Denna Världens Riken

 

TIKingWorldImage.jpg (18867 bytes)

– Det första herravaldet. 
– Dess förverkande. 
– Dess återlösande och återstallande. 
– Guds förebildliga rike. 
– Inkräktaren. 
– Det närvarande herraväldets tvenne sidor. 
– De myndigheter, som finnas, förordnade af Gud. 
– Nebukadnessars syn. 
– Daniels syn och uttydningen. 
– Denna världens riken sedda ur en annan synpunkt. 
– Församlingens rätta förbålande 
till den världsliga makten.
– Krönta hufvudens gudomliga rätt i korthet undersökt. 
– Kristenhetens anspråk falska. 
– Bättre ting att hoppas i det femt världsriket.

 

 

Adam4.jpg (2666 bytes)
Man was created in God's image.

Adam5.jpg (3692 bytes)
"Male and female created He them."

 

     I DET första kapitlet af den gudomliga uppenbarelsen gifver Gud sitt uppsåt till känna rörande sin jordiska skapelse och dess styrelse.  »Och Gud sade:

’Låtom oss göra människor till vår afbild, att vara oss lika; och råde de öfver fiskarna i hafvet och öfver fåglarna under himmelen och öfver boskapsdjuren och öfver hela jorden och öfver alla kräldjur, som röra sig på jorden!’ 

Och Gud skapade människan till sin afbild, till sin afbild skapade han henne, ttill man och kvinna skapade han dem.  Och Gud välsignade dem; 

Gud sade till dem: ’Varen fruktsamma och föröken eder och uppfyllen jorden och läggen henne under eder; och råden öfver fiskarna i hafvet och öfver fåglarna under himmelen och öfver alla djur, som röra sig på jorden’.» 

Adam6.jpg (3801 bytes)
Dominion of Earth was given to Adam.

     Alltså lades herraväldet öfver jorden i händerna på människosläktet, representeradt af den först människan, Adam, hvilken var fullkomlig och därför fullt duglig att vara herre, styresman eller konung öfver jorden.  Detta uppdrag att föröka sig och uppfylla och lägga under sig och råda öfver jorden gällde icke Adam allena utan hela människosläktet:  »råde de» o. s. v.  Hade människosläktet förblifvit fullkomligt och syndfritt, skulle detta herravälde aldrig gått det ur händerna.

God did not give man dominion over his fellow-men.

 

Slavery.jpg (21090 bytes)
Slavery
is not God's design
for men.

     Man märke, att vid detta uppdrag ingen människa erhåller makt och myndighet öfver sina medmänniskor, [page 262] utan hela släktet erhåller herravälde öfver jorden till att odla den och bruka dess alster för det gemensamma bästa.  Icke blott växt- och mineralrikets skatter ställas sålunda till människors förfogande, utan hela djurvärlden i all dess mångfald står till hennes förfogande och tjänst.  

    Om släktet förblifvit fullkomligt och utfört denna Skaparens ursprungliga afsikt, skulle det, efter hand som släktet växte i antal, ha blifvit nödvändigt för människorna att rådföra sig med hvarandra och systematiskt ordna sina bemödanden och företag samt uttänka sätt och medel för den rättvisa och kloka fördelningen af de gemensamma välsignelserna.  

    Och enär det til följd af det stora antalet med tiden skulle ha blifvit omöjligt för alla att sammankomma till rådplägning, skulle det blifvit nödvändigt för olika klasser att bland sig utse ombud att föra deras talan och handla å deras vägnar.  

    Och om alla vore i intellektuellt, fysiskt och moraliskt afseende fullkomliga, om enhvar älskade Gud och hans lagar öfver allt och sin nästa såsom sig själf, skulle vid en sådan anordning inga meningsskiljaktigheter eller slitningar ha förekommit.

God designed
a government
in which every man would be
a sovereign --
     Sålunda fina vi, att Skaparens ursprungliga afsikt beträffande jordens styrelse var, att den skulle vara republikansk till formen, en styrelse, i hvilken hvarje enskild skulle få del, i hvilken hvar och en skulle vara själfhärskare och i hvarje afseende väl kvalificerad att sköta de hans ställning åtföljande plikterna både i fråga om sitt eget och det allmänna bästa.
governed in harmony with the Supreme Ruler
of the universe, Whose law is love.

Love1.jpg (18614 bytes)
Love fulfills
God's law.

     Det var blott ett villkor, hvarpå den eviga fortvaron af detta åt människan anförtrodda herravälde öfver jorden berodde, olch det bestod däruti, att detta af Gud förlänade härskarskap skulle utöfvas i harmoni med världsalltets högste härskare, hvilkens lag, kort sammanfattad, är kärlek. 

»Kärleken är lagens fullbordan.»

»Du skall älska Herren din Gud af allt ditt hjärta och af all din själ och af allt ditt förstånd» och »Du skall älska din nästa såsom dig själf.» -- Rom. 13: 10;  Matt. 22: 37—40.

Adam’s disobedience forfeited his life
and dominion
over earth.

Adam1F.jpg (3944 bytes)

     Rörande denna stora ynnest, som förlänats människan, prisar David Gud och säger:

»Du gjorde honom något litet lägre än änglarna; med ära och härlighet krönte du honom.  Du satte honom till herre öfver dina händers verk.»  (Ps. 8: 6, 7, eng. öfv.) 

     Detta herravälde, som gafs at människosläktet i Adams person, var det först upprättandet af Guds rike på jorden.  Människan utöfvade sålunda härskarmakt såsom Guds representant.  Men genom sin olydnad mot den högste härskaren förverkade hon icke allenast sitt lif utan ock alla sina rättigheter och företräden såsom Guds representativa härskare på jorden.  Människan var hädanefter en rebell, afsatt och dömd till döden.  

     Nu upphörde snart Guds rike på jorden, och det har sedan dess icke blifvit upprättadt utom för en kort tid och på ett förebildligt sätt i Israel. Ehuru människan i Eden förlorade sin rätt till lif och herravälde, så togs intetdera från henne plötsligt, och så länge som det fördömda lifvet varar, äger människan tillåtelse att utöfva herraväldet öfver jorden efter sina egna begrepp och sin egen förmåga intill Guds bestämda tid, då han kommer, hvars rätt det är att taga det herravälde, som han köpte.

Our Lord’s death purchased man
and his dominion.

Jesus11Death.jpg (10555 bytes)

     Var Herres död återlöste eller köpte ej endast människan utan ock allt, hvad som hörde till hennes ursprungliga arfvedel, jordens herravälde inbegripet.  Alldenstund han köpte det, befinner sig äganderätten nu hos honom: han är nu rätmätige arfvingen och skall vid tillbörlig tid och inom kort taga sin egendom i besittning.  (Ef. 1: 14.) 

     Men likasom han köpte människan icke för att hålla henne som sin slaf utan för att återställa henne till sitt förra tillstånd, så är det ock med herraväldet öfver jorden: han köpte det och alla människans ursprungliga välsignelser i ändamål att återställa dem, när människan äter är i stånd att begagna sig af dem i öfverensstämmelse med Guds vilja.  Följaktligen kommer Messias’ regering på jorden icke [page 264] att räcka för alltid. 

    Den kommer att fortfara, endast till dess han genom sitt järnregemente skall hafva kväft all upproriskhet och uppstudsighet och återställt det fallna släktet till den ursprungliga fullkomligheten, då det skall blifva fullt i stånd att rätt utöfva herraväldet öfver jorden i enlighet med Guds ursprungliga afsikt.  Sedan detta herravälde sålunda blifvit återstäldt, kommer det åter att utgöra Guds rike under människan såsom Guds representant.

Israel was typical
of the promised
kingdom.

ThroneA.jpg (6634 bytes)

     Under den judiska åldern organiserade Gud Israels folk såsom sitt rike under Mose och domarne – ett slags republik --, men det var endast förebildligt.  

    Och det mera enväldiga regeringssätt, som sedermera infördes, särskildt under David och Salomo, förebildade i några hänseenden det utlofvade riket, då Messias skulle regera.  

