Denna Världens Riken

– Det första herravaldet. 
– Dess förverkande. 
– Dess återlösande och återstallande. 
– Guds förebildliga rike. 
– Inkräktaren. 
– Det närvarande herraväldets tvenne sidor. 
– De myndigheter, som finnas, förordnade af Gud. 
– Nebukadnessars syn. 
– Daniels syn och uttydningen. 
– Denna världens riken sedda ur en annan synpunkt. 
– Församlingens rätta förbålande 
till den världsliga makten.
– Krönta hufvudens gudomliga rätt i korthet undersökt. 
– Kristenhetens anspråk falska. 
– Bättre ting att hoppas i det femt världsriket.

Man was created in God's image.

"Male and female created He them."

’Låtom oss göra människor till vår afbild, att vara oss lika; och råde de öfver fiskarna i hafvet och öfver fåglarna under himmelen och öfver boskapsdjuren och öfver hela jorden och öfver alla kräldjur, som röra sig på jorden!’ 

Och Gud skapade människan till sin afbild, till sin afbild skapade han henne, ttill man och kvinna skapade han dem.  Och Gud välsignade dem; 

Gud sade till dem: ’Varen fruktsamma och föröken eder och uppfyllen jorden och läggen henne under eder; och råden öfver fiskarna i hafvet och öfver fåglarna under himmelen och öfver alla djur, som röra sig på jorden’.» 

Dominion of Earth was given to Adam.

     Alltså lades herraväldet öfver jorden i händerna på människosläktet, representeradt af den först människan, Adam, hvilken var fullkomlig och därför fullt duglig att vara herre, styresman eller konung öfver jorden.  Detta uppdrag att föröka sig och uppfylla och lägga under sig och råda öfver jorden gällde icke Adam allena utan hela människosläktet:  »råde de» o. s. v.  Hade människosläktet förblifvit fullkomligt och syndfritt, skulle detta herravälde aldrig gått det ur händerna.

Slavery
is not God's design
for men.

    Om släktet förblifvit fullkomligt och utfört denna Skaparens ursprungliga afsikt, skulle det, efter hand som släktet växte i antal, ha blifvit nödvändigt för människorna att rådföra sig med hvarandra och systematiskt ordna sina bemödanden och företag samt uttänka sätt och medel för den rättvisa och kloka fördelningen af de gemensamma välsignelserna.  

    Och enär det til följd af det stora antalet med tiden skulle ha blifvit omöjligt för alla att sammankomma till rådplägning, skulle det blifvit nödvändigt för olika klasser att bland sig utse ombud att föra deras talan och handla å deras vägnar.  

    Och om alla vore i intellektuellt, fysiskt och moraliskt afseende fullkomliga, om enhvar älskade Gud och hans lagar öfver allt och sin nästa såsom sig själf, skulle vid en sådan anordning inga meningsskiljaktigheter eller slitningar ha förekommit.

Love fulfills
God's law.

»Kärleken är lagens fullbordan.»

»Du skall älska Herren din Gud af allt ditt hjärta och af all din själ och af allt ditt förstånd» och »Du skall älska din nästa såsom dig själf.» -- Rom. 13: 10;  Matt. 22: 37—40.

»Du gjorde honom något litet lägre än änglarna; med ära och härlighet krönte du honom.  Du satte honom till herre öfver dina händers verk.»  (Ps. 8: 6, 7, eng. öfv.) 

     Detta herravälde, som gafs at människosläktet i Adams person, var det först upprättandet af Guds rike på jorden.  Människan utöfvade sålunda härskarmakt såsom Guds representant.  Men genom sin olydnad mot den högste härskaren förverkade hon icke allenast sitt lif utan ock alla sina rättigheter och företräden såsom Guds representativa härskare på jorden.  Människan var hädanefter en rebell, afsatt och dömd till döden.  

     Nu upphörde snart Guds rike på jorden, och det har sedan dess icke blifvit upprättadt utom för en kort tid och på ett förebildligt sätt i Israel. Ehuru människan i Eden förlorade sin rätt till lif och herravälde, så togs intetdera från henne plötsligt, och så länge som det fördömda lifvet varar, äger människan tillåtelse att utöfva herraväldet öfver jorden efter sina egna begrepp och sin egen förmåga intill Guds bestämda tid, då han kommer, hvars rätt det är att taga det herravälde, som han köpte.

     Men likasom han köpte människan icke för att hålla henne som sin slaf utan för att återställa henne till sitt förra tillstånd, så är det ock med herraväldet öfver jorden: han köpte det och alla människans ursprungliga välsignelser i ändamål att återställa dem, när människan äter är i stånd att begagna sig af dem i öfverensstämmelse med Guds vilja.  Följaktligen kommer Messias’ regering på jorden icke [page 264] att räcka för alltid. 

    Den kommer att fortfara, endast till dess han genom sitt järnregemente skall hafva kväft all upproriskhet och uppstudsighet och återställt det fallna släktet till den ursprungliga fullkomligheten, då det skall blifva fullt i stånd att rätt utöfva herraväldet öfver jorden i enlighet med Guds ursprungliga afsikt.  Sedan detta herravälde sålunda blifvit återstäldt, kommer det åter att utgöra Guds rike under människan såsom Guds representant.

