hafven redan blifvit rika, oss förutan hafven I blifvit härskare.»  Och sedan tilägger han på allvar: »Val vore, om I haden blifvit härskare, på det att ock vi (förföljda apostlar) måtte härska med eder.»  (1 Kor. 4: 8.) 

     De sökte vinna af och med sin kristendom så mycken ära som möjligt; men aposteln visste väl, att om de voro trogna såsom Herrens efterföljare, kunde de icke vara i ett sådant tillstånd.  Därför påminner han dem, att om det länge väntade regerandet börjat, så skulle äfven han hafva regerat icke mindre än de, och om det faktum, att han genom sin trohet fick lida för sanningens skull, hvilket vore ett bevis på att deras regerande var för tidigt och en snara i stället för en ära.  Sedan tillägger han litet ironiskt:

»Vi (apostlar och trogna tjänare) äro dårar för Kristi skull, men I ären kloka i Kristus, vi svaga men I starka, I ärade men vi föraktade.» 

     Jag skrifver icke detta blott och bart för att komma eder att blygas, utan jag har en bättre och ädlare afsikt, nämligen att förmana eder, ty nuvarande ära är icke vägen till den härlighet och ära, som skall uppenbaras; utan nuvarande lidande och försakelse är den smala stig, som leder till härlighet, ära, odödlighet och medarfskap till riket.

    Därför beder jag eder:  blifven mina efterföljare.  Liden och låten försmäda och förfölja eder nu, på det I med mig mån dela den lifvets krona, som Herren, den rättfärdige domaren, skall gifva mig på den dagen, men icke blott åt mig, utan ock åt alla, som älska hans uppenbarelse. – 1 Kor. 4: 10—17;  2 Tim. 4: 8. [page 305]

The Pope crowning Charlemagne

    Detta lade grunden till världsliga intriger, pomp och högfärd, yttre ståt och praktfullt ceremoniväsen i församlingen, hvilket hade till mål att göra intryck på samt fängsla och injaga fruktan hos världen, och detta ledde steg för steg till påfvedömets stora anspråk, att det såsom Guds rike på jorden hade rätt att fordra vördnad och lydnad för sina lagar och tjänstemän af alla folk, släkter och tungomål. 

     Under dessa falska anspråk (och man syntes bedraga sig själf så väl som andra) krönte och afsatte påfvedömet för en tid Europas furstar och gör än i dag anspråk på denna myndighet, ehuru det nu är ur stånd att framtvinga den.

     Så har det gatt till att de, som blott till namnet äro medlemmar af församlingen – de som icke äro verkligen omvända, icke verkligen hvete utan ogräs, blott och bart efterapningar af hvetet – äro långt flera än Kristi sanna lärjungar.  Och dessa äro fiender till hvarje verklig uppoffring och försakelse, de utstå ingen förföljelse för rättfärdighetens (sanningens) skulle och iakttaga på sin höjd endast en yttre form af fastande o. s. v. i stället. 

    De deltaga verkligen i världens regerande och bereda sig icke för delaktighet i det verkliga riket, som kommer att upprättas af Herren vid hans andra närvaro.

Två sidor af Guds rike.

     Medan det är sant, hvad Herren sade, att Guds rike icke kommer – i början icke uppenbarar sig – med utvärtes sken, så skall det dock i sinom tid blifva uppenbart för alla genom yttre, synliga och omisskänneliga tecken.  När det blifvit fullt upprättadt, kommer det att besta af två delar, en andlig eller himmelsk sida och en jordisk eller mänsklig sida. 

     Den andliga sidan kommer alltid att förblifva osynlig för människorna, enär de, som utgöra densamma , komma att vara af den gudomliga, andliga naturen, hvilken ingen människa sett eller kan se (1 Tim. 6: 16;  Joh. 1: 18); likväl kommer dess närvaro och makt att mäktigt uppenbaras, hufvudsakligen genom dess mänskliga representanter, hvilka komma att utgöra den jordiska sidan af Guds rike.

