3Way11Swed

Few find the "narrow way" to life today.	»Vid är porten till fördärfvet, och bred den väg, som leder dit; och många äro de, som gå in genom den. Huru trång är ej porten till lifvet! Huru svår är ej den väg, som leder dit, Och huru få äro ej de, som finna den.» -- Matt. 7: 13, 14, eng. Diaglott-öfvers.
The "highway of holiness" will be available for all.	»Och en banad väg, en farväg, skall vara där, och den skall kallas ’helighetens väg’; de orena skola icke gå öfver den (bortom tusenårsåldern), men för dessa skall den vara. De vägfarande, äfven om de vore okunniga, skola ej gå vilse därpå. Där skall intet lejon vara, ej heller skall något annat vilddjur beträda den. Något sådant kommer icke att finnas där, men de återlösta skola vandra på den.» -- Es. 35: 8, 9, eng. öfvers.
The downward path is becoming more glazed and slippery with sin.	SKRIFTEN riktar sålunda vår uppmärksamhet på tre vägar: den »breda vägen», den »smala vägen» och den »banade vägen». Den breda vägen till fördärfvet. Denna väg är så benämnd, emedan den är den lättaste för den vansläktade mänskligheten. Det var för sex tusen år sedan, som Adam, en till förtappelse dömd syndare (och det i honom representerade släktet), anträdde sin vandring på denna väg, och efter nio hundra trettio år uppnådde han dess slut – döden. Allt eftersom århundraden hafva gått, har den sluttande vägen blifvit alltmer uppnött och glatt, och släktet har rusat med allt starkare fart mot fördärfvet, enär vägen dagligen blifvit allt mer hal, slemmig och slipprig genom synden. Och icke nog med att vägen ständigt blir mera slipprig, utan människosläktet förlorar [page 218] dagligen i motståndskraft, så att medellifslängden för närvarande utgör endast omkring trettio år. Människan hinner nu till vägen slut – döden – nio hundra år fortare, än den första människan gjorde.
For 6,000 years, sin and death have reigned relentlessly.	I sex tusen års tid har släktet utan afbrott fortsatt vandringen på den breda utförsvägen. Det är jämförelsevis endast få, som försökt vända om. Men att gå tillbaka hela vägen, att uppnå den ursprungliga fullkomligheten, har i själfva verket varit omöjligt, ehuru någras bemödanden i denna riktning äro berömvärda och ej varit utan goda resultat. I sex tusen års tid har synd och död regerat skoningslöst öfver mänskligheten och drifvit den framåt på denna breda väg till fördärfvet. Ej förrän i evangelii ålder bragtes i ljuset väg, på hvilken det fanns en möjlighet att undkomma. Ehuru man visserligen i föregående tidsåldrar i typer och skuggor uppfångade några svaga glimtar of hopp, hvilka med glädje hälsades af några få, så var det likväl icke förrän genom vår Herres och Frälsares, Jesus Kristi, första ankomst och genom apostlarnas förkunnande af det glada budskapet om återlösning och syndaförlåtelse samt en däraf följande uppståndelse från döden och fördärfvet (2 Tim. 1: 10), som lif och odödlighet bragtes i ljuset.
Jesus called the new way the "narrow way to life."	Jesu och apostlarnas lära bringar i ljuset lif – en på Återlösarens förtjänst och offer grundad återställelse till lif för hela mänskligheten – och det framgar af deras lära, att detta är betydelsen af många förebilder i gamla testamentet. Därjämte bringar den i ljuset odödlighet, det pris den höga kallelsen erbjuder evangelii församling. Ehuru en väg, på hvilken det är möjligt att undfly den breda vägen till förtappelse, blifvit bragt i ljuset genom evangelium, så ger den stora massan af människosläktet icke akt på det glada budskapet, emdan de äro fördärfvade af synden och förblindade af motståndaren. De, som nu med tacksamhet taga emot löftet om lif: återställelse till mänsklig tillvaro genom [page 219] Kristus, hafva sig anvisad en ny väg, på hvilken invigda troende kunna gå bortom den mänskliga naturen och förvandlas till en högre natur – den andliga. Denna nya väg, som blef »invigd för oss», det konungsliga prästerskapet (Ebr. 10: 20), kallade Herren.