Israel was typical
of the promised
kingdom.

    Och det mera enväldiga regeringssätt, som sedermera infördes, särskildt under David och Salomo, förebildade i några hänseenden det utlofvade riket, då Messias skulle regera.  

    Olikt de kringboende folken hade Israel Jehova till konung, och dess regenter tjänade under honom, såsom vi lära af Ps. 78: 70, 71.  Detta uttryckes helt bestämdt i 2 Krön. 13: 8 och i 1 Krön. 29: 23, där Israel kallas »Herrens konungadöme» och där det säges, att Salomo »satt på Herrens tron såsom konung efter sin fader David», hvilken satt på eller innehade samma tron under de närmast föregående fyrtio åren såsom Sauls, den förste konungens, efterträdare.

Since A.D. 70 Israel has been scattered
among all nations.

»Och du, ohelige, ogudaktige furste öfver Israel, hvilkens dag kommer, när din missgärning har nått sin gräns, så säger Herren, Herren:  Lägg bort diademet och tag af kronan.  

Det, som nu är, skall icke förblifva, hvad det är...Omstörtas, omstörtas, omstörtas skall detta af mig; och det skall icke vara mer, till dess [page 265] han kommer, som har rätt därtill, och jag skall gifva det åt honom.»  (Hes. 21: 25—27, eng. öfv.)  

The Arch of Titus, Rome, Italy

The Arch of Titus, on which the Jewish     menorah taken from the Temple in Jerusalem is depicted, commemorates Titus’ capture of Jerusalem in 70 A.D.

Fallen man
has proven
his inability
to govern himself.

    Då kronan fråntogs Zedekia och Israels rike störtades, var det Guds beslut, att det skulle förblifva så, till dess Kristus, världens rättmätige arfvinge, skulle komma för att göra anspråk därpå.  Däraf kommer det, att alla andra riken, som utöfva makt intill Guds rikes upprättande, kallas »denna världens riken» under »denna världens furste», och följaktligen äro alla deras anspråk på att vara Guds riken falska.  

    Ej heller blef Guds rike »upprättadt» vid Kristi första tillkommelse.  (Luk. 19: 12.)  Alltifrån den tiden har Gud hållit på att ur världen utvälja dem, som skola aktas värdiga att regera med Kristus sasom medarfvingar till denna tron.  Först vid sin andra tillkommelse skall Kristus taga riket, makten och härligheten och regera såsom allas Herre.

      Alla andra riken än Israels kallas is skriften hedniska riken -- »denna världens riken», under »denna världens furste», Satan.  Borttagandet af Guds rike i Zedekias dagar lämnade världen utan någon regering, som Gud kunde gilla, eller hvars lagar eller ärenden han på särskildt sätt öfvervakade.  Gud erkände de hedniska [page 266] rikena indirekt, i det han offentligen gifver sitt uppsåt (Luk. 21: 24) tillkänna, att Jerusalem och världen skulle under mellantiden lyda under hedniska regeringar.

      Denna mellantid från borttagandet af Guds spira och regering till deras återställande i större makt och härlighet i Krisus kallas i skriften »hedningarnas tider».  Och dessa »tider» eller år, under hvilka »denna världens riken» tillåtas att styra, äro bestämda och begränsade, och tiden för Guds rikes återupprättande under Messias är likaledes fastställd och tydligt angifven i skriften.

    Gud tillåter, att de i det hela taget få utföra sina egna afsikter, utom när de skulle störande ingripa i hans planer.  Hans uppsåt är, att omsider skall allt samverka till det bästa, och att slutligen till och med »människors vrede» skall lända honom »till pris».  Allt öfrigt, som icke skulle tjäna till något godt, icke uppfylla något ändamål eller vara till någon lärdom, hindrar han. – Ps. 76: 11.

    Satan har städse begagnat sig af människans svagheter, gifvit det goda sken af ondt och det onda sken af godt; och han har ställt Guds karaktär och planer i en falsk dager och gjort människorna blinda för sanningen. [page 267] I det han sålunda verkar i otrons barns hjärtan (Ef. 2: 2), har han fört dem i ledband efter sin egen vilja och gjort sig själf till hvad Herren och apostlarna kalla honom – denna världens furste eller härskare.  (Joh. 14: 30;  12: 31.)  

    Han är icke denna världens furste rättmätigt utan på grund af inkräktning, genom svek och bedrägeri – det sätt, på hvilket han får de fallna människorna i sitt våld.  Det är emedan han är en inkräktare, som han kort och godt kommer att afsättas.  Vore han världens furste på grund af verklig rätt, skulle han icke så behandlas.

    Satan ägde en sådan makt, som han kunde erbjuda sig att göra Herren till den högste synlige härskaren på jorden under hans ledning.  (Matt. 4: 9.)  När hedningarnas tider utlöpa, skola båda sidorna af det närvarande herraväldet upphöra:  Satan skall bindas, och denna världens riken störtas.

    Den vet icke, att en ännu större befrielse än den, som den hoppats på och trånar efter, är bestämd att komma genom den föraktade Nasaréen och hans efterföljare, hvilka såsom Guds söner inom kort skola uppenbaras i konungslig makt till dess befielse. – Rom. 8: 22, 19.