[* I denna vers äro orden: 

»Men de andra döda blefvo icke lefvande, förrän de tusen åren hade blifvit fulländade», falska.  

De finnas ej i de äldsta och tillförlitligaste grekiska handskrifterna, den sinaitiska, det vatikanska n:o 1160, eller den syriska.  Vi böra minnas, att många skriftställen, som finnas i våra bibelupplagor, äro tillägg, hvilka ej egentligen tillhöra bibeln.  Enär vi blifvit befallda att ej lägga något till Guds ord, så är det vår plikt att förkasta sådana tillägg, så snart deras oriktighet blifvit konstaterad.  De ofvan anförda orden insmögo [page 307] sig förmodligen i texten genom något oafsiktligt förvållande i femte århundradet; ty ingen handskrift af tidigare datum (vare sig grekisk eller syrisk) innehåller denna klausul.  Den var sannolikt ursprungligen helt enkelt en anmärkning i marginalen af någon läsare, som uttryckte hans uppfattning af texten, i hvilket fall den intogs däri af någon senare afskrifvare, hvilken ej gjorde åtskillnad mellan texten och marginalanmärkningen.

            Emellertid är det, hvad vår framställning af Guds plan angår, oväsentligt, huruvida den ifrågavarande klausulen förkastas eller icke; ty de öfriga döda – världen i stort – komma ej att få lif i dess fulla bemärkelse, den fullkomliga bemärkelse, i hvilken Adam ägde lif, innan han syndade och hemföll under den domen: »döende skall du dö».  Fullkomligt lif utan svaghet eller döende är den enda bemärkelsen, i hvilken Gud erkänner ordet lif.  Från hans ståndpunkt har hela världen redan förlorat lifvet, är den döende, och torde den nu med större egentlighet kunna betecknas som död än som lefvande. – 2 Kor. 5: 14;  Matt. 8: 22.

What does "resurrection"
mean?

"Marvel not at this: for the hour
is coming, in the which all that are
in the graves shall hear his voice, and shall come forth;

"They that have done good, unto the resurrection
of life; and they that have done
evil unto the resurrection
of judgment (Greek "krisis")."
John 5:28,29

The kingdom work of Jesus
and the Church

Who are the "Ancient Worthies"?

Abraham

    Det stora [page 307] verk, som föreligger denna härliga smorda skara – Kristus-personen – nödvändiggör dess medlemmars upphöjande till den gudomliga naturen: endast gudomlig makt skulle kunna utföra det.  Det hafva ett verk, som omfattar ej endast denna världen utan alla ting i himmelen och på jorden – bland andliga så väl som bland mänskliga varelser. – Matt. 28: 18;  Kol. 1: 20;  Ef. 1: 10;  Fil. 2: 10;  1 Kor. 6: 3. [page 308]

     Det verk som tillhör Guds rikes jordiska sida, kommer att begränsas till denna jorden och till mänskligheten.  Och de, som erhålla den höga äran att få del däri, komma att vara de af Gud mest uphöjda och ärade ibland människor.  Dessa äro den klass, som omnämnes i åttonde kapitlet, hvilkas domsdag var före evangelieåldern. 

    Emedan de blifvit pröfvade och befunnits trogna, komma de vid uppväckandet icke att framföras åter till dom utan skola genast undfå sin trohets lön: en ögonblicklig uppståndelse till fullkomlighet såsom människor.  (Andra än dessa och den andliga klassen komma att under tusenårsåldern småningom uppresas till fullkomlighet.)  Sålunda komma de att genast vara färdiga för det stora verk, de hafva framför sig, att såsom Kristi mänskliga redskap återställa och välsigna de öfriga af människosläktet. 