Because of its narrowness, many prefer to avoid it.	Den smala vägen till lifvet. Vår mästare säger oss, att det är smalheten af denna väg, som gör, att många föredraga att stanna på den breda vägen till förtappelse. »Den porten är trång (svår), och den vägen är smal, som drager till lifvet, och få äro de, som finna honom.» Innan vi gå att betrakta denna väg och de faror och svårigheter, som där möta, låtom oss taga i öfvervägande det mål, till hvilket den leder – lifvet. Såsom vi redan sett, kan lif ägas på olika tillvarelseplan, både högre och lägre än det mänskliga tillvarelseplanet. Lif är ett uttryck af mycket vidsträckt bemärkelse, men Herren använder det är om den högsta formen af lif, hvilken tillhör den gudomliga naturen – odödlighet – det pris, han inbjöd oss att kämpa för.
What is life?	Hvad är lif? Vi icke allenast känna det i oss själfva utan se dess verksamhet i lägre stående djur, till och med i växterna, och oss förtäljes om dess tillvaro i de högre formerna, den angeliska och den gudomliga. Huru skola vi definiera ett uttryck af sådan omfattning?
Jehovah is the great fountain of all life.	Ehuru vi icke kunna spåra den fördolda lifsgrunden hos allt, kunna vi tryggt antaga, att det gudomliga väsendet, Jehova, är den stora urkällan till allt lif, hvilken förser alla dessa flöden. Allt lefvande härrör från honom och är beroende af honom för sitt lif.
The divine nature is life independent, unlimited, exhaustless.	Allt lif, vare sig hos Gud eller hans skapelser, är enahanda: det är en kraftgifvande princip och icke en substans. Det är en princip, som finnes i Gud, men hos hans skapelser är den en följd af vissa förutsättningar, som Gud förordnat, och det är således han, som är detta [page 220] lifs orsak, upphof eller urkälla. Följaktligen är det skapade i intet afseende en del eller någon alstringsprodukt af Skaparens essens eller natur, såsom några föreställa sig, utan det är Guds med lif försedda verksamhetsprodukt. Ha vi klart för oss, att det endast är den gudomliga naturen, hos hvilken lifvet är absolut, oinskränkt, outtömligt, alltid närvarande utan afbrott och hvarken en produkt af eller lekboll för omständigheterna, finna vi, att Jehova med nödvändighet är höjd öfver de fysiska lagar och medel, hvilka han förordnat för sina skapelsers vidmakthållande. Det är denna egenskap, som tillhör endast den gudomliga naturen, hvilken uttryckes genom ordet odödlighet. Såsom det i föregående kapitel visats, betyder uttrycket odödlig säker mot död och följaktligen emot sjukdom och smärta. Odödlighet kan i själfva verket begagnas som synonym för gudomlighet. Ur den gudomliga, odödliga källan flyter allt lif och all välsignelse, hvarje god och fullkomlig gåfva, likasom det är från solen, som jorden erhåller sitt ljus och sin kraft.
The sun is the fountain of light to the earth.	Solen är den stora ljuskälan för jorden, hvilken upplyser allt och framkallar många färgschatteringar och ljusnyanser, alltefter naturen hos det föremål, på hvilket den lyser. Samma solljus frambringar slående olika effekter, då det lyser på en diamant, en tegelsten eller olika sorters glas. Det är samma ljus, men de föremål, på hvilka det lyser, variera i förmåga att upptaga och fortplanta detsamma. Så ock med lifvet; det flyter alltsammans från en outtömlig källa. Ostron äger lif, men dess organism är sådan, att det icke kan bruka mycket lif, liksom tegelstenen icke kan återkasta mycket af solens ljus. Detsamma är förhållandet med de högre lifsformerna: däggdjur, fiskar och fåglar. I likhet med olika slags glas under solljusets inverkan visa dessa olika skapelser på olika sätt de olika organiska krafter, de äga, då lif genomströmmar deras organism.