    Detta visar när och hvarest denna förläning af herraväldet kommer att utlöpa.

Daniel's Four Universal Kingdoms

     Då vi nu kasta en blick på dessa profetiska syner, låtom oss ihågkomma, att de begynna med Babylon vid tiden för störtandet af Israels rike, Herrens förebildliga rike.

Nebukadnessars syn om världsrikena.

  Nebuchadnezzar’s Prophetic Dream.
of the Four Universal Empires

Gold Head =  Babylon Silver Arms & Breast =  Medo-     Persia Brass Belly & Thighs =  Greece Iron Legs =  Rome Stone = God's Kingdom

Four Universal Empires

     Den, som studerat historia, kan bland jordens många mindre riken, som uppstått, lätt spåra de fyra, som af Daniel ofvan beskrifvits.  Dess kallas världsriken – 

1) det babyloniska, hufvudet af guld (vers 38),  

2) det persiska, som besegrade det babyloniska, [page 270] bröstet af silfver,  

3) det grekiska, som besegrade det persiska, buken af koppar, och 

4) det romerska, det starka riket, benen af järn och fötterna af järn, blandadt med lera.  

    Tre af dessa riken hade förgåtts och det fjärde, det romerska, behärskade världen vid tiden för vår Frälsares födelse, såsom vi läsa:

»Från kejsar Augustus utgick ett påbud, att all världen skulle skattskrifvas.» -- Luk. 2: 1.

    Järnriket, det romerska, var utan all jämförelse det starkaste och ägde bestånd längre än de riken, som föregingo detsamma.  Förhållandet är, att det romerska riket ännu fortfar, sådant det finnes till i de europeiska makterna.  

    Detta sönderfallande föreställes af belätets tio tår.  Det med järnet blandade ler-elementet i fötterna föreställer blandningen af kyrka och stat.  Denna blandning kallas i skriften »Babylon», förvirring.  Såsom vi strax skola se, är sten symbolen af Guds sanna rike, och Babylon införde i dess ställe en efterbildning af sten, nämligen lera, som det har förenat med de fragmentariska lämningarna af det romerska (järn-) riket.  

    Och detta blandade system – kyrka och stat – (namnförsamlingen, förenad med denna världens riken), hvilket Herren kallar Babylon, förvirring, ät förmätet nog att kalla sig kristenhet – d. v. s. Kristi rike.  Daniel förklarar: 

»Och att du såg järnet vara blandadt med lerjord, det betyder, att en beblandning där skall äga rum, genom människosäd (blandningen af församlingen och världen – Babylon), men att delarna likväl icke skola hålla ihop med hvarandra, lika litet, som järn kan förbinda sig med lera.»  

    De kunna icke ingå en fullständig förening.  

»Men i de konungarnas (de af tårna föreställda rikenas, de så kallade ’kristna rikenas’ eller ’kristenhetens’) dagar skall himmelens Gud upprätta ett rike, som aldrig i evighet skall förstöras, och hvars makt icke skall blifva öfverlämnad åt något annat folk.  Det skall krossa och göra en ände på alla dessa andra riken, men själft skall det bestå evinnerligen.»-- Dan. 2: 43, 44. [page 271]

     Daniel vidrörde icke här tiden för dessa hedniska regeringars slut; det finna vi annorstädes; men hvarje förutsagd omständighet antyder, att slutet nu är nära, ja för dörren.  Påfvesystemet har länge påstått sig vara det rike, som himmelens Gud här lofvade att upprätta, och att det till uppfyllelse af denna profetia verkligen krossat och förstört alla andra riken.  

    Verkliga förhållandet är emellertid, att namnförsamlingen blott och bart förbundit sig med de jordiska väldena såsom leran med järnet, och att påfvedömet aldrig var Guds sanna rike utan blott och bart en efterapning däraf.  Ett af de bästa bevisen för, att påfvedömet icke krossade och förstörde dessa jordiska riken, är, att de ännu finnas till.  

    Och nu, då leran har blifvit gammal och »skör», håller den på att förlora sin bindkraft, och järnet och leran visa tecken till att vilja lossna och skola hastigt gå i smulor, när de träffas af »stenen», det sanna riket.

    Fortsättande uttydningen säger Daniel: 

»Ty du såg ju, att en sten blef lösrifven från berget, dock icke genom människohänder, och att den krossade järnet, kopparen , leran, silfret och guldet.  Så har en stor Gud uppenbarat för konungen, hvad som skall ske i framtiden.  Och drömmen är viss, och dess uttydning ät tillförlitlig.» -- Vers 45.

     Den ur berget utan händer uthuggna stenen, hvilken slår och förstör de hedniska makterna, föreställer den sanna församlingen, Guds rike.  Under evangelieåldern formas detta »sten»-rike, uthugges och danas för sin framtida ställning och storhet – icke af människohand utan genom sanningens makt eller ande, genom Jehovas osynliga makt.  

    Då det är fullständigt, då det helt och hållet blifvit uthugget, kommer det att slå och förstöra denna världens riken.  Det är icke folket utan regeringarna, som symboliseras genom bildstoden, och det är dessa senare, som komma att förstöras, på [page 272] det att folket må befrias.  Vår Herre Jesus kom icke för att fördärfva människornas själar (lif) utan för att frälsa dem. – Luk. 9: 56.