     Likasom den andliga naturen är nödvändig för utförandet af Kristi verk, så är fullkomlig mänsklig natur lämplig för det framtida fullbordandet af det verk, som skall utföras bland människor. Dessa skola tjäna bland och ses af människor, och härligheten af deras fullkomlighet kommer att utgöra ett ständigt exempel och en driffjäder för andra till att eftersträfva samma fullkomlighet.  Och att dessa gamla värdiga skola vara i rikets mänskliga sida och ses af mänskligheten, bestyrkes till fullo af Jesu ord till de otrogna judarna, som förkastade honom.  Han sade:

»I fån se Abraham, Isak och Jakob och alla profeterna i Guds rike.»

     Märkas bör ock, att Mästaren icke säger någonting om att han [page 309] eller apostlarna komma att synas tillsammans med Abraham.  Saken är den, att människorna komma att se och hafva beröring med den jordiska sidan af riket men icke med den andliga, och några komma utan tvifvel att känna ånger och grämelse öfver att de förkastade en så stor ära.

Moses

     Detta verk kommer att nödvändiggöra  upprättandet af en fullkomlig regering bland människorna, med makten i händerna på fullkomliga människor, att de må rätt ordna statens angelägenheter.  Det kommer att nödvändiggöra anordnandet af uppfostringsanstalter af alla slag så väl som olika slags människovänliga företag. 

      Och detta ädla verk att sålunda (under ledning af de osynliga andliga medlemmarna af samma rike) säkert och oafbrutet höja släktet är den stora ära, till hvilken de gamla värdiga äro bestämda, och för hvilken de skola utgå ur grafven fullt beredda, kort efter att denna världens riken slutligen gått under och Satan, deras furste, blifvit bunden.  Och såsom det himmelska rikets gudomligt ärade representanter skola de snart erhålla alla människors heder och samverkan.

     Och då det stora återställelseverket vid slutet af de tusen åren är fullbordadt af Kristus-personen (till stor del genom förmedling af dessa ädla mänskliga medarbetare), då hela det mänskliga släktet (utom de oförbätterliga – Matt. 25: 46;  Upp. 20: 9) står godkändt, utan fläck eller skrynka eller något sådant, inför Jehova, skola dessa, som voro medel till verkets utförande, lysa bland sina medmänniskor och inför Gud och Kristus och änglarna såsom »stjärnor alltid och evinnerligen».  (Dan. 12: 3.) 

    Deras arbete och kärleksverk skall aldrig förgätas af deras tacksamma medmänniskor.  De skola hållas i evig åminnelse. – Ps. 112: 6.

    Himmelens och jordens ära skall läggas för Kristus-personens fötter.  Det mänskliga sinnet kan endast tillnärmelsevis men icke klart fatta den härlighet, som kommer att uppenbaras i Kristus-personen genom evighetens tallösa åldrar. – Rom. 8: 18;  Ef. 2: 7—12.

»I dig och i din säd skola alla släkter på jorden varda välsignade»,

kommer att uppfyllas.  Din säd skall blifva

»såsom sanden på hafvets strand» och »såsom stjärnorna på himmelen»

-- en jordisk och en himmelsk säd, båda Guds verktyg för att välsigna världen.  Gud hade från början klart sett och tillämnat löftets båda sidor, men Abraham såg endast den jordiska. 

    Och ehuru Gud valde pelarna i den andliga klassen (apostlarna och andra) från den naturliga säden och erbjöd den förnämsta välsignelsen, den andliga, åt dem af detta folk, hvilka lefde i den för den [page 311] himmelska kallelsen bestämda tiden, var just detta så mycket utöfver hvad Abraham någonsin såg i förbundet – nåd öfver nåd.

    Detta rotförbund bär dessa två olika slags grenar, af hvilka hvar och en kommer i uppståndelsen att bära sitt särskilda slag af fullkomlig frukt – den mänsliga och den andliga klassen i konungslig makt.

     Med hänsyn till utvecklandet kommo de naturliga (jordiska) regenterna först, därefter de himmelska, men med hänsyn till ställningens höghet och tiden för insättandet i ämbetet kommer den andliga klassen först, därefter den naturliga, och således finnas sista, som skola varda de första, och första, som skola varda de sista. – Matt. 19: 30;  Luk. 13: 30.