    Olikt de kringboende folken hade Israel Jehova till konung, och dess regenter tjänade under honom, såsom vi lära af Ps. 78: 70, 71.  Detta uttryckes helt bestämdt i 2 Krön. 13: 8 och i 1 Krön. 29: 23, där Israel kallas »Herrens konungadöme» och där det säges, att Salomo »satt på Herrens tron såsom konung efter sin fader David», hvilken satt på eller innehade samma tron under de närmast föregående fyrtio åren såsom Sauls, den förste konungens, efterträdare.

The typical kingdom
of Israel
was overthrown...
     När Israels folk syndade mot Herren, tuktade han dem upprepade gånger, till dess han slutligen helt och hållet tog bort deras rike.  I Zedekias dagar, den siste af Davids ätt, som regerade, aflägsnades konungaspiran.  Där störtades Guds förebildliga rike.
until Christ,
the rightful heir,
claims it.

 

 

Since A.D. 70 Israel has been scattered
among all nations.

     Guds beslut rörande denna sak uttryckes i de orden: 

»Och du, ohelige, ogudaktige furste öfver Israel, hvilkens dag kommer, när din missgärning har nått sin gräns, så säger Herren, Herren:  Lägg bort diademet och tag af kronan.  

Det, som nu är, skall icke förblifva, hvad det är...Omstörtas, omstörtas, omstörtas skall detta af mig; och det skall icke vara mer, till dess [page 265] han kommer, som har rätt därtill, och jag skall gifva det åt honom.»  (Hes. 21: 25—27, eng. öfv.)  

TitusArch3.jpg (6838 bytes)
TitusArch5.jpg (8718 bytes)

TitusArch4.jpg (12732 bytes)

The Arch of Titus, Rome, Italy

The Arch of Titus, on which the Jewish     menorah taken from the Temple in Jerusalem is depicted, commemorates Titus’ capture of Jerusalem in 70 A.D.

All other kingdoms are styled
the "Kingdoms
of this World."
     Till uppfyllelse af denna profetia ryckte Babylons konung emot Israel, tog folket till fånga och bortförde deras konung.  Ehuru deras nationella tillvaro sedermera återställdes af medern Cyrus, stodo de dock under och voro skattskyldiga till de på hvarandra följande väldena:  det medopersiska, det grekiska och det romerska, till dess deras nationalitet slutligen upphörde år 70 e. Kr., efter hvilken tid de varit förskingrade bland alla folk.
"...Jerusalem
shall be trodden down of the Gentiles until
the times of
the Gentiles be fulfilled."
Luke 21:24

 

Fallen man
has proven
his inability
to govern himself.

 

Holocaust.jpg (9417 bytes)

     Alltsedan syndafallet är Israels rike det enda, hvilket Gud någonsin erkänt såsom på något sätt representerande hans regering, lagar o. s. v.  Många nationer hade funnits före Israel, men ingen annan kunde rättmätigt göra anspråk på att Gud var dess grundläggare eller att dess regenter voro Guds representanter.

    Då kronan fråntogs Zedekia och Israels rike störtades, var det Guds beslut, att det skulle förblifva så, till dess Kristus, världens rättmätige arfvinge, skulle komma för att göra anspråk därpå.  Däraf kommer det, att alla andra riken, som utöfva makt intill Guds rikes upprättande, kallas »denna världens riken» under »denna världens furste», och följaktligen äro alla deras anspråk på att vara Guds riken falska.  

    Ej heller blef Guds rike »upprättadt» vid Kristi första tillkommelse.  (Luk. 19: 12.)  Alltifrån den tiden har Gud hållit på att ur världen utvälja dem, som skola aktas värdiga att regera med Kristus sasom medarfvingar till denna tron.  Först vid sin andra tillkommelse skall Kristus taga riket, makten och härligheten och regera såsom allas Herre.

      Alla andra riken än Israels kallas is skriften hedniska riken -- »denna världens riken», under »denna världens furste», Satan.  Borttagandet af Guds rike i Zedekias dagar lämnade världen utan någon regering, som Gud kunde gilla, eller hvars lagar eller ärenden han på särskildt sätt öfvervakade.  Gud erkände de hedniska [page 266] rikena indirekt, i det han offentligen gifver sitt uppsåt (Luk. 21: 24) tillkänna, att Jerusalem och världen skulle under mellantiden lyda under hedniska regeringar.

      Denna mellantid från borttagandet af Guds spira och regering till deras återställande i större makt och härlighet i Krisus kallas i skriften »hedningarnas tider».  Och dessa »tider» eller år, under hvilka »denna världens riken» tillåtas att styra, äro bestämda och begränsade, och tiden för Guds rikes återupprättande under Messias är likaledes fastställd och tydligt angifven i skriften.

          Onda som dessa hedniska regeringar hafva varit, blefvo de tillstadda eller »förordnade af Gud» för ett vist ändamål.  Deras ofullkomlighet och orätta styrelse ingår uti hvad Gud vill lära människan, nämligen det öfvermåttan syndiga i synden, och bevisar den fallna människans oförmåga att styra sig själf, ens till egen belåtenhet.  

    Gud tillåter, att de i det hela taget få utföra sina egna afsikter, utom när de skulle störande ingripa i hans planer.  Hans uppsåt är, att omsider skall allt samverka till det bästa, och att slutligen till och med »människors vrede» skall lända honom »till pris».  Allt öfrigt, som icke skulle tjäna till något godt, icke uppfylla något ändamål eller vara till någon lärdom, hindrar han. – Ps. 76: 11.

Satan misrepresented God’s character
and blinded men
to the truth.

 

Persecution3.jpg (49721 bytes)

     Människans oförmåga att upprätta en fullkomlig regering är att tillskrifva hennes egna svagheter i hennes fallna, fördärfvade tillstånd.  Af dessa svagheter, i sig själfva nog att göra människans bemödanden att bringa en fullkomlig regering till stånd fruktlösa, har äfven Satan, som först frestade människan till otrohet mot den högste härskaren, betjänat sig.  

    Satan har städse begagnat sig af människans svagheter, gifvit det goda sken af ondt och det onda sken af godt; och han har ställt Guds karaktär och planer i en falsk dager och gjort människorna blinda för sanningen. [page 267] I det han sålunda verkar i otrons barns hjärtan (Ef. 2: 2), har han fört dem i ledband efter sin egen vilja och gjort sig själf till hvad Herren och apostlarna kalla honom – denna världens furste eller härskare.  (Joh. 14: 30;  12: 31.)  

    Han är icke denna världens furste rättmätigt utan på grund af inkräktning, genom svek och bedrägeri – det sätt, på hvilket han får de fallna människorna i sitt våld.  Det är emedan han är en inkräktare, som han kort och godt kommer att afsättas.  Vore han världens furste på grund af verklig rätt, skulle han icke så behandlas.

When the Gentile Times expire,
Satan will be bound and overthrown.
     Sålunda ser man, att herraväldet öfver jorden i dess närvarande skick har både en osynlig och en synlig sida.  Den förra är den andliga, den senare den mänskliga sidan – synliga jordiska riken, som till stor det äro under en andlig furstes, Satans, kontroll.  Det var emedan 

    Satan ägde en sådan makt, som han kunde erbjuda sig att göra Herren till den högste synlige härskaren på jorden under hans ledning.  (Matt. 4: 9.)  När hedningarnas tider utlöpa, skola båda sidorna af det närvarande herraväldet upphöra:  Satan skall bindas, och denna världens riken störtas.

Poverty3.jpg (52106 bytes)      Den fallna, förblindade, suckande skapelsen har i århundraden gått sin tunga väg fram:  hvarje steg har varit ett nederlag, dess bästa bemödanden hafva visat sig fruktlösa.  Dock har den aldrig uppgifvit hoppet, att den gyllne ålder, hvarom dess vise drömt, snart skulle komma.  

    Den vet icke, att en ännu större befrielse än den, som den hoppats på och trånar efter, är bestämd att komma genom den föraktade Nasaréen och hans efterföljare, hvilka såsom Guds söner inom kort skola uppenbaras i konungslig makt till dess befielse. – Rom. 8: 22, 19.