    I verkligheten blir stenen dock icke berget, förrän den har slagit bildstoden, och på samma sätt kommer församlingen i full mening att blifva det rike, som skall uppfylla hela jorden, när »Herrens dag», »vredens dag öfver folken» eller »nödens tid» skall vara öfver, och då det skall hafva blifvit upprättadt och alla andra välden skola hafva blifvit detsamma underordnade.

     Låtom oss nu erinra oss det löfte, Herren gaf till dem af den kristna församlingen, som skulle öfvervinna:

»Den som öfvervinner, honom skall jag gifva att sitta med mig på min tron»; »och den som öfvervinner och den som intill änden gör mina verk, honom skall jag gifva makt öfver hedningarna – och han skall styra dem med järnspira, såsom lerkäril sönderkrossas – såsom ock jag har fått af min fader.»  (Upp. 3: 21;  2: 26—28;  Ps. 2: 8—12.)

Daniel's Vision of Earthly Governments

     I Nebukadnessars syn se vi jordens välden, ur världens synpunkt betraktade, vara en tafla af mänsklig härlighet, storhet och makt, ehuru vi i densamma och se en antydan om deras förfall och slutliga förstöring, enär guldet öfvergar till järn och ler.

 
Emperor Diocletian (245-313 A.D.)

    Världen upphojer både i prosa och poesi denna bildstods stora och framgångsrika hjältar, en Alexander, en Cæsar, en Bonaparte och andra, hvilkas storhet visade sig i slaktandet af sina medmänniskor, och som i sin maktlystnad gjort millioner till änkor och faderlösa barn.  

    Och samma anda råder ännu i de »tio tårna» af bildstoden, hvilket vi kunna se i deras stående krigshärar på mer än tolf millioner man, beväpnade med alla slags mordredskap, som nutida skarpsinnighet och uppfinningsförmåga kan åstadkomma, och redo att slakta hvarandra på befallning af den »öfverhet, som finnes».

 Daniel säger:

    Liksom dessa riken förefalla oss snöda och vilddjursartade, så framställdes för honom dessa fyra världsvälden såsom fyra stora och glupska vilddjur.  Och för hans ögon var Guds tillkommande rike (stenen) förhållandevis större, än den sågs af Nebukadnessar. 

Four Great Beasts

    Enskildheterna rörande de tre första djuren (Babylon, lejonet; Persien, björnen; och Grekland, pantern) med deras hufvuden, fötter, vingar o. s. v., gå vi här förbi såsom varande af mindre vikt vid vår närvarande undersökning än de närmare omständigheterna beträffande det fjärde djuret, det romerska riket.

The Roman Empire,
Dreadful and Terrible Shown

     Om det fjärde djuret, det romerska riket, säger Daniel:

»Därefter fick jag i min syn om natten se ett fjärde djur, öfvermåttan förskräckligt, fruktansvärdt och starkt...och hade tio horn.  Men vid det att jag betraktade hornen, fick jag se, huru mellan dem ett annat horn sköt upp, ett litet, genom hvilket tre af de förra blefvo bortstötta; och se, det hornet hade ögon lika människoögon och en mun, som talade stora ord.» -- Dan 7: 7, 8.

The three horns of the Roman Empire

The "Little Horn"

    Den förvärfvade efterhand allt större inflytande, till dess tre af afdelningarna, [page 275] hornen eller makterna i det romerska riket (herulerna, det östra exarkatet och östgoterna) rycktes ur vägen för att gifva plats för dess upprättande som en civil makt (horn).  Detta sist omtalade, särskildt anmärkningsvärda horn, påfvedömet, utmärker sig för sina ögon (tecken på förstånd) och för sin mun – dess uttalanden, anspråk o. s. v.

     Han valde i sanning ett mycket betecknande namn, ty Rom har i ljuset af sina blodiga förföljelser sannerligen varit det mest djäfvulska af alla jordiska välden.  Till och med in sin öfvergång från ett hedniskt till ett påfligt Rom framvisade det ett af Satans väsentligaste karaktärsdrag, ty han förskapar sig ock till att synas såsom en ljusets ängel (2 Kor. 11: 14), likasom Rom förskapade sig från hedendom och utgaf sig för att vara kristet – Kristi rike.*

*Den omständigheten, att Rom kallas »djäfvul», utgör ingalunda något bevis för icke-tillvaron af en person-lig djäfvul; snarare motsatsen.  Det är, emedan det gifves sådana djur som lejon, björnar och pantrar med bekanta egendomligheter, som regeringar jämföras med dem; och på samma sätt är det, emedan det gifves en djäfvul med kända karaktärsdrag, som det fjärde väldet liknas vid honom.

     Detta framgår klart af andra skriftställen, som vi ännu icke behandlat.  Tillintetgörelsen af det påfliga hornets makt kommer emellertid först.  Dess makt och inflytande begynte minskas, då Napoleon lät föra påfven som fånge till Frankrike.  