Man does not possess inherent life.	Den slipade diamanten är så mottaglig för ljuset, att det ser ut, som om den ägde ljus i sig själf och själf vore en liten sol. Så ock med människan, ett mästerverk af Guds skapelse, gjord endast »något litet lägre än änglarna». Hon danades så fullkomlig, att hon kunde mottaga och behålla lif genom bruket af de medel, med hvilka Gud försåg henne, utan att någonsin blifva matt. Sålunda var Adam, innan han föll, härligare än någon annan jordisk skapelse, icke på grund af någon olikhet i den inplantade lifsprincipen utan till följd af en mera storartad organism. Låtom oss emellertid ihågkomma, att liksom diamanten icke kan återspegla något ljus, som icke skiner därpå, så kan människan icke heller äga och åtnjuta lif, med mindre tillströmningen af lif fortfar.
The beginning of human life –	Människan äger icke lif i sig själf: hon är lika litet en lifskälla, som en diamant är en ljuskälla. Och ett af de allra starkaste bevis för att vi icke äga ett outtömligt förråd af lif i oss själfva, eller med andra ord, att vi icke äro odödliga, hafva vi i den omständigheten, att sedan synden kom, har döden öfvergått hela vårt släkte. Gud har ordnat det så, att människan i Eden skulle hafva tillträde till lifsuppehållande träd; och paradiset i hvilket hon var satt, var rikligen försedt med »alla slags träd», goda till föda eller till prydnad. (1 Mos. 2: 9, 16, 17.) Bland lifsträden, goda att äta af, fanns ett, som var förbjudet. Ehuru människan för en tid var förbjuden att äta af kunskapens träd, ägde hon tillåtelse att obehindradt äta af träd, hvilka fullkomligt uppehöllo lifvet, och först efter öfverträdelsen blef hon afskild från dessa träd, för att dödsstraffet därigenom skulle gå i verkställighet. – 1 Mos. 3: 22.
As the diamond loses its beauty when light is withdrawn, so man loses life without God.	Sålunda se vi, att mänsklighetens härlighet och skönhet beror af fortfarande tillgång på lif, alldeles såsom diamantens skönhet beror af fortfarande tillgång på solljus. När synden beröfvade människosläktet [page 222] dess rättighet till lif och källan började sina, började juvelen genast att förlora sin glans och skönhet, och slutligen beröfvas den allt spår däraf i grafven. Hennes härlighet förtäres såsom af mal. (Ps. 39: 12.) Liksom diamanten mister sin skönhet och glans, då ljuset undanhålles, så mister människan lifvet, då Gud undanhåller medlen till lif.
"There is no work... nor knowledge... in the grave..."	»Om en människa gifvit upp anden (lifvet), hvar finnes hon då mer? » (Job 14: 10.) »Om hennes barn komma till ära, sö känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, sö aktar hon dock ej pö dem.» (Vers 21.) »I dödsriket, dit du går, finnes ingen verksamhet eller beräkning eller insikt eller vishet.» (Pred. 9: 10.)
Man is to have his beauty restored.	Men emedan en lösen blifvit erlagd och dödsstraffet utgjordt af Återlösaren, kommer juvelen att få sin skönhet återställd och att åter afspegla Skaparens bild, då rättfärdighetens sol uppgår med läkedom under sina vingar. (Mal. 4: 2.) Det är på grund af syndoffret, Kristi offer, som »alla, som äro i grifterna,...skola gå därutur». Det kommer att blifva en återställelse af allting, och sedan mänskligheten en gång blifvit återställd, skall den hafva fullkomligt lif såsom i början, hvilket, i händelse af lydnad, får åtnjutas evinnerligen.