     För att hans barn icke skulle vara i mörker rörande hans tillstädjande af de närvarande onda regeringarna och beträffande hans slutliga afsikt att införa en bättre regering, då dessa riken under hans ingripande försyn [page 268] skola hafva uppfyllt det ändamål, för hvilket de voro tillåtna, har Gud genom profeterna gifvit oss åtskilliga storartade panoramiska framställningar af »denna världens riken» och till vår uppmuntran för hvarje gång visat deras störtande genom upprättandet af sitt eget rättfärdiga och eviga rike under Messias, fridsfursten.
God gave the world empires permission to rule.      Att människans närvarande bemödanden att utöfva herravälde icke äro ett framgångsrikt motstånd mot Jehovas vilja och makt utan med hans tillstädjande, visas genom Guds budskap till Nebukadnessar, uti hvilket Gud meddelar tillåtelse att styra intill tiden för upprättandet af Kristi rike åt de fyra stora väldena, det babyloniska, det persiska, det grekiska och det romerska.  (Dan. 2: 37—43.)  

    Detta visar när och hvarest denna förläning af herraväldet kommer att utlöpa.

Daniel's Four Universal Kingdoms

Dan7PhotoDrama.jpg (14319 bytes)

 

     Då vi nu kasta en blick på dessa profetiska syner, låtom oss ihågkomma, att de begynna med Babylon vid tiden för störtandet af Israels rike, Herrens förebildliga rike.

Nebukadnessars syn om världsrikena.

     Bland det, som »förut blifvit skrifvet till vår undervisning», på det att vi, som hafva befallning att vara de myndigheter, som finnas, underdåniga, måtte »genom tålamod och genom skrifternas tröst hafva hoppet» (Rom. 15: 4;  13: 1), är Nebukadnessars dröm och dess gudomliga uttydning genom profeten. – Dan. 2: 31—45.
   Daniel förklarade denna dröm, sägande:

»Du, o kunung, såg i din syn en stor bildstod stå framför dig, och den stoden var hög och dess glans öfvermåttan stor, och den var förskräcklig att skåda.

Bildstodens hufvud var af bästa guld, dess bröst och armar voro af silfver, dess buk och länder voro af koppar, dess ben voro af järn, dess fötter delvis af järn och delvis af lera.  

Medan du nu betraktade den, blef en sten [page 269] lösrifven, dock icke genom människohänder, och den träffade bildstoden på fötterna, som voro af järn och lera, och krossade dem.

Då blef på en gång alltsammans krossadt, järnet, leran, kopparen, silfret och guldet, och det blef såsom agnar på en tröskloge om sommaren, och vinden förde bort det, så att man icke mer kunde finna dess plats, men af stenen, som hade träffat bildstoden, blef ett stort berg, som uppfyllde hela jorden.

Detta var drömmen, och vi vilja nu säga konungen uttydningen.

Du, o konung, konungarnas konung, åt hvilken himmelens Gud har gifvit rike, väldighet, makt och ära (där blefvo de hedniska rikena eller de myndigheter, som finnas, förordnade af Gud), och i hvilkens hand han har gifvit människors barn och djuren på marken och fåglarna under himmelen, hvarhelst varelser bo, och som han har satt till herre öfver allesammans, du är det gyllene hufvudet.

          

Dan2Image2.jpg (8616 bytes)

Men efter dig skall uppstå ett annat rike, ringare än ditt (silfver), och därefter ännu ett tredje rike, ett som är af koppar, och det skall råda öfver hela jorden.  

Ett fjärde rike skall ock uppstå och vara starkt såsom järn, ty järnet krossar och sönderslår ju allt’ och

Men att du såg fötterna och tårna vara delvis af krukmakarlera och delvis af järn, det betyder, att det skall vara ett söndradt rike, dock så, att det har något af järnets fasthet; ty du såg ju järn vara där, blandadt med lerjord.  

Och att tårna på fötterna voro delvis af järn och delvis af lera, det betyder, att riket skall vara delvis starkt och delvis svagt.»

  Nebuchadnezzar’s Prophetic Dream.
of the Four Universal Empires

Daniel7Image.jpg (6708 bytes)
Gold Head
=  Babylon
Silver Arms
& Breast
=  Medo-
    Persia
Brass Belly
& Thighs
=  Greece
Iron Legs
=  Rome
Stone
= God's
Kingdom

Four Universal Empires

     Den, som studerat historia, kan bland jordens många mindre riken, som uppstått, lätt spåra de fyra, som af Daniel ofvan beskrifvits.  Dess kallas världsriken – 

1) det babyloniska, hufvudet af guld (vers 38),  

2) det persiska, som besegrade det babyloniska, [page 270] bröstet af silfver,  

3) det grekiska, som besegrade det persiska, buken af koppar, och 

4) det romerska, det starka riket, benen af järn och fötterna af järn, blandadt med lera.  

    Tre af dessa riken hade förgåtts och det fjärde, det romerska, behärskade världen vid tiden för vår Frälsares födelse, såsom vi läsa:

»Från kejsar Augustus utgick ett påbud, att all världen skulle skattskrifvas.» -- Luk. 2: 1.

    Järnriket, det romerska, var utan all jämförelse det starkaste och ägde bestånd längre än de riken, som föregingo detsamma.  Förhållandet är, att det romerska riket ännu fortfar, sådant det finnes till i de europeiska makterna.  

    Detta sönderfallande föreställes af belätets tio tår.  Det med järnet blandade ler-elementet i fötterna föreställer blandningen af kyrka och stat.  Denna blandning kallas i skriften »Babylon», förvirring.  Såsom vi strax skola se, är sten symbolen af Guds sanna rike, och Babylon införde i dess ställe en efterbildning af sten, nämligen lera, som det har förenat med de fragmentariska lämningarna af det romerska (järn-) riket.  

    Och detta blandade system – kyrka och stat – (namnförsamlingen, förenad med denna världens riken), hvilket Herren kallar Babylon, förvirring, ät förmätet nog att kalla sig kristenhet – d. v. s. Kristi rike.  Daniel förklarar: 

»Och att du såg järnet vara blandadt med lerjord, det betyder, att en beblandning där skall äga rum, genom människosäd (blandningen af församlingen och världen – Babylon), men att delarna likväl icke skola hålla ihop med hvarandra, lika litet, som järn kan förbinda sig med lera.»  

    De kunna icke ingå en fullständig förening.  

»Men i de konungarnas (de af tårna föreställda rikenas, de så kallade ’kristna rikenas’ eller ’kristenhetens’) dagar skall himmelens Gud upprätta ett rike, som aldrig i evighet skall förstöras, och hvars makt icke skall blifva öfverlämnad åt något annat folk.  Det skall krossa och göra en ände på alla dessa andra riken, men själft skall det bestå evinnerligen.»-- Dan. 2: 43, 44. [page 271]

     Daniel vidrörde icke här tiden för dessa hedniska regeringars slut; det finna vi annorstädes; men hvarje förutsagd omständighet antyder, att slutet nu är nära, ja för dörren.  Påfvesystemet har länge påstått sig vara det rike, som himmelens Gud här lofvade att upprätta, och att det till uppfyllelse af denna profetia verkligen krossat och förstört alla andra riken.  

    Verkliga förhållandet är emellertid, att namnförsamlingen blott och bart förbundit sig med de jordiska väldena såsom leran med järnet, och att påfvedömet aldrig var Guds sanna rike utan blott och bart en efterapning däraf.  Ett af de bästa bevisen för, att påfvedömet icke krossade och förstörde dessa jordiska riken, är, att de ännu finnas till.  

    Och nu, då leran har blifvit gammal och »skör», håller den på att förlora sin bindkraft, och järnet och leran visa tecken till att vilja lossna och skola hastigt gå i smulor, när de träffas af »stenen», det sanna riket.

    Fortsättande uttydningen säger Daniel: 

»Ty du såg ju, att en sten blef lösrifven från berget, dock icke genom människohänder, och att den krossade järnet, kopparen , leran, silfret och guldet.  Så har en stor Gud uppenbarat för konungen, hvad som skall ske i framtiden.  Och drömmen är viss, och dess uttydning ät tillförlitlig.» -- Vers 45.