     Då, när hvarken påfvarnas förbannelser eller deras böner befriade dem från Napoleons makt, blef det klart för nationerna, att påfvens anspråk på gudomlig makt och myndighet saknade grund.  Därefter sjönk dess världsliga makt hastigt, till dess det i september 1870 förlorade sista spåret däraf genom Viktor Emanuel.

»Jag såg då (d. v. s. efter domen öfver detta horn, efter det dess tillintetgörelse hade begynt), för de stora ords skull, som hornet talade.» -- Dan. 7: 11, eng. öfv.

»Medan jag ännu såg härpå, dödades djuret, och dess kropp förstördes och kastades i elden för att uppbrännas.»  

    Dräpandet och uppbrännandet äro symboler såväl som djuret själft och beteckna den totala och hopplösa förstöringen af närvarande [page 277] organiserade regeringar.  I vers 12 anmärker profeten en skillnad mellan det fjärde djurets och dess föregångares slut.  

    Dessa tre (Babylon, Perien och Grekland) blefvo, det ena efter det andra, beröfvade sitt välde, upphörde att vara världsmakter, utan att dock deras nationella tillvaro omedelbart upphörde.  Grekland och Persien hafva ännu något lif, ehuru det är många århundraden, sedan världsväldet gick dem ur händerna.

    Detta blir emellertid ej förhållandet med det romerska riket, det fjärde och sista af dessa djur.  Det kommer att förlora lif och välde på en gång och totalt tillintetgöras, och med det komma de öfriga ock att förgås. – Dan. 2: 35.

»Sedan fick jag i min syn om natten se, huru en, som liknade en människoson, kom med himmelens skyar.  Och han nalkades den Gamle (af dagar) och fördes fram inför honom.  

Åt denne (Kristus – hufvud och kropp fullständig) gafs välde och ära och rike, och alla folk och stammar och tungomål måste tjäna honom.  Hans välde är ett evigt välde, som icke skall tagas ifrån honom, och hans rike skall icke förstöras.» 

Detta betydde enligt ängelns uttolkning, att

»rike och välde och storhet utöfver alla riken under himmelen skall gifvas åt den Högstes heliga folk.  Dess rike skall vara ett evigt rike, och alla välden skola tjäna och lyda det» (honom, eng. öfv.) – Dan. 7: 13, 27.

    För utförandet af denna stora uppgift är störtandet af dessa hedniska riken hvad som först och främst är nödvändigt, ty »denna världens riken» vilja lika litet som »denna världens furste» gifva sig på fredlig väg utan måste bindas och betvingas med makt. 

     Och så är det skrifvet:

»Att binda deras konungar med kedjor och deras ädlingar med järnfjättrar; att utföra på dem den dom, som är skrifven:  denna ära skola alla hans heliga hafva.» -- Ps. 149: 8, 9, eng. öfv.

Thy Kingdom Come

     Då vi sålunda betrakta de närvarande regeringarna från Herrens och profeten Daniels ståndpunkt och tänka på deras rofgiriga, förstöringslystna, vilddjurslika och själfviska karaktär, kunna vi ej annat än af hjärtat längta efter dessa hedniska regeringars slut, och vi se med glädje framåt till den välsignade tid, då denna tidsålders öfvervinnare skola vara upphöjda på tronen med sitt hufvud för att regera, välsigna och återställa den suckande skapelsen.  Sannerligen kunna alla Guds barn af hjärtat bedja med sin Herre:

»Tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden.»

God’s kingdom is to be inaugurated before the kingdoms of this world fall.

     Profetens ord äro träffande:

»Men i de konungarnas dagar (medan de ännu hafva välde) skall himmelens Gud upprätta (i makt och myndighet) ett rike.»  Och [page 279] när det blifvit upprättadt, skall det »krossa och göra en ände på alla dessa andra riken, men själft skall det bestå evinnerligen».  (Dan. 2: 44.) 

     Följaktligen, hvad tid vi än vänta Guds rike, måste vi gifvetvis vänta, att det skall vara upprättadt, innan denna världens riken falla, och att det är dess makt och ingripande, som förorsakar deras störtande.

Satan’s power
has not been absolute.

 
Emperor Hirohito

 
Benito Mussolini

Närvarande regeringar sedda från en annan synpunkt.

     Högsta rätten att styra världen finnes och kommer alltid att finnas hos Skaparen, Jehova, hvem han än tillåter eller bemyndigar att styra under honom.  Under inflytelsen af de ofullkomligheter och brister, som blefvo en följd af Adams otrohet mot alla konungars konung, dröjde det ej länge, förrän han blef  svag och hjälplös.  

    Han begynte såsom monark att förlora den makt, med hvilken han genom styrkan af sin vilja förmådde behärska och göra sig åtlydd af den lägre djurskapelsen.  Han förlorade också herraväldet öfver sig själf, så att när han ville göra det goda, hindrades han af sin svaghet, och det onda lådde vid honom.  Det goda, som han ville, gjorde han icke, och det onda, som han icke ville, gjorde han.

     Ehuru vi icke göra något försök till att ursäkta vårt släkte, kunna vi alltså likväl hysa medkänsla för dess fruktlösa sträfvanden att styra sig själf och sörja för sin välfärd.  Och något kan dock sägas om den framgång, världen i detta afseende haft, ty ehuru dessa vilddjursartade regeringars verkliga karaktär är uppenbar, hafva de dock, ehuru fördärfvade, varit ofantligt mycket bättre än alls ingen regering – mycket bättre än laglöshet och anarki.  