This gate is traditionally
the location
where Stephen
was stoned
while giving his
sermon of  Acts 7.

»Lyft upp dinna ögon och se från den plats, där du står, mot norr och söder och öster och väster.  Ty hela det land, som du nu ser, skall jag gifva åt dig och din säd för evärdlig tid.  Och jag skall låta din säd blifva såsom stoftet på jorden; kan någon räkna stoftet på jorden, så skall ock din säd kunna räknas.  Stå upp och drag igenom landet efter dess längd och dess bredd, ty åt dig skall jag gifva det.»  (1 Mos. 13: 14—17.) 

     Stefanus visar, att detta löfte ännu måste uppfyllas; ty han förklarar, att Gud gaf Abraham »ingen arfvedel där (i landet), icke ens en fotsbredd». [page 312]

Stephen’s Gate -- On the east side of Jerusalem is Stephen’s Gate, also called "The Lion’s Gate" because of the carvings of lions in the stones above.

Tombs of Abraham, Isaac and Jacob
in Hebron

     Han säger om dem:

I tron hafva alla dessa dött, då de ännu icke hade fått ut (uppfyllelsen af) löftena, emedan Gud för oss (Kristus-personen) hade sörjt för någonting bättre, på det att de icke utan oss skulle varda fullkomnade.  (Ebr. 11: 13, 39, 40.)

    Sålunda se vi åter, att återlösaren och återställaren är andlig hafvande uppgifvit sin mänsklighet till en lösen för alla, och att alla välsignelser måste utgå från denna högt upphöjda andliga klass, hvilka än må hedras såsom dess redskap eller ombud.

     Vi finna framställningar både hos profeter och apostlar, hvilka tydligt utvisa, att Israel som en nation i återställelsens tider kommer att blifva det första bland folken, som kommer i harmoni med den nya tingens ordning, att det jordiska Jerusalem åter skall uppbyggas på sina gamla ruiner, och att Israels statsförfattning kommer att återställas under furstar och domare såsom i begynnelsen.  (Es. 1: 26;  Ps. 45: 17;  Jer. 30: 18.)

     Och hvad kunde vara mera förnuftigt att vänta, än att Israel först och främst skulle med glädje erkänna profeterna och patriarkerna, och att deras bekantskap med och långa uppfostran under lagen skulle beredt dem för foglighet och lydnad under rikets myndighet?  Och ehuru Israel skulle först bland nationerna erkännas [page 313] och välsignas, så heter det ock om Israel, att »först skall Herren gifva seger åt Juda hyddor».

Israel's promises
will be fulfilled
in Messiah's
earthly kingdom.

     Men äfven om det klart bevisades, att några af de civiliserade nationerna äro afkomlingar af de försvunna stammarna, skulle detta icke vara någon fördel för dem under den »himmelska kallelsen» »ofvanefter», hvilken efter Israels förkastelse som ett folk icke gör någon skillnad mellan jude och grek, träl eller fri.  Skulle ett sådant klart bevis någonsin framkomma (hvilket hittills icke skett), skulle detta vara i harmoni med de profetior och löften, som angå detta folk, och som ännu vänta på sin uppfyllelse i och under rikets jordiska sida.

     Naturlig tillgifvenhet så väl som ett visst mått af ännu lefvande förtröstan på de så länge ouppfyllda löftena samt alla deras naturliga fördomar komma att bidraga till att Israel som ett helt snabbt skall erkänna de nya furstarna, på samma gång som deras vana att till någon del lyda lagen äfven skall bidraga till att de snart komma i harmoni med den nya regeringens grundsatser.

     Till en början kommer det att bestå af endast den andliga klassen, Kristi brud, som, enligt Johannes’ syn, småningom skall nedkomma [page 314] till jorden, det är, småningom komma till makten, allt eftersom de nuvarande väldena sönderfalla under »Herrens dag». 