     Den ur berget utan händer uthuggna stenen, hvilken slår och förstör de hedniska makterna, föreställer den sanna församlingen, Guds rike.  Under evangelieåldern formas detta »sten»-rike, uthugges och danas för sin framtida ställning och storhet – icke af människohand utan genom sanningens makt eller ande, genom Jehovas osynliga makt.  

    Då det är fullständigt, då det helt och hållet blifvit uthugget, kommer det att slå och förstöra denna världens riken.  Det är icke folket utan regeringarna, som symboliseras genom bildstoden, och det är dessa senare, som komma att förstöras, på [page 272] det att folket må befrias.  Vår Herre Jesus kom icke för att fördärfva människornas själar (lif) utan för att frälsa dem. – Luk. 9: 56.

The stone cut out of a mountain represents the kingdom of God...
Dan2Stone.jpg (2402 bytes)
     Stenen skulle under sin beredelse, under det den håller på att uthuggas, kunna kallas ett prospektivt berg med tanke på dess framtida bestämmelse.  På samma sätt skulle församlingen ock kunna kallas Guds rike och kallas verkligen stundom så.  

    I verkligheten blir stenen dock icke berget, förrän den har slagit bildstoden, och på samma sätt kommer församlingen i full mening att blifva det rike, som skall uppfylla hela jorden, när »Herrens dag», »vredens dag öfver folken» eller »nödens tid» skall vara öfver, och då det skall hafva blifvit upprättadt och alla andra välden skola hafva blifvit detsamma underordnade.

     Låtom oss nu erinra oss det löfte, Herren gaf till dem af den kristna församlingen, som skulle öfvervinna:

»Den som öfvervinner, honom skall jag gifva att sitta med mig på min tron»; »och den som öfvervinner och den som intill änden gör mina verk, honom skall jag gifva makt öfver hedningarna – och han skall styra dem med järnspira, såsom lerkäril sönderkrossas – såsom ock jag har fått af min fader.»  (Upp. 3: 21;  2: 26—28;  Ps. 2: 8—12.)

The hand
that smote the governments will heal the people.
     När järnspiran fullgjort sitt förstörelseverk, skall handen, som slog, vända sig till att hela, och folket skall vända om till Herren, och han skall hela dem (Es. 19: 22;  Jer. 3: 22, 23;  Osea 6: 1;  14: 5;  Es. 2: 3) gifvande dem hufvudprydnad i stället för aska, glädjeolja i stället för sorg och högtidsskrud i stället för en bedröfvad anda.
Nebuchadnezzar’s dream represents the world’s viewpoint.

Daniel's Vision of Earthly Governments

     I Nebukadnessars syn se vi jordens välden, ur världens synpunkt betraktade, vara en tafla af mänsklig härlighet, storhet och makt, ehuru vi i densamma och se en antydan om deras förfall och slutliga förstöring, enär guldet öfvergar till järn och ler.

 

 

 wpeF3.jpg (17687 bytes)
Emperor Diocletian (245-313 A.D.)

     Stenklassen, den sanna församlingen, har under sitt utväljande eller uttagande ur berget af världen aktats [page 273] för intet.  Den har varit föraktad och förkastad af människor.  De se intet skönt i den, som kunde behaga dem.  Världen älskar, beundrar, berömmer och försvarar de regenter och regeringar, som symboliskt framställas i denna stora bildstod, ehuru den af dem städse blifvit besviken, bedragen, sårad och förtyrckt.  

    Världen upphojer både i prosa och poesi denna bildstods stora och framgångsrika hjältar, en Alexander, en Cæsar, en Bonaparte och andra, hvilkas storhet visade sig i slaktandet af sina medmänniskor, och som i sin maktlystnad gjort millioner till änkor och faderlösa barn.  

    Och samma anda råder ännu i de »tio tårna» af bildstoden, hvilket vi kunna se i deras stående krigshärar på mer än tolf millioner man, beväpnade med alla slags mordredskap, som nutida skarpsinnighet och uppfinningsförmåga kan åstadkomma, och redo att slakta hvarandra på befallning af den »öfverhet, som finnes».

       Nu prisas de högmodiga såsom sälla; ja, de, som utöfva ogudaktighet, växa till i makt.  (Mal. 3: 15.)  Kunna vi icke alltså se, att förstöringen af denna stora bildstod (genom att stenen slår till den) och upprättandet af Guds rike betyder detsamma som de förtrycktas befrielse och allas välsingnande?  Ehuru förändringen kommer att för en tid vålla nöd och svårigheter, kommer den till sist att bära rättfärdighetens fridsamma frukt.
Daniel’s dream represents
God’s viewpoint.

 Daniel säger:

»Jag hade en syn om natten och såg i [page 274] den, huru himmelens fyra vindar stormade fram mot det stora hafvet.  

Och fyra djur stego upp ur hafvet, det ena icke likt det andra.  

Det första liknade ett lejon, men det hade vingar såsom en örn...det andra i ordningen, det var likt en björn...

Därefter fick jag se ett annat djur, som liknade en panter. 

 Därefter fick jag i min syn om natten se ett fjärde djur, öfvermåttan förskräckligt, fruktansvärdt och starkt; det hade stora tänder af järn, det uppslukade och krossade, och hvad som blef kvar trampade det under fötterna, det var olikt de förra djuren och hade tio horn.» 
-- Dan. 7: 2-7.

     Men låtom oss nu med de olika synpunkterna i minnet betrakta dessa samma fyra världsriken från Guds ståndpunkt och deras, som äro i harmoni med honom, såsom de visades i en syn för den älskade profeten Daniel.  

    Liksom dessa riken förefalla oss snöda och vilddjursartade, så framställdes för honom dessa fyra världsvälden såsom fyra stora och glupska vilddjur.  Och för hans ögon var Guds tillkommande rike (stenen) förhållandevis större, än den sågs af Nebukadnessar. 

Four Great Beasts

wpeFF.jpg (13947 bytes)

Lion = Bear =  Leopard =  4th Beast =
Babylon Medo-Persia Greece Rome

    Enskildheterna rörande de tre första djuren (Babylon, lejonet; Persien, björnen; och Grekland, pantern) med deras hufvuden, fötter, vingar o. s. v., gå vi här förbi såsom varande af mindre vikt vid vår närvarande undersökning än de närmare omständigheterna beträffande det fjärde djuret, det romerska riket.

The Roman Empire,
Dreadful and Terrible Shown

     Om det fjärde djuret, det romerska riket, säger Daniel:

  Dan7Dread.gif (6553 bytes)
The "Dreadful Beast"

»Därefter fick jag i min syn om natten se ett fjärde djur, öfvermåttan förskräckligt, fruktansvärdt och starkt...och hade tio horn.  Men vid det att jag betraktade hornen, fick jag se, huru mellan dem ett annat horn sköt upp, ett litet, genom hvilket tre af de förra blefvo bortstötta; och se, det hornet hade ögon lika människoögon och en mun, som talade stora ord.» -- Dan 7: 7, 8.

 

The three horns of the Roman Empire

 

Dan7LittleHorn.gif (9630 bytes)
The "Little Horn"

     Här visas oss det romerska valdet, och de delar, i hvilka det sönderföll, betecknas af de tio hornen, i det horn är en symbol af makt.  Det lilla hornet, som uppväxte bland dessa tio, och som tillvällade sig de tre förstas makt och bland de öfriga intog en behärskande ställning, symboliserar den romerska kyrkans, påfvedömets eller det påfliga hornets, ringa början och gradvisa tilltagande i makt.  

    Den förvärfvade efterhand allt större inflytande, till dess tre af afdelningarna, [page 275] hornen eller makterna i det romerska riket (herulerna, det östra exarkatet och östgoterna) rycktes ur vägen för att gifva plats för dess upprättande som en civil makt (horn).  Detta sist omtalade, särskildt anmärkningsvärda horn, påfvedömet, utmärker sig för sina ögon (tecken på förstånd) och för sin mun – dess uttalanden, anspråk o. s. v.