    Ehuru laglöshet sanolikt skulle hafva varit ganska behaglig för »denna världens furste», var det dock icke så för hans undersåtar.  Hans makt är nämligen icke obegränsad, utan den är inskränkt till hans förmåga att verka genom människosläktet, och hans politik måste i betydlig mån [page 280] lämpa sig efter människornas tankar, lidelser och fördomar.  

    Människans tanke var en af Gud oberoende själfstyrelse, och då Gud tillät henne att göra försöket, begagnade Satan tillfället att utvidga sitt inflytande och sitt välde.  Sålunda var det genom gudsförgätenhet (Rom. 1: 28), som människan blottställde sig för denna listige och mäktige ehuru osedde fiende, och därför har hon alltsedan måst kämpa emot så väl Satans anslag som emot egna svagheter.

Mankind’s governments try
to promote justice.

Where justice
has been ignored, revolutions
have resulted.

Joseph Stalin

     I hvad mån detta lyckats, är en annan sak; men detta har varit alla regeringars påstående och de styrda folkens syftemål, när de underordnat sig dessa regeringar och understödt dem.  Och där rättvisans kraf allt för mycket vårdslösats, hafva massorna antingen varit förblindade eller vilseledda med hänsyn till dem, eller och ha krig, oroligheter och revolutioner blifvit följden.

     De illbragder, hvilka föröfvats af lågsinnade tyranner, som vunnit ställning af makt i denna världens regeringar, äro icke ett uttryck för dessa regeringars lagar och inrättningar; men genom att tillskansa sig myndighet och använda den för låga ändamål hafva dess påtryckt regeringarna deras vilddjurslika prägel.  

    Hvarje regering har haft ett öfvervägande antal kloka, rättvisa och goda lagar – lagar till skydd för lif och egendom, till skydd för hemmets, näringslifvets och handelns intressen, till bestraffande af brott o. s. v.  

    Det har ock funnits domstolar för afgörande af tvistemål, [page 281] där rättvisa åtminstone i någon mån kunnat påräknas; och huru ofullkomliga rättvisans handhafvare än må vara, så är dock fördelen och nödvändigheten af dylika inrättningar uppenbar.  Ehuru dessa regeringar varit bristfälliga, skulle utan dem det moraliskt lägre samhällselementet genom sitt större antal fått öfverhand öfver det bättre, rättvisare elementet.

Vladimir Lenin

Adolf Hitler
__________

Human Governments Often Beastly

     Medan vi således måste medgifva, att dessa regeringar varit och äro vilddjursartade, hvilket de blifvit därigenom att ett öfvervägande antal orättrådiga härskare upphöjts till makt medels intriger och bedrägerier af Satan, som verkar genom människans svagheter och förvända böjelser och åsikter, så erkänna vi dem dock såsom det arma fallna släktets allra bästa bemödanden att styra sig själf.  

    Århundrade efter århundrade har Gud tillåtit mänskligheten att göra försöket och att se resultaten.  Men efter århundradens erfarenhet äro dessa lika otillfredsställande nu som någonsin förut i världens historia.  Missnöjet är i själfva verket allmännare och mera spridt än någonsin, icke emedan förtrycket och orättvisan nu är större än förr, utan emedan, enligt Guds anordning, människors ögon öppnas genom kunskapens tillväxt.

    Denna förändring i det allmänna tänksättet har icke försiggått så småningom från själfva början af människornas försök att styra sig själfva utan kan klart spåras endast så långt tillbaka som till det sextonde århundradet, och den har försiggått snabbast under de sista femtio åren.  Denna förändring är alltså icke resultatet af förflutna åldrars erfarenhet utan är det naturliga resultatet af kunskapens tillväxt och allmänna utbredning på sista tiden bland de djupa lederna.  

    Förberedelsen för denna vetandets allmänna spridning begynte med boktryckerikonstens upfinning omkring år 1440 och däraf följande mångfaldigandet af böcker, tidningar och tidskrifter.  Denna uppfinnings inflytande på den allmänna upplysningen började göra sig gällande omkring det sextonde århundradet och de framsteg, som sedan gjorts, känna alla till.

    Massornas allmänna upplysning har blifvit en folkets sak, och uppfinningar och upptäckter börja blifva alldagliga händelser.  Denna kunskapens tillväxt bland människorna, hvilken är af Gud bestämd och inträffar på hans egen bestämda tid, är en af de väldiga krafter, hvilka nu hålla på att binda Satan – stäfjande hans inflytande och kringskärande hans makt på denna »rustningens dag» för upprättandet af Guds rike på jorden.

Knowledge brings
an awakening
of self-respect and a realization of rights.

 
Martin Luther King, Jr. 

Rosa Parks

    Blicka tillbaka på flydda århundraden och se, huru folken hafva skrifvit sitt missnöjes historia i blod, och profeterna förklara, att till följd af kunskapens tillväxt kommer en ännu mera allmän och vidsträckt missbelåtenhet att slutligen gifva sig [page 283] uttryck i en hela världen omfattande revolution, i omstörtandet af all lag och ordning, att anarki och nöd bland alla klasser kommer att blifva följden, men att midt uti denna förvirring himmelens Gud skall upprätta sitt rike, hvilket skall tillfredsställa alla nationers önskningar.