Divine nature was originally the possession of God. "Who only hath immortality..." I Timothy 6:16	Detta är dock icke den belöning, Jesus framställer som den smala vägens slutmål. Af andra skriftställen framgår, att den belöning, som är utlofvad åt vandrarna på den smala vägen, är den gudomliga naturen – inneboende lif, lif i den högsta grad, i hvilken endast den gudomliga naturen kan äga det – odödlighet. O, hvilket hopp! Våga vi väl eftersträfva en sådan ära? Utan en bestämd och tydlig inbjudan därtill kunde säkerligen ingen med skäl eftersträfva något dylikt. Af 1 Tim. 6: 15, 16 få vi veta, att den odödliga eller gudomliga naturen tillhörde ursprungligen endast Jehova. Vi läsa: »Hvilken den salige och ende härskaren [page 223] Konungen öfver alla konungar och Herren öfver alla herrar, i sinom tid skall låta oss se, han, som allena har odödlighet och bor i ett otillgängligt ljus, hvilken ingen människa har sett eller kan se.» Alla andra varelser, änglar, människor, fyrfota djur, fåglar, fiskar o. s. v., äro endast kärl, hvilka rymma hvart och ett sitt mått af lif, och alla äro olika till karaktär, förmåga och beskaffenhet, alltefter den organism Skaparen funnit för godt att gifva åt hvar och en art. Vidare meddelas oss, att Jehova, hvilken ursprungligen allena ägde odödlighet, har högt upphöjt sin Son, vår Herre Jesus, till samma gudomliga odödliga natur; följaktligen är han nu sin Faders uttryckliga afbild. (Ebr. 1: 3.) Vi läsa:
Immortality is now offered to the Bride of Christ.	»Såsom Fadern har lif i sig själf (Guds definition på ’odödlight’ – lif i sig själf – icke ett lif hämtadt från andra källor eller beroende af omständigheter utan oberoende, inneboende lif), så har han ock gifvit Sonen att hafva lif i sig själf.» (Joh. 5: 26.) Efter Jesu uppståndelse äro alltså två väsenden odödliga, och, häpnadsväckande nåd! samma anbud göres Lammets brud, hvilken utväljes i evangelii ålder. Likväl komma icke alla af det stora antal, som till namnet tillhör församlingen, att erhålla detta stora pris, utan det blifver endast den »lilla hjorden» af öfvervinnare, som så kämpa, att de vinna det, som troget följa i Mästarens fotspår, som i likhet med honom vandra uppoffringens smala väg framåt ända till döden. Dessa komma, sedan de blifvit födda från de döda i uppståndelsen, att hafva den gudomliga naturen och formen. Denna odödlighet, den oberoende, själf-existerande, gudomliga naturen, är det lif, till hvilket den smala vägen leder.
The Church class is to be raised with spiritual bodies.	Denna klass kommer icke att uppstå ur grafven såsom människor, ty aposteln försäkrar oss, att ehutu en naturlig kropp såddes i grafven, kommer det att uppväckas en andlig kropp. Alla komma de att förvandlas, och likasom de en gång buro den jordiskas [page 224] bild, den mänskliga naturen, så skola de ock bära den himmelskas bild. Men »det är ännu icke uppenbart, hvad vi skola varda» -- hvad en andlig kropp är; men *»vi veta, att när han varder uppenbar, skola vi blifva honom lika»* och dela »den härlighet, som skall uppenbaras». – 1 Joh. 3: 2; Kol. 1: 27; 2 Kor. 4: 17; Joh. 17: 22; 1 Pet. 5: 10; 2 Tess. 2: 14.
The Gospel Age is designated exclusively for this call.	Denna höga kallelse till en förändring af natur är icke endast begränsad uteslutande till evangelieåldern, utan den är det enda erbjudande som göres i denna tidsålder. Herrens framställning, som anförts i början af dettta kapitel, innefattar således med orden: på den breda vägen till förtappelsen, alla dem, som icke äro på vägen till det enda nu erbjudna priset. Alla andra befinna sig ännu på den breda vägen – endast de förra ha ännu undflytt den fördömelse, som hvilar öfver världen. Den enda vägen till lifvet, som nu är öppen, finner på grund af sina svårigheter få, som bry sig om att vandra på densamma. Den stora massan af människosläktet föredrager i sin svaghet njutningens breda, bekväma väg.