Dan7Dread.jpg (2397 bytes)      Detta fjärde djur, som representerade Rom, gifver Daniel intet utmärkande namn.  De andra beskrifvas såsom liknande lejonet, björnen och pantern, men det fjärde var så vildt och vederstyggligt, att intet djur på jorden kunde jämföras därmed.  Aposteln Johannes, hvilken såg detta samma symboliska vilddjur (regering) i en uppenbarelse, kunde lika litet finna något namn, med hvilket han kunde beskrifva det, och gifver det till sist flera. Bland annat kallar han det »djärfvul».  (Upp. 12: 9.) 

     Han valde i sanning ett mycket betecknande namn, ty Rom har i ljuset af sina blodiga förföljelser sannerligen varit det mest djäfvulska af alla jordiska välden.  Till och med in sin öfvergång från ett hedniskt till ett påfligt Rom framvisade det ett af Satans väsentligaste karaktärsdrag, ty han förskapar sig ock till att synas såsom en ljusets ängel (2 Kor. 11: 14), likasom Rom förskapade sig från hedendom och utgaf sig för att vara kristet – Kristi rike.*

 
*Den omständigheten, att Rom kallas »djäfvul», utgör ingalunda något bevis för icke-tillvaron af en person-lig djäfvul; snarare motsatsen.  Det är, emedan det gifves sådana djur som lejon, björnar och pantrar med bekanta egendomligheter, som regeringar jämföras med dem; och på samma sätt är det, emedan det gifves en djäfvul med kända karaktärsdrag, som det fjärde väldet liknas vid honom.
The Beast and the Little Horn are gradually destroyed.      Efter att ha meddelat några enskildheter rörande detta sista djur, det romerska, och särskildt beträffande dess egendomliga eller påfliga horn, säger profeten, att detta horn skulle blifva föremål för dom, att en [page 276] tid skulle komma, då det skulle begynna att mista sin makt, hvilken småningom skulle aftaga till dess vilddjuret förgjordes.
The Beast
will be slain
by the rising
of the masses
in the Day
of the Lord.

wpe6F7.jpg (2879 bytes)

     Detta vilddjur, det romerska riket, äger än i dag tillvaro i sina horn eller afdelningar, och det kommer att dräpas, när folkmassorna resa sig och regeringarna omstörtas på »Herrens dag» såsom en förberedelse till den himmelska regeringens erkännande.  

     Detta framgår klart af andra skriftställen, som vi ännu icke behandlat.  Tillintetgörelsen af det påfliga hornets makt kommer emellertid först.  Dess makt och inflytande begynte minskas, då Napoleon lät föra påfven som fånge till Frankrike.  

     Då, när hvarken påfvarnas förbannelser eller deras böner befriade dem från Napoleons makt, blef det klart för nationerna, att påfvens anspråk på gudomlig makt och myndighet saknade grund.  Därefter sjönk dess världsliga makt hastigt, till dess det i september 1870 förlorade sista spåret däraf genom Viktor Emanuel.

     Icke dess mindre fortfor hornet hela denna tid, under hvilken dess makt var i aftagande, att uttala sina pösande hädelser.  Dess sista stora ord yttrades år 1870, då endast några få månader före dess störtande påfvarna förklarades ofelbara.  Allt detta är omnämndt i profetian:
Great swelling words of the
Little Horn.

»Jag såg då (d. v. s. efter domen öfver detta horn, efter det dess tillintetgörelse hade begynt), för de stora ords skull, som hornet talade.» -- Dan. 7: 11, eng. öfv.

The fourth empire
will go into
utter destruction symbolized by the lake of fire. 
Revelation 19:20

Fire.jpg (10674 bytes)

     Därmed hafva vi bragts till vår egen tids historia och hafva fått se, att hvad som är att vänta i fråga om jordens riken är deras fullkomliga tillintetgörelse.  Hvad som nämligen därnäst är bestämdt att ske beskrifves med de orden: 

»Medan jag ännu såg härpå, dödades djuret, och dess kropp förstördes och kastades i elden för att uppbrännas.»  

    Dräpandet och uppbrännandet äro symboler såväl som djuret själft och beteckna den totala och hopplösa förstöringen af närvarande [page 277] organiserade regeringar.  I vers 12 anmärker profeten en skillnad mellan det fjärde djurets och dess föregångares slut.  

    Dessa tre (Babylon, Perien och Grekland) blefvo, det ena efter det andra, beröfvade sitt välde, upphörde att vara världsmakter, utan att dock deras nationella tillvaro omedelbart upphörde.  Grekland och Persien hafva ännu något lif, ehuru det är många århundraden, sedan världsväldet gick dem ur händerna.

    Detta blir emellertid ej förhållandet med det romerska riket, det fjärde och sista af dessa djur.  Det kommer att förlora lif och välde på en gång och totalt tillintetgöras, och med det komma de öfriga ock att förgås. – Dan. 2: 35.

The Fifth Universal Empire (the Kingdom of God)
is to be
an everlasting dominion.

  Jesus42EstelleCloudsF.jpg (3428 bytes)

     Hvilket sättet eller medlet än må blifva, så kommer orsaken till detta deras fall att vara upprättandet af det femte världsriket, Guds rike under Kristus, hvilkens rätt det är att taga väldet.  Öfverflyttandet af härskarskapet från det fjärde vilddjuret, som för sin bestämda tid var »förordnadt af Gud», till det femte riket under Messias, när dess fastställda tid har kommit, beskrifves af profeten i följande ordalag:

»Sedan fick jag i min syn om natten se, huru en, som liknade en människoson, kom med himmelens skyar.  Och han nalkades den Gamle (af dagar) och fördes fram inför honom.  

Åt denne (Kristus – hufvud och kropp fullständig) gafs välde och ära och rike, och alla folk och stammar och tungomål måste tjäna honom.  Hans välde är ett evigt välde, som icke skall tagas ifrån honom, och hans rike skall icke förstöras.» 

Detta betydde enligt ängelns uttolkning, att

»rike och välde och storhet utöfver alla riken under himmelen skall gifvas åt den Högstes heliga folk.  Dess rike skall vara ett evigt rike, och alla välden skola tjäna och lyda det» (honom, eng. öfv.) – Dan. 7: 13, 27.

"For he must reign, till he hath put all enemies under his feet."
I Cor. 15:25

 

     Alltså se vi, att herradömet öfver jorden kommer att läggas i Kristi händer af Jehova (»den Gamle af dagar»), som skall lägga allting »under hans fötter». [page 278] (1 Kor. 15: 27.)  Sålunda upphöjd på Guds rikes tron måste han regera, till dess han undertryckt all väldighet och makt, som är i strid med Jehovas vilja och lag. 

    För utförandet af denna stora uppgift är störtandet af dessa hedniska riken hvad som först och främst är nödvändigt, ty »denna världens riken» vilja lika litet som »denna världens furste» gifva sig på fredlig väg utan måste bindas och betvingas med makt. 

     Och så är det skrifvet:

»Att binda deras konungar med kedjor och deras ädlingar med järnfjättrar; att utföra på dem den dom, som är skrifven:  denna ära skola alla hans heliga hafva.» -- Ps. 149: 8, 9, eng. öfv.

"Thy Kingdom come, Thy will be done in earth,
as it is in heaven." Matthew 6:10

TIChild1.jpg (15520 bytes)

Thy Kingdom Come

     Då vi sålunda betrakta de närvarande regeringarna från Herrens och profeten Daniels ståndpunkt och tänka på deras rofgiriga, förstöringslystna, vilddjurslika och själfviska karaktär, kunna vi ej annat än af hjärtat längta efter dessa hedniska regeringars slut, och vi se med glädje framåt till den välsignade tid, då denna tidsålders öfvervinnare skola vara upphöjda på tronen med sitt hufvud för att regera, välsigna och återställa den suckande skapelsen.  Sannerligen kunna alla Guds barn af hjärtat bedja med sin Herre:

»Tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden.»

 

 

 

 Dan2Stone.jpg (2402 bytes)

God’s kingdom is to be inaugurated before the kingdoms of this world fall.