    Utledsna och modfällda till följd af sina egna misslyckade försök och erfarande, att deras sista och största ansträngningar leda blott till anarki, skola människorna med glädje välkomna och böja sig för den himmelska myndigheten och erkänna dess starka och rättvisa regering.  

    Människornas största nöd skall sålunda blifva Guds tillfälle, och alla »folks åstundan skall komma» -- Guds rike i makt och stor härlighet. – Hagg. 2: 8, eng. öfv.

    De förmanade församlingen att lyda lagarna och bevisa dess tjänare aktning för själfva ämbetets skull, om de än personligen voro oförtjänta däraf, att erlägga sina skatter och ej på något vis sätta sig upp mot lagen (Rom. 13: 1—7), utom då den stred emot Guds lag.  (Apg. 4: 19;  5: 29.)  

    Herren Jesus, apostlarna och de första kristna voro alla lydiga mot lagen, ehuru de höllo sig skilda från och icke togo någon del i denna världens regeringar.

After the death
of the Apostles, preaching of the coming kingdom
of God was unpopular.

    De äro det himmelska rikets medborgare och arfvingar (Ef. 2: 19) och böra såsom sådana [page 284] göra anspråk på endast sådana rättigheter och förmåner under denna världens riken, som beviljas främlingar. 

     Deras mission är icke att hjälpa världen att förbättra sin närvarande ställning eller hafva något att göra med dess angelägenheter för närvarande.  Hvarje försök i den vägen vore endast bortkastad möda. Ty världens lopp och dess slut äro båda tydligt utstakade i skriften och helt och hållet i dens hand, hvilken på sin egen tid skall gifva oss riket.  

    Den sanna församlingens inflytande är nu och har alltjämt varit ringa – så ringa, att det i politiskt afseende betyder rent af ingenting.  Men huru stort det än må förefalla, böra vi dock följa vår Herres och apostlarnas lära och exempel.  Vetande, att Guds afsikt är att låta världen fullt pröfva sin egen förmåga att styra sig själf, böra den sanna församlingens medlemmar, ehuru i världen, icke vara af världen.  

    Helgonen få utöfva inflytande på världen endast genom sin afskildhet därifrån, genom att låta sitt ljus lysa; och sålunda, genom deras vandel, bestraffar sanningens ande världen.  På ett sådant sätt – såsom fridsamma, ordningsfulla samhälls- medlemmar, som själfva lyda och rekommendera hvarje rättfärdig lag, bestraffa laglöshet och synd och peka framåt till Guds utlofvade rike och de välsignelser, som under det äro att vänta, och icke såsom sådana, hvilka antaga den allmänna metoden att blanda sig i politik och med världen göra upp planer för att vinna makt och sålunda indragas i strid och synd och den allmänna förnedringen – bör i härlig kyskhet Fridsfurstens blifvande brud vara en makt för det goda såsom sin Herres representant i världen.

The Pope crowning Charlemagne

    Men somliga ville göra Guds plan bättre och bereda församlingen en ställning af ynnest hos världen i stället för lidande.  Genom anslutning till den världsliga makten lyckades det.  Såsom relutatet häraf utvecklades påfvedömet, som med tiden blef folkets härskarinna och drottning. – Upp. 17: 3—5;  18: 7.

     Genom denna politik blef allt omgestaltadt.  I stället för lidande kom ära, i stället för ödmjukhet kom högmod, i stället för sanning kom villfarelse, och i stället för att förföljas började hon förfölja alla dem, som fördömde hennes nya, orättmätiga äreställning.  

    Hon begynte snart uppfinna nya teorier och sofismer för att rättfärdiga sitt handlingssätt, bedragande först sig själf och sedan folken i den tron, att Kristi utlofvade tusenårsrike kommit, och att Krisus, konungen, förträddes af hennes påfvar, hvilka såsom Kristi ståthållare regerade öfver jordens konungar.  Hon lyckades genom sina anspråk bedraga hela världen.  

    Hon gjorde alla folk »druckna» med sinna irrläror (Upp. 17: 2), och för att injaga skräck lärde hon, att evig  pina väntade alla dem, hvilka motsade hennes anspråk.  Snart blefvo Europas konungar krönta eller afsatta genom hennes edikter och under hennes förgifna myndighet.

    Ty, ehuru reformatorerna öfvergåfvo många af påfvedömets anspråk på kyrklig [page 286] domsrätt m. m. höllo de dock fast vid den ära, hvilken jordens konungar kommit att fästa vid kristendomen.  Och sålunda föllo reformatorerna i samma villfarelse och utöfvade envåldsmakt, i det de utnämnde och sanktionerade konungar och regeringar samt gaf dem namnet »kristna riken» eller Kristi riken.  

    Sålunda få vi i vår tid ofta höra denna gåtfulla benämning: »den kristna världen» -- verkligen en gåta i ljuset af evangelii sanna grundprinciper.  Vår Herre sade om sina lärjungar: »De äro icke af världen, såsom jag icke är af världen.»  