     Men i sinom tid skall dock den jordiska sidan af denna stad eller regering upprättas, af hvilken sida de gamla värdiga komma att utgöra delar eller medlemmar.  

    Det kommer ej att blifva två städer (regeringar) utan en stad, en himmelsk regering, den, efter hvilken Abraham väntade, »den stad, som har grundvalar» -- en regering, upprättad i rättfärdighet, i det den grundas på den säkra klippgrunden af Kristi, Återlösarens, rättfärdighet, på värdet af människans lösen, hvilken han erlade, och på fastheten af gudomlig rättvisa, hvilken lika litet kan fördöma de återlösta, som den förut kunde ursäkta de brottsliga. – Rom. 8: 31—34; 1 Kor. 3: 11.

[*Orden »och ära» utelämnas i Upp. 21: 24, 26 af de trovärdigaste gamla handskrifterna.]

     Ingen kan tillhöra denna stad (detta rike) utan att först hafva blifvit fullständigt pröfvad; [page 315] ingen, som öfvar eller älskar att öfva svek och orättfärdighet; utan endast de, hvilka Lammet kommer att inskrifva såsom värdiga evigt lif, och till hvilka Herren skall säga:

»Kommen, I min Faders välsignade, och tagen i besittning det rike, som eder är tillredt.»

     Man bör alltså ihågkomma, att ehuru den bokstafliga staden Jerusalem utan tvifvel kommer att åter uppbyggas och sannolikt blifva världens hufvudstad, så är den dock i många profetior, hvilka tala om Jerusalem och dess framtida härlighet, en symbol af det Guds rike, som skall upprättas i stor glans.

Samaria
"...plant them
upon their land..."

     Ehuru lagen bringade endast en kvarlefva af dem till Kristus vid hans första ankomst, skall den bringa dem såsom ett folk till honom vid hans andra ankomst, och såsom sådant skola de blifva en förstlingsfrukt bland folken.  Till sist skola alla välsignelser, som utlofvats åt Israel, med undantag af dem, som angå de utvalda klasserna, icke endast få sin verkliga uppfyllelse på detta folk utan också sin motbildliga uppfyllelse på alla jordens släkter.  Under denna regering skall Gud

»gifva åt hvar och en efter hans gärningar» -- »härlighet och ära och frid åt hvar och en, som gör det goda, juden först, så ock greken!  Ty hos Gud är intet anseende till person.» -- Rom. 2: 6, 10, 11.

     Han syftar icke här på alla Israels släktled från Abraham utan på det släkte, som lefde vid tiden för Jesu första tillkommelse, och hans ord äro tillämpliga på alla de generationer af Israel, som lefvat under evangelii ålder, den ålder, i hvilken den förnämsta ynnesten blifvit erbjuden: den höga kallelsen till den gudomliga naturen och medarfskap med Jesus. 

     Denna ynnest har Israel såsom ett folk underlåtit att se och tillägna sig.  Och ehuru Gud besökte hedningarna och kallade många af dem genom evangelium, så komma de att i likhet med det köttsliga Israel gå miste om det himmelska priset.  Dock är det en klass, en kvarlefva, en liten hjord bland alla de kallade, som lyssnar till inbjudningen och genom lydnad och själfuppoffring gör sin kallelse och utkorelse fast.

     Hvad Israel såsom ett folk gick miste om, och hvad den kristna namnförsamlingen också går miste om, gifves sålunda åt den utkorade eller utvalda klassen, den trogna Kristi kropp – utkorad eller utvald (enligt Guds förutseende) genom andens heliggörelse och tro på sanningen. – 2 Tess. 2: 13;  1 Pet. 1: 2.

     Dessutom visar Paulus, att ehuru Israel förlorade den förnämsta välsignelsen, »det som Israel söker», den förnämsta platsen i Guds rike, så står det ännu fast, att stora löften skola i sinom tid uppfyllas på [page 318] detta folk, ty, säger han, Guds gåfvor, kallelser, förbund och löften skola icke ouppfyllda sättas åt sidan. 