     Hvart och ett af dessa riken, som bildstoden och djuren föreställde, ägde tillvaro, innan det kom till makten såsom ett världsvälde.  Så ock med Guds sanna rike: länge har det funnits till, afskildt från världen, icke sökande att härska utan afbidande sin tid – den tid, som är bestämd af »den Gamle af dagar».  Och i likhet med de öfriga måste det hafva erhållit sitt förordnande, sitt bemyndigande, hafva blifvit »upprättadt», förrän det kan utöfva sin makt för att slå och dräpa vilddjuret eller riket, som föregår detsamma.

     Profetens ord äro träffande:

»Men i de konungarnas dagar (medan de ännu hafva välde) skall himmelens Gud upprätta (i makt och myndighet) ett rike.»  Och [page 279] när det blifvit upprättadt, skall det »krossa och göra en ände på alla dessa andra riken, men själft skall det bestå evinnerligen».  (Dan. 2: 44.) 

     Följaktligen, hvad tid vi än vänta Guds rike, måste vi gifvetvis vänta, att det skall vara upprättadt, innan denna världens riken falla, och att det är dess makt och ingripande, som förorsakar deras störtande.

 

 

Satan’s power
has not been absolute.

 

 Hirohito.jpg (6126 bytes)
Emperor Hirohito

 wpe102.jpg (6851 bytes)
Benito Mussolini

Närvarande regeringar sedda från en annan synpunkt.

     Högsta rätten att styra världen finnes och kommer alltid att finnas hos Skaparen, Jehova, hvem han än tillåter eller bemyndigar att styra under honom.  Under inflytelsen af de ofullkomligheter och brister, som blefvo en följd af Adams otrohet mot alla konungars konung, dröjde det ej länge, förrän han blef  svag och hjälplös.  

    Han begynte såsom monark att förlora den makt, med hvilken han genom styrkan af sin vilja förmådde behärska och göra sig åtlydd af den lägre djurskapelsen.  Han förlorade också herraväldet öfver sig själf, så att när han ville göra det goda, hindrades han af sin svaghet, och det onda lådde vid honom.  Det goda, som han ville, gjorde han icke, och det onda, som han icke ville, gjorde han.

     Ehuru vi icke göra något försök till att ursäkta vårt släkte, kunna vi alltså likväl hysa medkänsla för dess fruktlösa sträfvanden att styra sig själf och sörja för sin välfärd.  Och något kan dock sägas om den framgång, världen i detta afseende haft, ty ehuru dessa vilddjursartade regeringars verkliga karaktär är uppenbar, hafva de dock, ehuru fördärfvade, varit ofantligt mycket bättre än alls ingen regering – mycket bättre än laglöshet och anarki.  

    Ehuru laglöshet sanolikt skulle hafva varit ganska behaglig för »denna världens furste», var det dock icke så för hans undersåtar.  Hans makt är nämligen icke obegränsad, utan den är inskränkt till hans förmåga att verka genom människosläktet, och hans politik måste i betydlig mån [page 280] lämpa sig efter människornas tankar, lidelser och fördomar.  

    Människans tanke var en af Gud oberoende själfstyrelse, och då Gud tillät henne att göra försöket, begagnade Satan tillfället att utvidga sitt inflytande och sitt välde.  Sålunda var det genom gudsförgätenhet (Rom. 1: 28), som människan blottställde sig för denna listige och mäktige ehuru osedde fiende, och därför har hon alltsedan måst kämpa emot så väl Satans anslag som emot egna svagheter.

Mankind’s governments try
to promote justice.

 

Where justice
has been ignored, revolutions
have resulted.

 

Stalin.jpg (4838 bytes)
Joseph Stalin

     Då nu så är, låtom oss först kasta en blick på denna världens riken och betrakta dem såsom uttrycket för den fallna mänsklighetens bemödande att styra sig själf oberoende af Gud.  Ehuru enskildas fördärf och själfviskhet förvändt rättens väg, så att full rättvisa sällan kommit någon till del under denna världens riken, har likväl det synbara ändamålet med alla regeringar städse varit att främja rättvisa och allas välfärd.

     I hvad mån detta lyckats, är en annan sak; men detta har varit alla regeringars påstående och de styrda folkens syftemål, när de underordnat sig dessa regeringar och understödt dem.  Och där rättvisans kraf allt för mycket vårdslösats, hafva massorna antingen varit förblindade eller vilseledda med hänsyn till dem, eller och ha krig, oroligheter och revolutioner blifvit följden.

     De illbragder, hvilka föröfvats af lågsinnade tyranner, som vunnit ställning af makt i denna världens regeringar, äro icke ett uttryck för dessa regeringars lagar och inrättningar; men genom att tillskansa sig myndighet och använda den för låga ändamål hafva dess påtryckt regeringarna deras vilddjurslika prägel.  

    Hvarje regering har haft ett öfvervägande antal kloka, rättvisa och goda lagar – lagar till skydd för lif och egendom, till skydd för hemmets, näringslifvets och handelns intressen, till bestraffande af brott o. s. v.  

    Det har ock funnits domstolar för afgörande af tvistemål, [page 281] där rättvisa åtminstone i någon mån kunnat påräknas; och huru ofullkomliga rättvisans handhafvare än må vara, så är dock fördelen och nödvändigheten af dylika inrättningar uppenbar.  Ehuru dessa regeringar varit bristfälliga, skulle utan dem det moraliskt lägre samhällselementet genom sitt större antal fått öfverhand öfver det bättre, rättvisare elementet.

Satan has operated through the weaknesses and depraved tastes
of rulers.

Lenin.jpg (4591 bytes)
Vladimir Lenin

DictatorHitler.jpg (3356 bytes)
Adolf Hitler
__________

Human Governments Often Beastly

     Medan vi således måste medgifva, att dessa regeringar varit och äro vilddjursartade, hvilket de blifvit därigenom att ett öfvervägande antal orättrådiga härskare upphöjts till makt medels intriger och bedrägerier af Satan, som verkar genom människans svagheter och förvända böjelser och åsikter, så erkänna vi dem dock såsom det arma fallna släktets allra bästa bemödanden att styra sig själf.  

    Århundrade efter århundrade har Gud tillåtit mänskligheten att göra försöket och att se resultaten.  Men efter århundradens erfarenhet äro dessa lika otillfredsställande nu som någonsin förut i världens historia.  Missnöjet är i själfva verket allmännare och mera spridt än någonsin, icke emedan förtrycket och orättvisan nu är större än förr, utan emedan, enligt Guds anordning, människors ögon öppnas genom kunskapens tillväxt.

The increase
of knowledge
and spirit of independence
are curtailing Satan’s influence.
     De olika regeringar, hvilka tid efter annan upprättats, hafva lagt i dagen det representerade folkets genomsnittsförmåga att styra sig själf.  Till och med där enväldiga regeringar funnits, har det faktum, att de fördragits af massorna, bevisat, att de såsom ett folk icke sett sig i stånd att upprätta och understödja en bättre regering, ehuru utan tvifvel många enskilda alltid funnits, hvilka stått högt öfver medelmåttan.
Preparation
for the time
of general public enlightenment.

School2.jpg (10330 bytes)

 

     Om vi jämföra världens tillstånd för närvarande med dess tillstånd vid hvilken föregående tid som helst, finna vi en i ögonen fallande olikhet i massornas tänkesätt.  Frihetsandan är nu vidt utbredd, och människor låta sig icke så lätt förblindas, bedragas och [page 282] ledas af regenter och politiker, och därför vilja de icke underkasta sig forna dagars ok.  

    Denna förändring i det allmänna tänksättet har icke försiggått så småningom från själfva början af människornas försök att styra sig själfva utan kan klart spåras endast så långt tillbaka som till det sextonde århundradet, och den har försiggått snabbast under de sista femtio åren.  Denna förändring är alltså icke resultatet af förflutna åldrars erfarenhet utan är det naturliga resultatet af kunskapens tillväxt och allmänna utbredning på sista tiden bland de djupa lederna.  

    Förberedelsen för denna vetandets allmänna spridning begynte med boktryckerikonstens upfinning omkring år 1440 och däraf följande mångfaldigandet af böcker, tidningar och tidskrifter.  Denna uppfinnings inflytande på den allmänna upplysningen började göra sig gällande omkring det sextonde århundradet och de framsteg, som sedan gjorts, känna alla till.