The path from death to life is a "Narrow Way" today.	Den smala vägen,ehuru den slutar i lif, i odödlighet, skulle kunna kallas en dödens väg, enär priset vinnes genom offret af den mänskliga naturen ända till döden. Det är den smala vägen genom döden till lifvet. Tillräknelsevis fria från den adamitiska syndaskulden och dödsstraffet afsäga sig eller uppoffra de invigda frivilligt dessa mänskliga rättigheter, hvilka räknas såsom deras, och hvilka de i sinom tid tillsammans med den öfriga världen faktiskt skulle hafva tillträdt. Såsom »människan Kristus Jesus» gaf eller öfrade sitt lif för världen, så blifva dessa medoffrare med honom. Icke som om hans offer vore otillräckligt, och som om andra offer behöfdes; men fastän hans offer är alltillräckligt, så få dessa tjäna och lida med honom för att blifva hans brud och medarfvingar. Alltså, under det världen är under [page 225]dödsdom och håller på att dö med Adam, så heter det om denna »lilla hjord», att den dör med Kristus genom den redan nämnda uppoffringen af hvad som tillräknas dem genom tron och af allt annat, som tilhör deras mänskliga natur. De offra och dö med honom såsom människor för att med honom blifva delaktiga af den gudomliga naturen och härligheten; ty vi tro, att om vi dö med honom, skola vi ock lefva med honom. Om vi lida med honom, skola vi ock förhärligas med honom. – Rom. 8: 17; 2 Tim. 2: 11, 12.
With the end of the Gospel Age, the Narrow Way will close.	I begynnelsen af tusenårsåldern skola de, som nu vandra på den smala vägen, hafva vunnit det stora pris, för hvilket de kämpade: odödlighet; och sålunda beklädda med gudomlig natur och makt skola de vara fullt utrustade för det stora verket att återställa och välsigna världen under den tidsåldern. Vid slutet af evangelieåldern kommer den smala vägen till odödlighet att stängas, emedan den »lilla hjorden», som den var ämnad att pröfva, skall hafva blifvit fulltalig. *»Nu är den behagliga (grek. dektos,* behagliga, antagliga) tiden»,** den tid, i hvilken offrare, kommande på Jesu förtjänst och döende med honom, äro behagliga inför Gud – ett välluktande offer. Såsom adamitiskt straff kommer icke döden att för alltid tillstädjas; den kommer att upphäfvas under tusenårsåldern; såsom ett offer är den behaglig och bringar belöning endast under evangelii tidsålder.
"For if ye live after the flesh, YE SHALL DIE; but if ye through the Spirit do mortify the deeds of the body, YE SHALL LIVE. "For as many as are led by the Spirit of God, they are the sons of God." Romans 8:13,14	Det är endast såsom »nya skapeler», som de heliga i denna tidsålder äro på vägen till lifvet; och endast som människor äro vi invigda till död, såsom offer. Om vi såsom mänskliga skapelser äro döda med Kristus, skola vi såsom nya andliga varelser lefva med honom. (Rom. 6: 8.) Guds sinne i oss, det förvandlade sinnet, är fröet till den nya naturen. Det nya lifvet skulle lätt förkväfvas, och Paulus försäkrar oss, att om vi, sedan vi blifvit aflade af anden genom sanningen, lefva efter köttet, skola vi [page 226] dö (förlora vårt lif), men om vi med anden döda köttets gärningar (den mänskliga naturens böjelser), skola vi lefva (såsom nya skapelser); ty de äro Guds barn, som ledas af Guds ande. (Rom. 8, 13, 14.) Detta är en tanke af den djupaste vikt och betydelse för alla dem, som invigt sig, ty om vi vid vårt förbund med Gud lofvade att uppoffra den mänskliga naturen, och om detta offer antogs af honom, så är det gagnlöst att söka att återtaga det. Det mänskliga räknas nu af Gud såsom dödt, och det måste faktiskt dö för att aldrig mer återställas. Allt, hvad som kan vinnas genom att vända om för att lefva efter köttet, är på sin höjd en smula njutning på bekostnad af den nya andliga naturen.