Israel was temporarily
cast off from
God’s favor.

     Paulus fortsätter och visar, att Guds förbundslöften till Israel voro af sådan natur, att det lämnades oafgjordt, huruvida de såsom ett folk skulle blifva den himmelska eller jordiska säden – huruvida de skulle ärfva och utföra den högre eller den lägre tjänst, som omtalades i löftena. 

    Gud höll den högre, andliga ynnesten hemlig intill den bestämda tiden, och löftena till Israel omnämnde endast den jordiska ynnesten, ehuru han också gynnade dem med det första tillbudet om de andliga nådegåfvorna och tillbjöd dem sålunda mer, än han någonsin lofvat.  Med ett ord:  de himmelska löftena voro dolda i de jordiska.

     Dessa löften kunna icke slå fel, säger Paulus, och den omständigheten, att den dolda ynnesten erbjöds först, och att Israel i sin blindhet förkastade den, upphäfver på intet sätt den andra sidan af löftet. 

    Således förklarar han, att ehuru Israel som ett folk är afskuret från ynnest under den tid, då Kristi brud utväljes från både judar och hedningar, skall dock den tid komma, då (när förlossaren, Kristus, hufvud och kropp, är fullständig) gudomlig ynnest skall återvända till det kötsliga Israel, och då den härlige förlossaren skall bortskaffa ogudaktigheterna från Jakob,* [*Det andliga Israel kallas aldrig Jakob.]  och så skall hela Israel blifva frälst (återupptagas till ynnest), såsom det är skrifvet af profeten. Apostelns ord lyda:

»Jag vill icke mina bröder, att I skolen vara i okunnighet om denna hemlighet – på det I icke mån anse [page 319] eder själfva för visa – att förhärdelse har endels träffat Israel, till dess hedningarnas fullhet har ingått (antalet af de bland hedningarna utvalda blifvit fullt).  Och så skall hela Israel varda frälst, såsom det är skrifvet: 

’Från Sion skall förlossaren (Kristus, hufvud och kropp) komma, och han skall bortskaffa ogudaktigheterna från Jakob.  Och detta skall vara mitt förbund med dem, då jag borttager deras synder.’ 

Efter evangelium äro de fiender, för eder skull, men efter utkorelsen äro de (fortfarande) älskade, för fädernas skull.  Ty Guds nådegåfvor och kallelser äro sådana, att han icke ångrar dem.  

Ty såsom ock I (hedningar) fordom icke trodden på Gud, men nu hafven fått barmhärtighet genom dessas otro, så hafva nu ock dessa icke trott, på det att genom den barmhärtighet, som har vederfarits eder, äfven de måtte få barmhärtighet (genom den förhärligade församlingen).  

Ty Gud har inneslutit alla under otro, på det att han skulle förbarma sig öfver alla. (Jämför Rom. 5: 17—19.)  O hvilket djup af rikedom och visdom och kunskap hos Gud!» -- Rom. 11: 25—33.

Rikets arfvingar.

»Hvem får gå upp på Herrens berg (symbol af rike), och hvem får träda in i hans heliga rum (tempel)?  Den som har oskyldiga händer och rent hjärta.» -- Ps. 24: 3, 4.

     Staden Jerusalem var byggd på ett berg, som af dalen Tyropæon delades i två delar – toppar.  Dock var det en stad, omgifven af en mur, och broar förenade de två afdelningarna.  På en af dessa bergstoppar var templet byggdt. 