    Massornas allmänna upplysning har blifvit en folkets sak, och uppfinningar och upptäckter börja blifva alldagliga händelser.  Denna kunskapens tillväxt bland människorna, hvilken är af Gud bestämd och inträffar på hans egen bestämda tid, är en af de väldiga krafter, hvilka nu hålla på att binda Satan – stäfjande hans inflytande och kringskärande hans makt på denna »rustningens dag» för upprättandet af Guds rike på jorden.

 

 

Knowledge brings
an awakening
of self-respect and a realization of rights.

 Martin.jpg (4168 bytes)
Martin Luther King, Jr. 

RosaParks1.jpg (2913 bytes)
Rosa Parks

     Tillväxten af kunskap på alla områden väcker hos människorna en känsla af aktning för dem själfva och förståelse af deras naturliga och oafhändliga rättigheter, hvilka de icke längre skola tillåta att blifva åsidosatta eller föraktade; snarare komma de att gå till motsatt ytterlighet.  

    Blicka tillbaka på flydda århundraden och se, huru folken hafva skrifvit sitt missnöjes historia i blod, och profeterna förklara, att till följd af kunskapens tillväxt kommer en ännu mera allmän och vidsträckt missbelåtenhet att slutligen gifva sig [page 283] uttryck i en hela världen omfattande revolution, i omstörtandet af all lag och ordning, att anarki och nöd bland alla klasser kommer att blifva följden, men att midt uti denna förvirring himmelens Gud skall upprätta sitt rike, hvilket skall tillfredsställa alla nationers önskningar.

    Utledsna och modfällda till följd af sina egna misslyckade försök och erfarande, att deras sista och största ansträngningar leda blott till anarki, skola människorna med glädje välkomna och böja sig för den himmelska myndigheten och erkänna dess starka och rättvisa regering.  

    Människornas största nöd skall sålunda blifva Guds tillfälle, och alla »folks åstundan skall komma» -- Guds rike i makt och stor härlighet. – Hagg. 2: 8, eng. öfv.

Man’s extremity -- God’s opportunity.      Vetande detta vara Guds uppsåt, satte sig hvarken Jesus eller apostlarna på något sätt mot de jordiska styresmännen.  Tvärtom förmanade de församlingens medlemmar att vara öfverheten underdåniga, äfven om de ofta fingo lida under dess maktmissbruk.  

    De förmanade församlingen att lyda lagarna och bevisa dess tjänare aktning för själfva ämbetets skull, om de än personligen voro oförtjänta däraf, att erlägga sina skatter och ej på något vis sätta sig upp mot lagen (Rom. 13: 1—7), utom då den stred emot Guds lag.  (Apg. 4: 19;  5: 29.)  

    Herren Jesus, apostlarna och de första kristna voro alla lydiga mot lagen, ehuru de höllo sig skilda från och icke togo någon del i denna världens regeringar.

"Now therefore ye are no more strangers and foreigners, but fellow citizens with the saints, and of the household of God."
Ephesians 2:19

 

 

After the death
of the Apostles, preaching of the coming kingdom
of God was unpopular.

     Ehuru de myndigheter, som finnas, denna världens regeringar, blefvo förordnade af Gud, på det människosläktet under desamma måtte förvärfva en nödvändig erfarenhet, så bör likväl församlingen, de invigda, som söka ämbete i Guds tillkommande rike, hvarken trakta efter det anseende eller de inkomster, hvilka medfölja ämbeten i denna världens riken, ej heller motstå dessa myndigheter.  

    De äro det himmelska rikets medborgare och arfvingar (Ef. 2: 19) och böra såsom sådana [page 284] göra anspråk på endast sådana rättigheter och förmåner under denna världens riken, som beviljas främlingar. 

     Deras mission är icke att hjälpa världen att förbättra sin närvarande ställning eller hafva något att göra med dess angelägenheter för närvarande.  Hvarje försök i den vägen vore endast bortkastad möda. Ty världens lopp och dess slut äro båda tydligt utstakade i skriften och helt och hållet i dens hand, hvilken på sin egen tid skall gifva oss riket.  

    Den sanna församlingens inflytande är nu och har alltjämt varit ringa – så ringa, att det i politiskt afseende betyder rent af ingenting.  Men huru stort det än må förefalla, böra vi dock följa vår Herres och apostlarnas lära och exempel.  Vetande, att Guds afsikt är att låta världen fullt pröfva sin egen förmåga att styra sig själf, böra den sanna församlingens medlemmar, ehuru i världen, icke vara af världen.  

    Helgonen få utöfva inflytande på världen endast genom sin afskildhet därifrån, genom att låta sitt ljus lysa; och sålunda, genom deras vandel, bestraffar sanningens ande världen.  På ett sådant sätt – såsom fridsamma, ordningsfulla samhälls- medlemmar, som själfva lyda och rekommendera hvarje rättfärdig lag, bestraffa laglöshet och synd och peka framåt till Guds utlofvade rike och de välsignelser, som under det äro att vänta, och icke såsom sådana, hvilka antaga den allmänna metoden att blanda sig i politik och med världen göra upp planer för att vinna makt och sålunda indragas i strid och synd och den allmänna förnedringen – bör i härlig kyskhet Fridsfurstens blifvande brud vara en makt för det goda såsom sin Herres representant i världen.

Witnessing.jpg (4119 bytes)      Guds församling bör skänka hela sin uppmärksamhet och kraft åt att predika Guds rike och att föra fram detta rikes intressen i enlighet med den i skriften uppställda planen.  Göres detta troget, blir det hvarken tid eller lust till att befatta sig med nuvarvande regeringars politik.  Herren hade ingen tid därför, icke [page 285] heller apostlarna, och lika litet har någon af helgonen, hvilka följa deras exempel, någon tid därtill.

 

 

 

 

 

 

Charlemagne.jpg (11879 bytes)
The Pope crowning Charlemagne

     Kort efter apostlarnas död föl den unga församlingen såsom ett byte just för denna frestelse.  Förkunnandet af Guds kommande rike, som skulle undantränga alla jordiska riken, och af den korsfäste Kristus såsom det rikets arfvinge var illa omtyckt och medförde förföljelse, han och förakt.  

    Men somliga ville göra Guds plan bättre och bereda församlingen en ställning af ynnest hos världen i stället för lidande.  Genom anslutning till den världsliga makten lyckades det.  Såsom relutatet häraf utvecklades påfvedömet, som med tiden blef folkets härskarinna och drottning. – Upp. 17: 3—5;  18: 7.

     Genom denna politik blef allt omgestaltadt.  I stället för lidande kom ära, i stället för ödmjukhet kom högmod, i stället för sanning kom villfarelse, och i stället för att förföljas började hon förfölja alla dem, som fördömde hennes nya, orättmätiga äreställning.  

    Hon begynte snart uppfinna nya teorier och sofismer för att rättfärdiga sitt handlingssätt, bedragande först sig själf och sedan folken i den tron, att Kristi utlofvade tusenårsrike kommit, och att Krisus, konungen, förträddes af hennes påfvar, hvilka såsom Kristi ståthållare regerade öfver jordens konungar.  Hon lyckades genom sina anspråk bedraga hela världen.  

    Hon gjorde alla folk »druckna» med sinna irrläror (Upp. 17: 2), och för att injaga skräck lärde hon, att evig  pina väntade alla dem, hvilka motsade hennes anspråk.  Snart blefvo Europas konungar krönta eller afsatta genom hennes edikter och under hennes förgifna myndighet.

Next, the nominal church, uniting
with governments of earth, claimed that the reign of Christ had come.
     Häraf kommer sig, att Europas riken i vår tid göra anspråk på att vara kristna riken och förkunna, att deras regenter härska »med Guds nåde».. d. v. s. antingen genom påfvedömets eller någon af de protestantiska sekternas utnämning.  