There is another class; it is partially overcome by the world, the flesh, or the devil.	Det finnes emellertid invigda, hvilka åstunda priset, och som blifvit aflade af anden, men som delvis blifvit öfvervunna af världens lockelser, köttets begärelser eller djäfvulens konstgrepp. Det förlora till en del ur sikte det föreliggande priset och försöka hålla en medelväg – för att bibehålla Guds ynnest och världens ynnest på samma gång, förgätande, att »världens vänskap är Guds ovänskap» (Jak. 4: 4), och att förmaningen till dem, som kämpa för priset, är: »Älsken icke världen» och »söken icke ära af hvarandra utan den ära, som kommer från Gud allena». – 1 Joh. 2: 15; Joh. 5: 44.
Purified by the fire of affliction.	Dessa, som älska den närvarande världen, men som icke helt och hållet öfvergifvit Herren och föraktat sitt förbund, blifva föremål för gisslan och luttring genom bedröfvelsens eld. De öfverlämnas, såsom aposteln uttrycker sig, åt Satan till köttets fördärf, på det att anden (den nyligen aflade naturen) må blifva frälst på Herren Jesu dag. (1 Kor. 5: 5.) Och om denna tuktan haft behörig verkan, blifva de slutligen upptagna till det andliga tillståndet.
The rugged, steep, narrow way of the Christian The difficulties of the narrow way are a separating principle, refining the people of God.	De komma att hafva evigtvarande andligt lif, sådant änglarna hafva det, men de förlora priset, odödlighet. De komma att tjäna [page 227] Gud i hans tempel och stå inför tronen med palmer i sina händer (Upp. 7: 9—17); men ehuru detta blifver härligt, blir det icke så härligt som den ställning, hvilken intages af den »lilla hjorden», öfvervinnarne, som komma att vara konungar och präster inför Gud, sittande med Jesus på tronen såsom hans brud och medarfvingar och med honom krönta med odödlighet. Vår väg är en skroflig, brant, smal väg, och försåges vi icke med ny kraft för hvarje nytt steg under resan, skulle vi aldrig hinna målet. Men vår anförares ord äro uppmuntrande: Var vid godt mod, jag har öfvervunnit; min nåd är dig nog, ty min kraft fullkomnas i svaghet. (Joh. 16: 33; 2 Kor. 12: 9.) Denna vägens svårigheter skola verka såsom en afsöndrande princip för att helga och rena ett »egendomsfolk», som skall blifva »Guds arfvingar och Jesu Kristi medarfvingar». I betraktande häraf låt oss med frimodighet framgå till nådens tron, på det vi må få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid, under det vi kämpa trons goda kamp och söka att vinna »härlighetens krona» -- odödlighet, den gudomliga naturen. – 2 Tim. 4: 8; 1 Pet. 5: 4.
The way to the world’s restitution will not be sacrifice, but proper enjoyment of human rights.	Helighetens banade väg. Under det att evangelieålderns särskilda hopp är så öfversvinneligt härligt och vägen dit i motsvarande grad svår, smal och omhvärfd med svårigheter och faror för hvarje steg, så att få finna den och erhålla det stora priset vid dess slut, skall tingens nya ordning i nästa tidsålder blifva helt annorlunda. Liksom ett annat hopp förehålles, så leder ock en olika väg dit. Vägen till odödlighet har varit en väg, som kräfde uppoffringen af eljest lofliga och rätta förhoppningar, syften och önskningar – uppoffringen för alltid af den mänskliga naturen. Men vägen till mänsklig fullkomlighet, till återställelse, världens hopp, kräfver endast syndens bortläggande: ej uppoffringen af mänskliga [page 228] rättigheter och privilegier utan deras behöriga åtnjutande. Den kommer att föra till personlig rening och återställelse till likhet med Guds afbild, till det lyckliga tillstånd, som Adam åtnjöt, innan synden inkom i världen.