     Detta må förstås såsom sinnebildande föreningen af de konungsliga och prästerliga egenskaperna hos den förhärligade församlingen; eller det ena Guds rike med dess två sidor – det andliga templet, icke af jordiskt ursprung utan af en ny, himmelsk eller andlig natur (Ebr. 9: 11), skild från och dock förenad med den jordiska sidan. [page 320]

     Och den, som har detta hopp till honom, renar sig, såsom han är ren.  Detta är, såsom redan visats, en renhet i vilja och uppsåt, hvilken tillräknas oss såsom fullkomlig eller verklig renhet, i det Kristi tillräknade renhet betäcker våra oundvikliga brister och motväger våra oundvikliga svagheter, så länge som vi vandra efter anden och icke efter köttet.

     Så har det ock varit med evangelieålderns trogna, och så kommer det äfven att blifva med alla i tusenårsåldern, då Guds ande, sanningens ande, utgjutes öfver allt kött.  Äfven den ålderns öfvervinnare måste eftersträfva renhet i hjärta och lif, om de skola få rättighet under Guds anordning att ingå i staden: det rike, som tillredts åt dem från världens grundlägggning – det ursprungliga herraväldet återställdt.

The iron rule
will grant no liberty
to do wrong.

Järnregeringen.

     Många hafva med orätt antagit, att då Kristi tusenåriga rike blifvit infördt, skola alla blifva belåtna med [page 321] dess styrelse.  Men icke så.  Dess förordningar komma att blifva mycket noggrannare än någon föregående regerings, och folkets friheter komma att inskränkas till den grad, att det blir i sanning bittert för många, som nu ropa på ökad frihet. 

     Frihet att bedraga, att beljuga, att narra och förföra andra kommer att helt och hållet borttagas.  Frihet att skada sig själf eller andra genom mat och dryck kommer att fullständigt förnekas alla.  Frihet eller tillstånd att göra orätt af något slag eller att på något sätt fördärfva goda seder kommer ej att beviljas någon. 

    Den enda frihet, som kommer att beviljas, skall blifva Guds barns sanna och härliga frihet – frihet att göra sig själfva och andra godt på alla möjliga sätt; men ingenting, som skadar eller fördärfvar, kommer att tillåtas i hela detta heliga rike.  (Es. 11: 9;  Rom. 8: 21.) 

     Denna regering kommer därför att kännas sträng för många, enär den kommer att upprifva alla deras förra vanor så väl som nuvarande institutioner eller inrättningar, som äro grundade på dessa förvända vanor och falska frihetsbegrepp.  På grund af sin fasthet och kraft kallas den symboliskt en järnregering: 

»Han skall styra dem med järnspira.»

     .»  (Jämför Upp. 2: 26, 27;  Ps. 2: 8—12;  49: 15.)  Sålunda skall det ordet uppfyllas: 

»Jag skall göra rätt till rättesnöre och rättfärdigheten till sänklod, och hagel (rättvis dom) skall nedslå lögnens skjul, och vatten (sanning) bortskölja dess förskansning», och allt, som är förborgadt, skall blifva uppenbart. – Es. 28: 17;  Matt. 10: 26.

     Och sådana, som lefvat sitt nuvarande lif i själfvisk njutning och tillfredsställelse komma helt naturligt att både behöfva och erhålla många och svåra [page 322] slag, innan de lära sig detta rikes lärdomar: rättvisa, billighet, rättfärdighet.  (Ps. 89: 33;  Luk. 12: 47, 48.)  Lärdomen rörande detta ämne kommer först till den lefvande generationen och är nära förestående. – Jak. 5.

»rättfärdighet upphöjer ett folk, men synd är folkens vanära». 

    De skola se, att Guds plan och lagar äro i längden bäst för alla, och till slut skola de lära sig att älska rättfärdigheten och hata orättfärdigheten.  (Ps. 45: 8;  Ebr. 1: 9.)  Alla, som under denna regering ej lärt att älska det rätta, skola aktas ovärdiga evigt lif och skola utrotas utur folket. – Apg. 3: 23;  Upp. 20: 9;  Ps. 11: 5—7.

"And when all things shall be subdued unto him, then shall the Son also himself be subject unto him that put all things under him,
that God may be all in all."
I Corinthians 15:25,28

Riket evigt.