    Ty, ehuru reformatorerna öfvergåfvo många af påfvedömets anspråk på kyrklig [page 286] domsrätt m. m. höllo de dock fast vid den ära, hvilken jordens konungar kommit att fästa vid kristendomen.  Och sålunda föllo reformatorerna i samma villfarelse och utöfvade envåldsmakt, i det de utnämnde och sanktionerade konungar och regeringar samt gaf dem namnet »kristna riken» eller Kristi riken.  

    Sålunda få vi i vår tid ofta höra denna gåtfulla benämning: »den kristna världen» -- verkligen en gåta i ljuset af evangelii sanna grundprinciper.  Vår Herre sade om sina lärjungar: »De äro icke af världen, såsom jag icke är af världen.»  

     Och Paulus förmanar oss, sägande: »Skicken eder icke efter denna världen.» -- Joh. 17: 16;  Rom. 12: 2.

     Gud godkände aldrig, att dessa riken kallades med Kristi namn.  Bedragna af namnförsamlingen segla dessa nationer under falsk flagg, föregifvande sig vara, hvad de icke äro.  Dessa rikens enda berättigande, frånsedt folkets röst, ligger i Guds begränsade maktförläning till Nebukadnessar – tills han kommer, som har rätt till väldet.

    De påståendet, att dessa ofullkomliga riken med deras bristfälliga lagar och ofta själfviska och lastbara regenter äro vår Herres och hans smordes, är en grof förolämpning mot Kristi sanna rike, för hvilket de innan kort måste falla, och mot dess »Fridsfurste» och rättfärdiga härskare. – Es. 32: 1.
Children of God were distracted from the promised heavenly kingdom.

Improper Union of Church
and Governments

     En annan allvarsam skada, som blifvit en följd af denna villfarelse, är, att Guds barns uppmärksamhet därigenom blifvit afledd från det utlofvade himmelska riket, och att de blifvit ledda till ett otillbörligt erkännande af och en allt för stor förtrolighet med dessa jordiska riken och till nästan fruktlösa försök att på dessa vilda världsliga stammar ympa religionens kyskhet och moral, så att evangelium om det sanna riket och de förhoppningar, som utgöra medelpunkten däri, försummats.  

     Under detta bedrägeris inflytande äro några för närvarande synnerligen angelägna om att [page 287] få Guds namn infördt i Förenta staternas konstitution, för att dess därigenom skulle blifva en kristen nation.  De reformerade presbyterianerna ha i åratal nekat att rösta och bekläda ämbete under denna regering, emedan det icke är Kristi rike.  Sålunda erkänna de det opassande i att kristna taga del i något annat.  

     Vi ha stor sympati för denna tanke men icke så för den slutsatsen, att om blott Guds namn förekomme i konstitutionen, detta skulle förvandla republiken från att vara ett af denna världens riken till ett Kristi rike och gifva dem rätt att under detsamma rösta och bekläda ämbete.  

    O, hur dåraktigt!  Huru stort är icke det bedrägeri, genom hvilket »modern till skökorna» gjort alla nationer druckna (Upp. 17: 2); ty det påstås, att Europas riken på liknande sätt flyttades öfver från Satan till Kristus och sålunda blefvo »kristna stater».

     Om man blott inser, att de bästa som de sämsta af jordens riken äro intet annat än »denna världens riken», hvilkas af Gud förlänta maktstid nu snart är utlupen, på det de må lämna rum åt sin bestämda efterträdare, det messianska riket, det femte världsriket (Dan. 2: 44; 7: 14, 17, 27), så kommer det att göra mycket till att befästa sanning och utrota villfarelse.

     Men som det är, så få påfvedömets handlingar i detta afseende, godkända som de äro af de protestantiska reformatorerna, passera oanmärkta bland de kristna.  

     Och enär dessa böra upprätthålla Kristi rike, så känna de sig bundna att kämpa för den så kallade kristenhetens närvarande vacklande riken, hvilkas tid nu håller på att hastigt utlöpa, och sålunda tvingas de ofta att ställa sig på förtryckets sida i stället för på rättens och frihetens – att ställa sig på denna världens rikens och på denna världens furstes sida i stället för på Kristi kommande sanna rikes sida. – Upp. 17: 14;  19: 11—19.

Kingdoms
of this world
are not Christlike.
     Världen kommer nu hastigt till insikt om att »denna världens riken» icke äro Kristus-lika, och att deras [page 288] anspråk på att vara förordnade af Kristus icke äro obestridbara.

    Människor börja använda sin tankeförmåga i denna och liknande frågor, och deras öfvertygelse skall leda dem till att handla så mycket våldsammare, då de komma till insikt om att bedrägeri öfvats mot dem i den rättvise Gudens och Fridsfurstens namn.  

    I själfva verket blifva många alltmer böjda för att antaga, att religionen själf är blott och bart ett bedrägeri, som har till ändamål att i förening med den civila makten inskränka massornas frihet.

       O, att människorna vore så visa, att de ville böja sina hjärtan till att förstå Herrens verk och plan!  Då skulle de närvarande rikena småningom upplösas – reform skulle snabbt följa på reform och frihet på frihet och rätt och sanning blifva förhärskande, till dess rättfärdighet vore stadfästad på jorden.  

    Men de hvarken vilja eller kunna göra detta i sitt närvarnde fallna tillstånd, och beväpnad med själfviskhet kommer därför enhvar att kämpa om öfvertaget, och världens riken komma att förgås uti en tid af stor nöd, en sådan som aldrig varit, alltsedan människor funnits till.  

    Om dem, hvilka förgäfves söka hålla fast vid ett herravälde, som är förgånget, då väldet är gifvet åt honom, hvars rätt det är, talar Herren, låtande dem förstå, att de kämpa mot honom – en strid i hvilken de med visshet skola komma till korta.  Han säger: --

Make friends
with God’s
Anointed Son.

KissPope.jpg (15478 bytes)
Kissing the Pope's toe -- an erroneous application of "kiss the  Son" [God's Anointed Son]. 
Rulers of earth are to repent to avoid God's anger.

»Hvarför larma hedningarna och tänka folken fåfänglighet?  Jordens konungar resa sig upp och furstarna rådslå med hvarandra, mot Herren och hans smorde (sägande):  

’Låtom oss sönderslita deras bojor och kasta deras band ifrån oss.’  Han som bor i himmelen ler, Herren bespottar dem.  Då talar han till dem i sin vrede, och i sin förgrymmelse förskräcker han dem (sägande):  

Jag har insatt (eng. öfv. smort) min konung på Sion, mitt heliga berg.’... Så kommen nu till förstånd, I konungar, låten tukta (undervisa) eder, I domare på jorden.  

Tjänen Herren med [page 289] fruktan och fröjden eder med bäfvan.  Hyllen sonen (Guds smorde), att han icke må vredgas, så att I förgåns på eder väg; ty snart kunde hans vrede upptändas.  Saliga äro alla de, som taga sin tillflykt till honom.» -- Ps. 2: 1—6. 10—12.

titleKNear1.gif (1690 bytes)

 Tidens aftonklocka klämtar,
nattens dunkel faller på.
Himlarna och jorden skakas;
snart de till förvandling gå.
Herren mönstrar sina härar
och församlar dem till strid; 
nöd och mörker väntar jorden
under vedermödans tid.

 Re’n sig olycksmolnen hopa,
fast en tanklös värld ej ser
och ej aktar tidens tecken,
hur det mörknar mer och mer.
Men hvad Herren Gud har talat
i sitt ord se’n fordomtid
skall i sinom tid fullbordas: 
nöden först och sedan frid.

 Natten kommer öfver världen,
men för Herrens lilla hjord
strålar klara morgonstjärnan
från vår käre Faders ord;
och för oss den ljufligt bådar,
att förlossningsdagen gryr,
då vår farkost utur stormen
in i lugna hamnen styr.

 Dock för världen ock blir morgon
efter naten, mörk och svår.
Herren har i ordet gifvit
löfte om ett jubelår,
då det fallna släktet lyftes 
ur förnedring synd och död
och åt den, som vill, skall gifvas
lifvets vatten, lifvets bröd.

Watchman.jpg (15289 bytes)

 

For att gå tilbaka till 
hemsidan klicka 
kar
tl
ägger på.

Överf ör e-post till

   Engelska Endast