There will be a highway, specially prepared for easy travel. Garden of Gethsemane The Narrow Way is a pathway of sacrifice and "Gethsemane" experiences.	Vägen tillbaka till faktisk mänsklig fullkomlighet kommer att göras mycket tydlig och bekväm; så tydlig, att ingen behöfver taga miste om vägen; så tydlig, att »den vägfarande och de, som äro obekanta med vägen, ej skola gå vilse» (Es. 35: 8; Leesers öfv.); så tydlig, att ingen skall behöfva lära den andre och säga: Känn Herren; ty alla skola känna Herren, från den minste till den störste. (Jer. 31: 34.) I stället för att vara en smal väg, som få kunna finna, kallas den en »banad väg», en allmän farväg, ej en smal, brant, ojämn, svar, inklämd biväg, utan en väg, särskildt beredd för lätt och bekväm resa – särskildt iordningställd för de resandes bekvämlighet och trefnad. Verserna 8 och 9 visa, att det är en offentlig väg, öppen för alla de aterlösta – hvarje människa. Enhvar, för hvilken Kristus dog, som vill erkänna och begagna sig af de tillfällen och välsignelser, hvilka köpts medelst hans dyra blod, far på denna helighetens väg vandra uppåt till det stora slutmålet: fullkomlig återställelse till mänsklig fullkomlighet och evigt lif. Dessa komma icke att räknas rättfärdiga och tillräknelsevis blifva heliga och fullkomliga i Guds åsyn, utan när de anträda färden på denna helighetens banade väg, komma de att på densamma vandra uppåt till faktisk fullkomlighet, såsom en följd af personligt bemödande och lydnad, för hvilket ändamål allt kommer att göras gynnsamt af Återlösaren, som då regerar i makt. Hvar och en kommer att i mån af sina behog erhålla hjälp från det nya rikets visa och fullkomliga styrelse. Detta är, såsom somliga torde finna, det egentliga resultatet af återlösningen. Om vår Herre, människan Kristus Jesus, gaf sig själf till en [page 229] återlösen för alla, och om han vill, att alla skola komma till sanningens kunskap och därigenom till faktisk fullkomlighet, hvarför gör han då icke genast en god, banad, offentlig väg för alla? Hvarför aflägsnar han icke hindren, stötestenarna, fallgroparna och snarorna? Hvarför icke hjälpa syndaren tillbaka till full harmoni med Gud i stället för att göra vägen smal, ojämn, törnig, svår att finna och ännu svårare att gå på? Oförmåga att rätt dela sanningens ord och att se, att den närvarande smala vägen leder till det särskilda priset och är till för pröfningen och urvalet af en liten hjord af medarfvingar, Kristi kropp, hvilken, sedan den blifvit vald och upphöjd med sitt hufvud, kommer att välsigna alla folk, har varit orsaken till att somliga hysa ganska förvirrade åsikter rörande detta ämne. Ur stånd att se Guds plan försöka många att predika en helighetens banade väg, en bekväm väg till lif i närvarande tidsålder, ehuru det icke finnes någon sådan väg, och de bortblanda och jämka ämnet för att få sakförhållandena och den heliga skrift att stämma med sina oriktiga teorier. På den banade väg, som snart skall öppnas, komma endast syndiga ting att förbjudas, under det att de, som färdas på den smala vägen, måste försaka och uppoffra mycket, som icke är syndigt, så väl som ständigt strida mot lätt snärjande synder. Denna senare är en uppoffringens stig, hvaremot den kommande tidsålderns väg skall blifva en banad rättfärdighetens väg.