»Herren (Jehova) skall då vara konung öfver hela jorden.»  (Sak. 14: 9.) 

    Riket, som Jehova upprättar genom Kristus under tusenårsåldern, skall vara Jehovas rike, men det kommer att stå under omedelbar ledning af Kristus såsom hans vice-regent, på ungefär liknande sätt som Förenta Staternas regering behandlade sydstaterna efter upproret. 

     Dessa tillätos icke för en tid att styra sig själfva genom att välja sina egna ämbetsmän, enär man fruktade, att de icke skulle rätta sig efter Unionens författningslagar; utan guvernörer med full makt att handla tillsattes för att omforma dessa staters regeringar och bringa dem tillbaka till full öfverensstämmelse med centralregeringen.

     .  Sålunda varar Kristi särskilda regering öfver jordens angelägenheter  för en begränsad tid och för ett särskildt syftemål och kommer att sluta, då detta syftemal fullbordats.  Genom uppror förverkade människan sina rättigheter, som Gud gifvit henne, däribland rätt till [page 323] att styra sig själf i harmoni med Jehovas lagar. 

     Genom Kristus återlöste Gud alla dessa rättigheter och tillförsäkrade människan rättighet att icke endast personligen återgå till sitt förra tillstånd utan ock att återgå till sitt förra ämbete såsom jordens konung.  Men att, såsom Gud afser, bringa människan tillbaka på det sätt, som bäst är ägnadt att inprägla lärdomarna af nuvarande erfarenhet – nämligen genom att låta henne själf göra ansträngningar för sin återställelse – kommer att fordra en stark och fullkomlig regering. 

     Och denna ära att fullborda människans återställelse är förlänad åt Kristus, som dog för att tillförsäkra sig rättighet därtill, och »han måste regera, till dess han har lagt alla sina fiender under sina fötter» -- till dess ingen mer finnes, som icke erkänner, ärar och lyder honom.  Därefter skall han, då han fullbordat sin mission beträffande människosläktets återställelse, öfverlämna riket åt Gud, Fadern, och människosläktet kommer, likasom i begynnelsen, att umgås direkt med Jehova.  Människan Kristi Jesu medlande skall då hafva helt och fullständigt  fullbordadt det stora försoningsverket. – 1 Kor. 15: 25—28.

    Den fullkomliga lagens fulla bokstaf skulle genast döma dem till döden.  (2 Kor. 3: 6.)  Vår tacknämlighet är nu endast genom Kristi lösen.

     Men då Kristus öfverlämnar riket åt Fadern, skall han framställa dem felfria inför honom, passande och i stånd att åtnjuta evig lycksalighet under Jehovas fullkomliga lag.  Allt det fruktansvärda är då försvunnet, och Jehova och hans återställda skapelser skola då vara i fullkomlig harmoni såsom i begynnelsen.

»Då skall konungen säga till dem, som äro på hans högra sida (dem, som under tusenårsåldern vunnit denna ställning af ynnest genom harmoni och lydnad): Kommen, I min Faders välsignade (I, hvilka min faders uppsåt är att så välsigna), och tagen i besittning det rike, som eder är tillredt ifrån världens grundläggning.»

     O nej, Kristus är för alltid förenad med all gudomlig härlighet och makt på  högra sidan af Jehovas ynnest, och hans brud och medarfvinge skall för alltid dela hans städse sig ökande härlighet.  Hvilka underbara verk i andra världar vänta detta högt uppstatta Guds redskaps förmåga och makt, vilja vi här icke ens antyda utan hänvisa blott till den gudomliga maktens oändlighet och verksamhet samt världsalltets gränslöshet.

»Tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden.» 

     Det är efter detta, som hela skapelsen så längre omedvetet suckat och väntat – väntat efter Guds barns uppenbarelse, det rike, som skall förkrossa det onda och välsigna och hela alla folk. – Rom. 8: 19;  16: 20.