     Och Paulus förmanar oss, sägande: »Skicken eder icke efter denna världen.» -- Joh. 17: 16;  Rom. 12: 2.

     Gud godkände aldrig, att dessa riken kallades med Kristi namn.  Bedragna af namnförsamlingen segla dessa nationer under falsk flagg, föregifvande sig vara, hvad de icke äro.  Dessa rikens enda berättigande, frånsedt folkets röst, ligger i Guds begränsade maktförläning till Nebukadnessar – tills han kommer, som har rätt till väldet.

Improper Union of Church
and Governments

     En annan allvarsam skada, som blifvit en följd af denna villfarelse, är, att Guds barns uppmärksamhet därigenom blifvit afledd från det utlofvade himmelska riket, och att de blifvit ledda till ett otillbörligt erkännande af och en allt för stor förtrolighet med dessa jordiska riken och till nästan fruktlösa försök att på dessa vilda världsliga stammar ympa religionens kyskhet och moral, så att evangelium om det sanna riket och de förhoppningar, som utgöra medelpunkten däri, försummats.  

     Under detta bedrägeris inflytande äro några för närvarande synnerligen angelägna om att [page 287] få Guds namn infördt i Förenta staternas konstitution, för att dess därigenom skulle blifva en kristen nation.  De reformerade presbyterianerna ha i åratal nekat att rösta och bekläda ämbete under denna regering, emedan det icke är Kristi rike.  Sålunda erkänna de det opassande i att kristna taga del i något annat.  

     Vi ha stor sympati för denna tanke men icke så för den slutsatsen, att om blott Guds namn förekomme i konstitutionen, detta skulle förvandla republiken från att vara ett af denna världens riken till ett Kristi rike och gifva dem rätt att under detsamma rösta och bekläda ämbete.  

    O, hur dåraktigt!  Huru stort är icke det bedrägeri, genom hvilket »modern till skökorna» gjort alla nationer druckna (Upp. 17: 2); ty det påstås, att Europas riken på liknande sätt flyttades öfver från Satan till Kristus och sålunda blefvo »kristna stater».

     Om man blott inser, att de bästa som de sämsta af jordens riken äro intet annat än »denna världens riken», hvilkas af Gud förlänta maktstid nu snart är utlupen, på det de må lämna rum åt sin bestämda efterträdare, det messianska riket, det femte världsriket (Dan. 2: 44; 7: 14, 17, 27), så kommer det att göra mycket till att befästa sanning och utrota villfarelse.

     Och enär dessa böra upprätthålla Kristi rike, så känna de sig bundna att kämpa för den så kallade kristenhetens närvarande vacklande riken, hvilkas tid nu håller på att hastigt utlöpa, och sålunda tvingas de ofta att ställa sig på förtryckets sida i stället för på rättens och frihetens – att ställa sig på denna världens rikens och på denna världens furstes sida i stället för på Kristi kommande sanna rikes sida. – Upp. 17: 14;  19: 11—19.

    Människor börja använda sin tankeförmåga i denna och liknande frågor, och deras öfvertygelse skall leda dem till att handla så mycket våldsammare, då de komma till insikt om att bedrägeri öfvats mot dem i den rättvise Gudens och Fridsfurstens namn.  

    I själfva verket blifva många alltmer böjda för att antaga, att religionen själf är blott och bart ett bedrägeri, som har till ändamål att i förening med den civila makten inskränka massornas frihet.

    Men de hvarken vilja eller kunna göra detta i sitt närvarnde fallna tillstånd, och beväpnad med själfviskhet kommer därför enhvar att kämpa om öfvertaget, och världens riken komma att förgås uti en tid af stor nöd, en sådan som aldrig varit, alltsedan människor funnits till.  

    Om dem, hvilka förgäfves söka hålla fast vid ett herravälde, som är förgånget, då väldet är gifvet åt honom, hvars rätt det är, talar Herren, låtande dem förstå, att de kämpa mot honom – en strid i hvilken de med visshet skola komma till korta.  Han säger: --

Kissing the Pope's toe -- an erroneous application of "kiss the  Son" [God's Anointed Son]. 
Rulers of earth are to repent to avoid God's anger.

»Hvarför larma hedningarna och tänka folken fåfänglighet?  Jordens konungar resa sig upp och furstarna rådslå med hvarandra, mot Herren och hans smorde (sägande):  

’Låtom oss sönderslita deras bojor och kasta deras band ifrån oss.’  Han som bor i himmelen ler, Herren bespottar dem.  Då talar han till dem i sin vrede, och i sin förgrymmelse förskräcker han dem (sägande):  

’Jag har insatt (eng. öfv. smort) min konung på Sion, mitt heliga berg.’... Så kommen nu till förstånd, I konungar, låten tukta (undervisa) eder, I domare på jorden.  

Tjänen Herren med [page 289] fruktan och fröjden eder med bäfvan.  Hyllen sonen (Guds smorde), att han icke må vredgas, så att I förgåns på eder väg; ty snart kunde hans vrede upptändas.  Saliga äro alla de, som taga sin tillflykt till honom.» -- Ps. 2: 1—6. 10—12.