Ignorance and superstition will be past. Righteousness will finally receive its due reward.	Om denna banade väg heter det betecknade på symboliskt språk: »Där skall intet lejon vara ej heller skall något annat vilddjur beträda den. Något sådant kommer icke att finnas där.» (Es. 35: 9.) Huru många förfärliga lejon stå icke nu i vägen för dem, som med glädje skulle öfvergifva syndiga vägar och eftersträfva rättfärdighet! Ett sådant lejon är den förvända allmänna meningen, som afskräcker mången från att våga lyda samvetets röst i hvardagliga saker, [page 230] såsom klädedräkt, hushålls- och affärsanordningar o. s. v. Frestelsen till starka drycker är ett annat lejon, som hindrar tusenden, hvilka skulle vara glada att se det undanröjdt. Absolutister och nykterhetsvänner hafva nu framför sig en herkulisk uppgift, som endast nästa ålders makt och myndighet kan genomföra; och detsamma kan sägas om andra lofvärda reformbemödanden. »Ef heller skall något annat vilddjur beträda den.» Inga jättelika korporationer, organiserade för att befrämja enskildas själfviska intressen på bekostnad af det allmännas bästa, komma att tolereras. »Ingenstädes på mitt heliga berg (rike) skall man då göra, hvad ondt och fördärfligt är», säger Herren. (Es. 11: 9.) Ehuru det blir svårigheter att kämpa emot vid besegrandet af böjelser till det onda o. s. v., så blir det likväl en lätt väg i jämförelse med denna ålders smala väg. Stenarna (stötestenarna) komma att aflägsnas, och sanningens banér skall resas för folket. (Es. 62: 10.) Okunnighet och vidskepelse skall tillhöra det förflutna, och rättfärdigheten kommer att erhålla sin rättvisa belöning och orättfärdigheten sin förtjänta vedergällning. (Mal. 3: 15, 18.) Genom hälsosam aga, lämpliga uppmuntringar och lättfattliga instruktioner komma människorna att såsom återkomna förlorade söner uppforstras och disciplineras, till dess släktet når den höga fullkomlighet, från hvilken vår fader Adam föll.
Broad Road	Sålunda »skola Herrens förlossade vända tillbaka (från fördärfvet, på den härliga helighetens väg)...med jubel; evig glädje skall kröna deras hufvuden; fröjd och glädje skola de undfå, men sorg och suckan skola fly». (Es. 35: 10.) Herren omnämnde endast två af dessa vägar, enär tiden ännu icke var inne för den tredjes öppnande – alldeles såsom han vid förkunnandet af det glada budskapet sade: »Denna skrift är fullbordad för edra öron», men afsiktligt underlät att omnämna »hämndens dag», enär tiden därför icke då var inne. (Jämför Luk. 4: 19 och Es. 61: 2.) [page 231] Nu däremot, då den smala vägen nalkas sit slut, börjar rättfärdighetens härliga väg att ses allt tydligare och klarare vid den gryende dagens ljus. Sålunda hafva vi funnit en bred väg, på hvilken för närvarande den stora massan af människosläktet vandrar, bedragna af »denna världens furste» och drifna af förvända böjelser. Vi hafva funnit, att det var genom *»en människas* olydnad»,** som denna väg öppnades, och vårt släkte kastades in på densamma för att brådstörtadt rusa framåt. Vi hafva funnit, att helighetens banade väg kommer att öpnas af Herren, som gaf sig själf till en lösen för alla och återlöste alla från den förtappelse, till hvilken den »breda vägen» leder, och att den, då tiden är inne, kommer att blifva tillgänglig och lätt för alla de återlösta, hvilka han köpte med sitt eget dyra blod. Vi hafva vidare funnit, att den närvarande »smala vägen» som öppnades genom samma dyrbara blods förtjänst, är en särskild väg, som leder till ett särskildt pris och blifvit gjord särskildt smal och svår för att pröfva och disciplinera dem, som nu hålla på att väljas till att blifva delaktiga af den gudomliga naturen och medarfvingar med vår Herre Jesus i det härlighetens rike, som snart kommer att uppenbaras för allas välsignande. De, som äga detta hopp – som se detta pris – kunna räkna alla andra förhoppningar som förlust och afskräde i jämförelse därmed. – Fil. 3: 8—15. [page232] GUDS EVANGELIUM. Så älskade Gud världen all, att han sin Son utgifvit att resa släktet från dess fall; så Gud i ordet skrifvit. Oskyldig, helig, ren han var, från Jehova utgången; och dock han våra synder bar och blef i döden fången. Men pris ske Gud, ej döden fick för evigt triumfera, ty Kristus fram ur grafven gick i härlighet och ära. Och nu han dödens nycklar bär, och snart han fångahuset skall öppna och hvar fånge där se’n föra ut i ljuset. Och hvem som vill mottaga då den frälsning, Gud täcks gifva, han skall fullkomligheten nå och evigt lycklig blifva. Men den nu hör och låter opp välsignad blir än mera: Han skall som lem i Kristi kropp med honom få regera Ja, det är evangelium, ett glädjebud för alla, som ljuda skall på hvarje rum och hem de vilsna kalla.